Hököga - men ingen indian

Om en lådkamera

Den andra gamla kameran jag fick samtidigt med polacken var en Kodak Six 20 Hawkeye som tillverkats 1938. Bara det året. Inget mer. Som alla Kodaks lådkameror är den enkel och billig. George Eastman ville ju att alla skulle ha råd att fotografera. Och han ville tjäna pengar. Kameran är klädd med präglat papper på något som liknar kartong och har plåt i de vitala inre delarna. Plus en enkel lins förstås. Den tar 620-film som namnet antyder men en 120-rulle funkar om man tar en sidavbitare och klipper ner spolgavlarna till papperet.

Jag laddade den med en Ilford Delta 100 men borde kanske ha kört en Pan F. De här kamerorna har så långa slutartider att det lätt blir överexponerat i solsken.

Det är ingen större idé att ange några tekniska data. Allt är minimalistiskt. Snäppet över hålkamera. om man säger så. En bländare, en tid. That's it.

Den här har nog varit med om en del. Den ena sökarspegeln ligger och skramlar i kamerans främre del, den andra är så oxiderad att man bara kan skönja det man siktar på. Jag valde att sikta med kameran och hoppas på det bästa. Ingen precision precis men det duger.

Och så bilder då från George Eastmans version och vision om amatörfotografi.

När jag ser resultatet undrar jag om inte George Eastmans ambition att tjäna pengar i själva verket motverkade hans vision om amatörfotografi för alla. 

Eders Hängivne

PS
Kameran hamnar i den museala avdelningen i hemmet och kommer på sin höjd att få vara rekvisita om jag någon gång får ändan ur vagnen och kör min egen version av "the Kodak girl".

Historiens vingslag

Om en jubileumskamera

Jag har köpt en hel del kameror på auktionssajterna världen över genom åren. Allt färre nu för tiden än för några år sedan. Nu gör jag mig av med en del istället. Årsnettot har varit negativt några år nu. Och det är bra. Jag har ändå för många kameror som det sitter en rulle i. En fördel är förstås att jag kan välja kamera efter film som passar för tillfället.

Nå, det var inte det det här skulle handla om. Tidigare i livet när jag bara hade en kamera att fota med hade jag en tid en Olympus µ:mjuZOOM 115. I princip från 1999 och fram till dess att jag började med digitalt 2004. Den var med överallt där jag var. Till Amerika där mina föräldrar och jag hälsade på släkten som jag lyckats återknyta kontakten med via detektivarbete på internet. Till Spanien där jag träffade Hon som kom att bli min fru. Alla båtturer på Vänern blev dokumenterade med den. Jag har använt den då och då under de senare åren också men eftersom jag skaffat några gamla drömkameror som jag helt plötsligt hade råd med så blev det inte så ofta. Jag lånade nyss ut den till äldsta barnbarnet med fräscht batteri och en färsk svartvit film. Baktanken var förstås att locka in henne i den analoga fotovärlden. Och så gick den sönder efter bara ett par bilder. För att inte besvikelsen skulle bli för stor skaffade jag snabbt en annan kompakt point-and-shot med autofokus och auto-allt. Det där manuella får jag nog introducera senare.

Harmsen över att min sista kamera från den tid jag bara hade en hade gått sönder, bjöd jag på och vann en likadan. När jag packade upp paketet var det första jag hittade något helt annat än jag förväntade mig. En Balda Jubilette från deras jubileumsår 1938. Fullt fungerande. T o m sekunden var nästan rätt. Värre var det med T, men det använder jag ju aldrig. Jag måste ju bara testa den så jag satte  in en rulle FP4+ i den . Eftersom den är så liten kan den gott få hänga med lite varstans i någon ficka. Eller vad säger ni?

Balda Jubilette 1938

Eders Hängivne

PS
Jorå, Olympusen var med i paketet också.

Kan något gott komma från Polen?

Om DRUH Syncro från Warszawskie Zakłady Fotooptyczne

Jag har aldrig tidigare hört talas om ett polskt kameramärke så när jag fick veta att en av mina fotovänner hade fått en blev jag förstås nyfiken. Dessutom hade han i sinnet att ge den till mig i tron att jag skulle ha större glädje av den än han. Annars hade den hamnat i ett vitrinskåp i Vimmerby. Värre öden kan ju inte drabba en fungerande kamera! Och då menar jag vitrinskåpet, inte Vimmerby. I början av februari träffades vi och jag fick den tillsammans med en annan ännu äldre kamera. Men nu vill jag presentera den polska kameran DRUH Syncro tillverkad av WZFO. Efterkrigstidens billiga insteg till mellanformatsvärlden. I alla fall i Polen. Den fick ingen vidare spridning utanför landet och ni ska snart få reda på varför.

