BW400CN

Om en intressant svartvit färgfilm

Jag hade länge sneglat på den där svartvita filmen som framkallas i C-41-processen. Så till sist slog jag till och köpte en rulle för att prova. Sedan låg den i frysen i nästan ett år. Jag kom mig inte för att sätta den i en kamera. Nu på sensommaren blev det av och den hamnade i min svarta OM-2N som för tillfället hade en Zuiko 2/85:a där fram. Här kommer en blandad kompott av händelser under den tid filmen satt i kameran.

Först Kolmården

Barnbarnen umgås med svinen

Herre på täppan

Den ofrivillige naturfotografen lyckades fånga en björn i bilden. Den finns där nånstans...

Sedan Planket

 Det är ju ingen större mening med att ta bilder på bilder så jag tog på nåt annat...

Planket är ju mer än bilder

Man kunde köpa mat också.

Och sist en tidig morgon i Vällingby

Avsiktligt underexponerad så mästra mig inte.

Ja, vad ska man säga om det här då? Jag tror jag gillar den.

Mellanformataren

PS
Jag ska nog prova att kopiera några bilder som vanligt i mörkrummet i alla fall...

Portra 160NC

Om en diskret favoritfilm

Det går i vågor det där med att fotografera i färg för min del. Det blir förstå bara färg när jag kör digitalt men de bilderna använder jag oftast som råmaterial för att göra svartvita bilder med Silver Efex Pro. Men när jag kör färg i en gammal kamera för film sätter jag numera i min absoluta favorit, Kodak Portra 160NC. NC står för Natural Colour. Det är en film som inte mättar färger så där oerhört som varit på modet en tid, utan diskret talar om vilka färger det handlar om. Det gillar jag. Jag har provat VC-varianten (Vivid Colour) några gånger och är inte så imponerad av den. Jag har förstås provat en mängd andra filmer, inklusive Portra 400, och ingen kan mäta sig med 160 NC i mitt tycke. Varför det är så kan jag inte förklara. Andra har sina egna favoriter och det får de ha. Skriv mig bara inte på näsan om någon annan film. För mig gäller denna enda. Nu kommer en bildkavalkad från Stockholms Kulturfestival.

Musikcirkeln RODAFONIO

 En del åskådare tittade misstänksamt på spektaklet.

En del var inte alls intresserade.

Pensionärerna från Barcelona var det jag egentligen åkte in för men det var en stor besvikelse. Lika långtråkigt som ett ålderdomshem och verkligen inte roligt. Rodafonio var behållningen den här gången.

Och som alltid med, i mitt tycke, korrekt återgivna färger levererade av Portra 160NC.

Samtliga bilder tagna med Olympus OM-2N, ZUIKO 85/2,0 och Portra 160NC.

Mellanformataren

Filmus universalis

Om en artikel ur arkiven från 1954

Jag har ett antal Fotografiska årsböcker som varje år innehåller ett antal artiklar om foto. Där debatteras ett och annat men  avhandlar också en del tekniska grejer. I årsboken för 1954 finns en artikel om den universella filmen. Den som kan användas till allt. Färgbilder på papper, svartvita bilder på papper, diabilder i både färg och svartvitt. Som ett sentida tillägg kan även digitala bilder sällas till dess underbara egenskaper (undertecknads anm.)

Jag pladdrar om den negativa färgfilmens universella egenskaper och tar mig friheten och fräckheten att återge en sida ur boken för att åskådliggöra filmens förträffliga användbarhet.

Lägg märke till den kraftiga föryngringen av kvinnan vid konvertering till diapositiv! Slår alla skönhetsmedel med hästlängder.

Jag blev påmind om det här när jag har letat igenom pappas gamla negativ och hittat en kontaktkarta på ett antal färgnegremsor. Kontaktkopian är svartvit.

Jag har förstås testat i mörkrummet och stoppat in ett färgneg i apparaten och exponerat på svartvitt papper. Jag har några tusen färgneg och behöver bilder till hösten utställning. Och kolla här hur det blev! Först originalbilden.

Och så mörkrumskopian

Ingen höjdare, tycker nog jag. Jag är inte säker på om jag kan öka kontrasten på det vanliga sättet med magentafiltret. Men det går ju helt klart.

Nu är det ju mer av historiskt akademiskt intresse. Med en digitalkamera och photoshop kan man fixa det mesta. Men diabilder är nog fortfarande svårt utan film i kameran =)

Mellanformataren

PS
Den färgnegativa filmen kan konverteras att bli digital också. Processen kallas skanning. Han tänkte inte på det 1954.

Dia-film Schneidgerät

Om en annan sorts diameter

Ännu en grej från avdelningen Fotografiska artefakter. Den här gången har jag fyndat i pappas mörkrum. Innan han flyttade från villa till lägenhet var det nödvändigt att reducera flyttlasset så den här flyttade till Vällingby där den kommit att användas för sitt ursprungliga ändamål så sent som igår.

Det är en Diameter som inte är rund! D v s den mäter diabilder och klipper dem i skarven mellan bilderna med en precision som är oklanderligt tysk. Förpackningen den ligger i luktar 60-tal lång väg och där står priset 15:- på baksidan. Om man skulle hitta en på Tradera eller ebay idag skulle den säkerligen kosta mer.

Förpackningen

I aktion

Med en liten styrpinne kan man justera läget för snittet. Den är ganska trög så den flyttar sig inte onödigt lätt. Styrpinnen passar i perforeringen. Sen är det bara att köra.

Det finns säkert modernare och mer avancerade apparater för det här men proppen har ju gått ur marknaden, liksom. Man kan nog fynda såna här på loppis om man har tur. För mig som nyss inhandlat några rullar Velvia 100 lär den komma till användning snart igen.

Mellanformataren

Paradiset är batterilöst

Hur man än vänder och vrider på saken så är batteribehovet ett h-e.

Jag har vanligtvis inte så svårt för att planera framåt men ändå händer det ibland att jag glömt att ladda batteriet till kameran eller glömt att ta med ett extra batteri. Och då står man där som ett fån och kan inte ta några bilder. Särskilt inte om man dessutom har glömt att ta med laddaren. Eller så har Clas Ohlson stängt.

Den enda säkra work-around är att använda en kamera som inte behöver batteri. Det har en baksida. Man kan inte använda Auto-allt. Allt blir manuellt. Man måste jobba själv, använda hjärnan till exponeringskalkyler och vänsterhanden till att hitta skärpa istället för att zooma. De enda tillbehör som fungerar som vanligt är avtryckarfingret och ögonen.

Det har en framsida också. Man kan inte använda en elektronisk sensor utan måste använda en ljuskänslig plastremsa. En del menar att det blir dyrt att fotografera då. Men jag tycker att det som inte kostar något inte är värt mycket mer heller. Att fotografera på plastremsa, framkalla och kopiera höjer värdet på varje bild med flera kronor "hver gang" man knäpper ett kort. Om en elektronisk bild ska få något värde måste den printas på papper. För papper kostar mer än elektroner. 

Min senaste batterilösa kompis. Leicas sista batterilösa modell. Laddad med diafilm som omväxling.

Tro inte att jag är emot batteriberoende kameror, det är bara lugnare att inte använda dem. Och det kan vara ett h-e att få slut på film också!

Mellanformataren

PS
Frysen är full av film så om jag bara inte glömmer att ta med en packe så e're lugnt.