Mina bokfynd - 10

Iridescent Light av Michael Axel

Det här boktipset är bara för filmnördar som vill ta ut det lilla extra ur negativen. Jag har nu redan läst den flera gånger, provat innehållet, läst igen, testat och åter läst. Det här är, i all sin enkelhet, en bra start för den som vill börja med stående framkallning. Boken finns på Blurb.

Axel rekommenderar framkallningsdosa med stålspiral. Jag som framkallat med Pattersons dosa sedan starten 2009 har lite svårt att vänja mig vid handgreppen vid laddning av stålspiralen. Man laddar ju filmen inifrån och ut. Sista gången gick det riktigt bra med 135-spiralen. 120-spiralen och jag är fortfarande oense, även om den i förstone kan tyckas enklare att ladda. Nåväl, det ska nog gå att bemästra den efter några ytterligare försök. Det sorgliga är att bilder förstörs i de misslyckade försöken. Sista gången jag använde 120-spiralen förstördes hela filmen. Ok, bara tolv bilder men en film är ju inte gratis och man har ju lagt ner en massa kreativ möda på dem =)

Varför stillastående framkallning? Ska man verkligen inte agitera? Finessen med stående framkallning är att framkallaren är så utspädd att den behöver rejält med tid på sig att bli färdig. Det fina med det är att framkallaren är varsam med gråtonerna och ger en mycket stort tonomfång i negativen. En färsk framkallare tar fram högdagrarna ganska snabbt för att sedan, när dess kraft avtar mejsla ut de mörka partierna i en bild på ett delikat sätt. Med stående framkallning lockar man ur det bästa av en film.

Inte alla motiv är bra för stående framkallning, t ex bilder med starka kontraster, men kan ändå upplevas rikare av denna metod. Nu kommer lite av mina egna bilder (så gott det nu går att se på en nedskalad bild på en bildskärm). När jag förstorar dem på min egen för att se detaljerna blir jag såld på denna metod. Hur fint ska det inte bli när jag kopierar på papper?

Alla bilder är tagna på Neopan Acros 100 exponerad på 160 ISO. Axel rekommenderar att man underexponerar för att man inte ska bränna ut högdagrarna i den långa framkallningstiden.

Däremot är några bilder framkallade i Rodinal 1:200 i två timmar medan några andra är framkallade med Rodinal 1:100 i en timme.

Jag har även försökt framkalla en rulle med ett annat recept från Axel med Xtol 1+4 och några ml Rodinal i. Det var den rullen som blev helkass (120) men jag tror inte det var p g a framkallaren. Skit bakom spakarna helt enkelt.

Jag ska nog prova med lite andra filmer också men för tillfället kör jag med Acros 100 som jag exponerar på 125 eller 160 ett tag till. En ny dimension i det svartvita fotograferandet har fått fäste i Vällingby!

Eders hängivne

PS
Till hösten blir det till att köra lite nya neg i mörkrummet. Det ska bli riktigt spännande att se slutresultatet på papper.

Varde ljus - och det vart ljus

Om fotografins sextant

Ljus är ju fotografins viktigaste beståndsdel. Inget ljus - svarta bilder. Nu för tiden sköter kameran ljusmätningen men så har det inte alltid varit. I amatörfotografins barndom fick man nöja sig med tumregler eller i bästa fall tabeller som fanns som lösa traktat eller fastklistrade på kameran. Man kan tro att exponeringsmätaren som produkt borde vara död sedan länge, precis som kameror för film, men så är inte fallet. Det går fortfarande att köpa exponeringsmätare för den som vill.

Ett par tidiga varianter och en modern exponeringssticka som jag printat från nätet

För en tid sedan köpte jag en digital variant och har använt den flitigt i mitt fotograferande med retrokamerorna och för nattfotografering. Jag har också använt den till att kontrollera och kalibrera min lilla samling av gamla exponeringsmätare. Onödigt många kan någon tycka men att samla gamla fotografirelaterade artefakter är nu en liten delhobby av min huvudhobby fotografi. Den fotografiska hårdvaruhistorien intresserar mig, kanske för att jag är ingenjör.

Gossen Sixtomat Digital. Mitt senaste förvärv. Fantastiskt enkel och rättfram. Mäter både reflekterat ljus och infallande ljus. Man kan välja att läsa av bländare/tid eller EV-värde och det går att lägga in korrektionsfaktor för de filter som man sätter på objektivet och därmed få ett korrigerat resultat.

Gamla selenmätare är små och praktiska om man bara har koll på att de visar rätt. Det är det som min digitala variant håller koll på åt mig. Jag gillar att ge mig ut med ett någorlunda autentiskt ekipage. D v s både kamera och exponeringsmätare är från samma epok. Men inte alltid.