Kameran tillverkades i Warzawa mellan ca 1956-1960. Den var inte konstruerad i Polen utan en direkt  kopia av östtyska Pouva Start men också lik Yunkor från ryska KMZ. Många nya namn här!

Specifikationer

Film: 120 rullfilm
Bildformat: 6x6 och 4,5x6 (med lös mask)
Objektiv: Bilar 1:8/65 mm. Infällbar medelst skruvgänga. Påsticksfilter. Blixtsynk på framsidan.
Bländare: f8 och f16. Omställbart med en spak på framsidan.
Slutartid: 1/50 och B. Omställbart med en spak på framsidan. M (moment) och B (bulb). Fjäderbelastad rotationsslutare.
Genomsiktsökare, tillbehörssko och dubbla röda fönster för de två formaten. På insidan av locket kan man vrida en skiva som täcker över det fönster som inte används.
Material: Bakelit

Min recension

Kameran är lite svår att öppna även om man gör rätt. Passformen mellan bakstycket och kamerahuset är minst sagt tajt. Mitt exemplar visar sig sakna masken för 6x4,5 men det gör inget. Stående bilder i detta format är inget jag är så förtjust i. På bakstycket finns en ratt där man täcker över det röda fönster som inte ska användas. Den ratten går onödigt trögt. Lika bra det när jag väl lyckats ställa in den för 6x6. Då ramlar den inte fel.

Filmladdningen är nästa svårighet. Det finns bara styrning för filmspolen i frammatningsratten! Ingen alls på motsatta sidan eller på laddsidan. Den fjäder som ska spjärna emot på laddsidan så att rullen inte rullar upp sig har närapå motsatt effekt. Den är så hård att man måste ha ett tunt verktyg att hålla tillbaka den med när man lägger i rullen. När man väl lyckats få dit rullen och ska dra papperet över till mottagarspolen MÅSTE man hålla emot med ett finger annars sprätter filmen obönhörligt ur kamerahuset. Det var här jag nästan fick en nära-döden-upplevelse. Det var i alla fall nära ögat att få en 120-rulle att sprätta upp i ögat. Naturligtvis blir det svårare att ladda mottagarspolen med ett finger upptaget med att pressa ner laddspolen. Men det gick. Eftersom mottagarsspolen bara har styrning på ratten så måste man hålla ner den också med ett finger. Nu har jag vänsterhandens tumme på laddspolen och pekfingret på mottagarspolen och drar hårt i papperet för nå fram till och trä in i mottagarspolen. Min tunga arbetar lika febrilt som den gör på Janne Schaffer när han lirar på sin gitarr. Sedan drar jag fram till dess att startpilarna syns. Nu ska locket på medan tummen ligger kvar på laddspolen. Det gick bra, jag klämde tummen lite. Passformen var förstås lika tajt som när jag öppnade kameran men med lite milt våld kom den på plats.

Det röda fönstret på bakstycket är verkligen mörkrött. Trots att skyddspapperet är vit med kolsvart text så är det svårt att se vad som händer där bakom. Vid första försöket lyckades jag se med hjälp av lupp och min starka arbetslampa att jag hade hamnat på nr 6. Det dög förstås inte. Jag gick in i mörkrummet och började om. Den här gången gick det bättre. Nu stannade jag på ruta 1 och funderade på hur jag skulle hamna rätt när jag var ute i fält. Man vill ju inte åka hem mellan varje ruta.

Nå, det löste sig (det var Sunny 16-väder) och jag hade till slut tagit alla 12 rutor på filmen som var en Ilford Delta 100.

Och så naturligtvis bilder tagna med denna enkla kamera.

Fikaställe på Munsö. I mina ögon den bästa bilden. Bländare 8

Livet på landet. Postlådor och anslagstavla. Bländare 16.

Menhammars stuteri. Bländare 16

Häst i hage vid Asknäs gård. Bländare 16.

Charmigt, eller hur? Men knappast värt allt besvär.

Både ni och jag förstår varför den polska kameraindustrin rann ut i Östersjön. Polackerna visste nog redan att det fanns finfina kameror i Öst-Tyskland.