Ikophot. Min vanligast använda kompanjon på fotoutflykterna. En exponeringsmätare som producerades i massor på 50-talet. Mäter både reflekterat och infallande ljus (med det vita försättsglaset).

Sekonic model 38. Den här har jag inte lyckats kalibrera. Den visar i bästa fall 1 steg fel. Men vet man om det är det ju lätt att korrigera "manuellt". Enklast gör man det genom att ställa ISO-känsligheten ett steg "fel".

Rolleilux. En del exponeringsmätare är avsedda att sitta på kameran. Den här är integrerad med motljusskyddet och kan fällas in i detsamma vid transport. Flyttar man en liten knapp på undersidan fälls en vit plastskiva upp framför cellen och man kan mäta infallande ljus.

BEWI. En liten opålitlig rackare som kan sitta i tillbehörsskon eller handhållas. En lös vit plastskiva sätts framför cellen vid mätning av infallande ljus. Man trycker på en knapp på ovansidan och släpper upp den efter någon sekund så snurrar en skiva inne i ratten fram rätt kombination av bländare/slutare. Vid upprepade mätningar förstår man att den inte är tillförlitlig eftersom man får olika värden "hver gang". Men liten och smidig är den!

Leicameter på en Leica M3. Direktkoppling till tidsratten. Ställ in den bländare du vill ha på objektivet. Vrid sedan tidsratten så att det bländartal du valt står mittemot det område mätcellens pil visar på. Klart att skjuta. Den här exponeringsmätaren litar jag inte heller på. Den har lurat mig en gång för mycket. Nedan använder jag en modern elektronisk variant som visserligen inte kopplad till kameran annat än genom tillbehörsskon men är smidigare att jobba med.

Voigtländer VC II. Det enda abret är batteridriften. När den är rätt inställd lyser den gröna lysdioden i mitten. Sedan läser man av och ställer in kameran efter någon av de kombinationer av tid och bländare som paras med de svarta strecken mellan rattarna.

De flesta vanliga exponeringsmätare räcker dock inte till på natten. Jag har lyckats komma över en som klarar det mesta mellan mörker och bländande ljus. Från EV -4 till 24. Glöm inte att ta med en ficklampa för att avläsa mätaren vid nattfotografering.

Gossen Lunasix 3 med spotmätningstillsats.

Man trycker vippströmställaren framåt vid mörkerfotografering och bakåt vid dito dag, avläser den gula skalan, vrider ratten så att den gula skalan som är infälld i ratten står mot den gula triangeln (vid vanlig mätning utan spot-tillsatsen) och läser antingen av EV-värdet i den infällda vita skalan eller lämpliga kombinationer av bländare och slutartider. Kortaste exponeringstid är 1/4000 s och den längsta mätbara är 8 timmar. Men då är det mörkt!

Det där med reflekterat och infallande ljus måste kanske förklaras.

Reflekterat ljus är det ljus som HELA motivet (objekt och bakgrund) REFLEKTERAR mot fotografen (kameran). Det är därför man ofta får problem där det intressanta motivet har en mycket mörk eller ljus bakgrund. Då får man ta till spotmätningen.
Infallande ljus är det ljus som faller in MOT motivet. Detta mäts alltså i motsatt riktning som reflekterat ljus, FRÅN motivet MOT fotografen (kameran). Det här ger mestadels mycket riktigare exponeringar men då måste man ju först ställa sig vid sidan av motivet och använda en lös exponeringsmätare.

Autentiskt ekipage. Det här är ett roligt sätt att fotografera

Mellanformataren

PS
Det finns en flod av olika modeller, storlekar och pris därute på auktionssajterna. Det svåraste att få reda på är om de ännu visar rätt. Selenceller åldras vid flitig användning och att en exponeringsmätare med selencell ger utslag är ingen garanti. Man får chansa ibland och kolla med en digitalkamera med vidvinkelobjektiv på. Exponeringsmätaren ger en extra dimension åt att fotografera manuellt... 

Första rullen i Ikoflexen

Om att hålla premiärnerverna i styr

Varje gång man går ut första gången med en gammal kamera är det lite spännande. Även om man bekantat sig med den en stund innan man går ut så händer det att man missar en del grepp. Det är förresten baksidan av att roa sig med ett antal äldre kameror. Ingen är ju den andra lik så man måste lära nytt nästan varje gång. Nu är ju jag en sån där som gillar omväxling. Man håller sig mer alert då, tycker jag. Och då blir det ju bara kul.

Ikoflex I 850/16  från ca 50-52 med Tmax 100 innanför västen.

Ikoflexen som det här ska handla om fick jag av en arbetskamrat. Hans pappa hade använt den flitigt men själv hade han inte använt den mycket. Allting verkade funka på den men objektivet behövde sig en omgång med putsduken. Objektivet var det enda som oroade mig. Visserligen är det en kamera från  Zeiss Ikon men objektivet är ett Novar Anastigmat utan antireflexbehandling så här skulle det bli spännande att se hur det uppför sig i motljus. Fokuseringen var lite jobbig så här använde jag metoden med att köra fram och tillbaka för att, så att säga, gaffla in det ställe där oskärpan verka vara sämst =) Mattskivan lämnade en del övrigt att önska m a o. Låt oss se på lite bilder.

Promenaden gick till och genom Råcksta begravningsplats. Börjar lite mjukt med en barkstudie på objektivets närgräns. Jag svajade in läget då oskärpan tycktes minst.

Objektivet har väldigt mjuk kontrast. Jag har ökat den betydligt i PS. Jag skulle vilja kalla det för ett karaktärsobjektiv. Ett som man använder för en viss typ av bilder.

Pärleporten är öppen. Välkommen in.

På andra sidan begravningsplatsen ligger Råcksta träsk, vilket härmed är bevisat. Sedan vände färden hemåt. 

Grimsta slott i all sin prakt och härlighet. Väl inne tänkte jag använda sista rutan till en blixtbild. Frugan blev förvarnad om experimentet men utropade strax bilden var tagen att hon minsann inte var beredd. Perfekt, tyckte jag. Så ska man ta bilder på människor =)

Noll kontroll med fjärrkontroll.

Med tanke på det "mjuka" resultatet tycker jag kameran levererar perfekta kopior av hur bilder såg ut på 50-talet. Kameran har  helt klart en inbyggd konstnärlig behandling av ljuset som kan komma till nytta vid speciella tillfällen. Helt kliniskt ren från perfektion alltså.

Alla bilder tagna idag. Vem vågar påstå att film är långsamt =)

Mellanformataren

PS
Med på promenaden hade jag en Gossen Sixtomat Digital exponeringsmätare istället för min vanliga kompanjon Ikophot. 

Retrokameratips - Voigtländer Vitessa N

Ännu en -54 i Vällingby

För nån vecka sen vann jag denna Voigtländer Vitessa N på Tradera. När den väl kom hem i torsdags så vidtog en noggrann kontroll av skick och funktion. Kontrollen utföll till full belåtenhet. Allt utom självutlösaren fungerar klanderfritt.

Därefter vidtog artbestämning och tillverkningsår med hjälp av olika Voigtländersajter samt camerapedia. Här konstaterar jag att objektivet är en Skopar 3,5/50. EV-värden kopplar ihop bländare och tider medelst en spak som här syns till vänster under objektivet. EV 3-18, imponerande omfång. Notera stödbenet på ena dörren. Den kraftigt uppstickande pinnen har en dubbel funktion. Den spänner slutaren och drar fram film. Något otympligt kan det tyckas vid första anblicken men jag kan försäkra att vid fotografering känns det fullständigt naturligt att använda båda pekfingrarna. Man använder ju höger tumme för skärpeinställning (se nedan) så vänsterhanden är ju fri. Ergonomiskt vältänkt redan på 50-talet alltså.

Blixtuttag av nyare typ i vänster dörr. Voigtländerloggan i bold stil. Fast tillbehörssko (cold shoe). Det här visar sig vara en Vitessa N från 1954. Ett ovanligt vackert och välhållet exemplar som nog inte har fått köra många rullar. Men nu ska det bli andra bullar, om man säger så. Det sitter redan en Tmax 400 i huset och nu är det bara att söka fototillfällen.

Vad mer finns på denna kamera? Det är en mätsökare där skärpan ställs in med ratten på baksidan. När dubbelbilden i sökare smälter ihop till en så har man satt skärpan där man vill ha den. En snabbkoll på olika objekt nära och fjärran ger vid handen att den är helt ok.

Hopfälld är den mycket kompakt och slinker lätt ner i en ficka.

Redo för tagning är den inte mycket tjockare än hopfälld. Notera skärpedjupsskalan till höger, direktkopplad till skärpeinställningsratten på baksidan.

Undersidan till sist. Ett fantastisk exempel på funktionalistisk design. Återspolningsveven till vänster i bild. Låsmekanismen för bakstycket bredvid den. En rejäl sak som fungerar utmärkt och är ur vägen när man inte behöver den. Hela kamerahuset tas av och man har fri tillgång till kamerans hela innandöme. Den lilla knappen för frikoppling av återspolningen därnäst. En detalj som funnits länge på kameror. Längst till höger stativfästet.