Eders Hängivne

PS
Den andra kameran är en Kodak Brownie Six-20 "Hawkeye" från 1938. Men den tar jag en annan gång

Den digitala döden

Om en digitalkameras dödliga sjukdom

Min första digitalkamera var en Canon Powershot A80. Jag fick den på min 50-årsdag 2004. Den fick en trög start med mig men så småningom började jag använda den flitigt. 4 Mpix är väl inte så mycket att skryta med idag men det blev bra bilder från den och visst kunde jag skriva ut A4-bilder utan några konstiga överraskningar.

Här är den. Kameran hängde med överallt på alla resor inom och utom landet och dokumenterade vårt liv. Min fru tyckte det var onödigt att ta med den till Kanada 2007 eftersom hon skulle köpa en systemkamera där. Jag trotsade henne. De enda bilder som är värda att se från den resan är de jag tog med denna kamera.

Så här brukade bilderna bli

 Studenten i Åmål

 Södra Kattholmen i Tösse skärgård

 Danska västkusten

 Kanada 2007

Även om jag inte hade en aning om att jag ställt om kameran till svartvitt så fortsatte den att leverera.

 Kanada 2007

Men nu är glansperioden över. Displayen visar inget njutbart men jag tänkte att jag inte behöver displayen. Jag kör som jag kör med film och tittar på bilderna när jag framkallat dem. Men det var inte displayen det var fel på. Det sitter nog djupare. Liknar kanske en digital cancer.

Nåja. Allt är fåfänglighet. Särskilt i den elektroniska världen. Jag gläder mig åt de gamla mekaniska som faktiskt fungerar efter 50-60-70 år.

En tanke slår mig. Kanske är det anledningen till att kameratillverkarna så frenetiskt tar fram nya modell stup i månaden. Helt enkelt för att vi aldrig ska upptäcka hur kort livslängd de faktiskt har. De lockar ju oss att byta till en ny modell oftare än vi behöver.

Eders Hängivne

PS
Ska också kolla en annan liten digitalkamera jag har och som jag inte använt på länge. Jag hoppas den digitala döden inte har nått den.

Ny penna - bättre historier

Om bildseende

Inte riktigt på allvar men inte utan poäng.

Strängt taget räcker det med att byta kamera typ vart sjunde år. Såvida den inte går sönder förstås. Under den tiden händer det ganska mycket med deras tekniska utveckling och det känns nog mycket roligare att byta när steget blir stort. Det är onödigt att betala dyrt för några extra features ett par gånger om året. Jag överdriver förstås. Men många tycks alltid hungra efter nästa modell och tittar djupt i kristallkulan efter nyheter (=letar febrilt på ryktessajterna om kommande modeller) trots att de just köpt en ny.

Och varje gång man byter tror man att det ska bli bättre bilder.

Nikon D80 (preset Old polar)

Jag har samma problem. Fast jag går åt andra hållet och har köpt (har i princip slutat) den ena klassiska analoga kameran efter den andra. Enda fördelen med det är att det inte kostar så mycket att köpa en till. Nackdelen är väl att garderoben blir full. Det finns inte plats för mer. Det finns fler nackdelar men det ska jag inte prata om.

Grejen är ju egentligen att det är helt fel tänkt. Det som ska uppgraderas är det egna bildseendet. Var kan man köpa det nånstans? Tipsa mig gärna. Alla mina fungerande kameror duger bra vare sig de är digitala eller analoga, moderna eller gamla. Men när ska jag börja duga?

Nikon F6

Nyligen gick jag igenom alla mina svartvita negativ som jag tagit från 2008 och framåt (väldigt många) och letade efter bilder som jag tycker är bra nog att kopiera i mörkrummet och bilda en portfolio. Det blev en hel del men procentuellt sett var det magert. Ensiffrigt, kanske tvåsiffrigt om man räknar med en decimal. Jaja, det blir ju billigare ju färre det är. Man få vara glad för det lilla.

Till råga på allt elände har jag lagt märke till att jag tar sämre bilder nu när jag har många kameror än när jag hade få. Varför blev det så?

Rolleiflex 3,5B

Eders hängivne

PS
Du missade väl inte poängen, va? Uppgradera ditt bildseende istället för att köpa en kamera till. Gå en kurs. Skaffa fotoböcker med bilder tagna av mästarna eller titta på bilder på Fotosidan mm mm