 En liten grej som jag noterat är att räkneverket nollställs inne i kamerahuset när man laddar film. Jag skulle gärna ha sett att man kunde nollställa när filmen var framdragen till första rutan. Men som vanligt kan man inte få allt man vill. Däremot får man allt man behöver för att fotografera i denna trevliga kamera. Inget lullull, alltså. Den är vackert designad och extremt skön att hålla i med sina rundade former. Föredömligt enkel design ger ett gediget intryck. Här har man tänkt till.

Till kameran följde en kameraväska av typen never-ready. Också den i fint skick, men den lägger jag undan. Jag vill ju ha kameran redo för användning när jag går ut att fotografera.

Mellanformataren

PS
Den här modellen är inte så vanlig på auktionssajterna så får du syn på en och vill ha den, lägg ett fett bud strax före auktionens slut.

Absolut gehör

Om förmågor som kan vara förbannelser

Jag känner några människor som har absolut gehör. Ni vet, de där som vet precis vilken ton man tar bara genom att höra den. Och skulle man ta tonen lite mellan de riktiga tonerna så hör de det också även om man sjöng helt rent på den tonen. En del kan tycka det är gräsligt att höra en melodi som spelas i "fel" tonart så till den milda grad att de helt berövar sig själva njutningen att höra sången eller melodin. Jag lärde mig tidigt att spela efter noter och än idag kan jag spela ett stycke rakt av med noter framför mig på ett flertal instrument. En del avundas mig den förmågan men jag är mer avundsjuk på de som kan dra en låt bara genom att ha hört den och utan att kunna läsa noter! Det kan inte jag!

Ja! Vi slutade samtidigt!

När jag gick i skolan inspirerade mina föräldrar mig att stava rätt. Jag fick en krona för varje rättstavningsskrivning som hade NOLL fel. Jag samlade på frimärken på den tiden så den moroten fungerade. Ett paket främmande frimärken kostade 2 kronor på EPA. Är det så konstigt att jag längtade efter rättstavningsskrivningar? Men på köpet blev jag världsmästare på att se stavfel! =) En gång läste jag en bok som var så slarvigt korrekturläst och så fylld av stavfel att jag bara gav upp. Jag orkade inte läsa vidare! Nu har jag lyckats övervinna det här handikappet med åren och läser numera obehindrat hur många stavfel och särskrivningar som helst utan att förlora andemeningen. Eller ens fattningen. Jag njuter av berättelsen istället.

Glosögd förstaklassare ht -61

På 70-talet fanns det en tidning som hette Radio & Television där det ofta var mycket snack om olika förstärkares egenskaper och specifikationer. Begreppet "guldöron" myntades i den vevan och somliga hävdade att det minsann gick att urskilja huruvida slutstegen hade tantal- eller elektrolytkondensatorer, eller om det var en rör- eller MOSFET-slutsteg, om genomföringskondensatorerna hade polyester eller polykarbonat som dielektrikum. Jag tvivlade redan då på att de kunde säga vad de lyssnat på för musik under de blindtest som tidningen utförde för att kunna konstatera om guldöronen hade rätt.

Silveröron på Kattholmen

Fotografin är inte förskonad från sina egna absolutister. De renläriga objetivnördarna som inte kan se en bild utan att se alla fel på objektivet som använts. Distorsionernas, upplösningarnas och de akromatiska abberationernas obehärskade stigfinnare. De som lusläser en bild efter krökta linjer, pixel för pixel eller korn för korn men sedan inte kan säga vad den föreställer. Arma stackare! Det är nåt sjukt när en upplösningstavla eller MTF-kurva är mer intressant än ett riktigt levande motiv av något intressant. Jag skulle vilja kalla dem för bildblinda marodörer. De förstör sin egen upplevelse av bilderna med sitt missriktade fokus. Och de förstör andras upplevelser av samma bild när de tvingas höra deras besvärjelser och analyser.

Upplösningstavla                                                   "Riktig" bild

Det är naturligtvis så att det finns en oerhört stor erövrad kompetens inom olika områden i livet. Men när kunnandet blir för stort verkar det beröva oss glädjen och njutningen i livet.

Mellanformataren

PS
Det här är min oförfalskade åsikt. I det perfekta landet Sverige har vi åsikts- och yttrandefrihet och behöver således inte skämmas för det eller gå i fängelse utan att passera Gå. Den dagen regeringen beslutar begränsa dessa rättigheter är det dags att ta upp emigranternas mantel och bege sig till andra förlovade länder.

PPS
Nu har jag nog retat upp tillräckligt många purister så innan kommentarsfältet fylls med beska ord och sanningar ber jag alla att först ta det här med glimten i objektivet. Jag blinkar med centralslutaren i Rolleiflexen.

DS