Ögonblick och evigheten

Om bilders livslängd

Jag kan inte låta bli att fundera på det här med bilders betydelse, eller mening om man så vill. Deras livslängd och därmed deras inneboende livskraft. Helt klart är att syftet är olika med olika bilder. Somliga är avsedda att vara dagsländor medan andra är avsedda att bevara något för framtiden, dokumentära som det heter. Somliga bilder  är mest dekorativa medan andra berättar något. En del ska sälja något till mig, vara funktionella, medan andra ska framkalla en känsla hos mig. Men det är mer komplicerat än så, har jag förstått. En del "dagsländor" blir odödliga och en del avsedda för historien glöms bort. Så hur ska jag förhålla mig när jag står där och tänker ta en bild? Är syftet "kort" eller ska jag försöka göra den "odödlig"? Ska jag ta den för att få någon att vilja köpa den? Eller ska jag bara ta den för att det är kul att fotografera. Själva tagandet ger mening åt mitt liv, menar jag. Jag är mycket böjd åt den sista meningen, ska jag erkänna.

Bilders betydelse och livslängd beror också på vilken publik de har. Familjebilder från födelsedagar och semestrar har förstås en mycket snäv publik men lever i generationer p g a deras innehåll. De bilder man laddar upp på en fotokommunitet som FS eller Flickr har en betydligt större publik men jag har en stark känsla av att en bilds livslängd blir kortare ju större publik den har. Den blir som ett bloss, blixtrar till som när en meteorit faller genom atmosfären.

Alla drömmer vi väl mer eller mindre om att få erkännade som fotografer, att få våra bilder älskade och ihågkomna, omhuldade eller omtalade. Att våra bilder tittas på, pratas om och beundras tillsammans med berömda fotografers verk. Eller är det bara jag som drömmer så i svaga ögonblick av verklighetsflykt? =)

From back home

FS, bloggarna och Facebook m fl

En bild som jag har laddat upp på FS har som regel en "livslängd" på några dagar till en vecka. Sedan är den "död". Album som jag inte laddar upp bilder i konstant blir som en krypta fylld med "lik". Därför har jag tagit bort de flesta albumen utom några få som jag vill hålla liv i, om än med livsuppehållande åtgärder =)

Från en stängd "krypta"

Många av de bilder jag tar för FS-bloggen är avsedda just bara för det inlägget och lever som en illustration så länge inlägget blir läst. Även andra bilder med annat ursprungligt syfte använder jag i bloggen antingen som illustration av textinnehåll eller bara som en paus i läsandet att vila ögonen på. Vardagsbloggen är av mer dokumentär karaktär, mer som en offentlig "dagbok" med sporadiska nedslag om vad som sker i min omedelbara närhet. Den skriver jag mest för min egen skull även om jag vet att det finns några få läsare.

Illustration

Läspaus

På Facebook lever bilder ett sekundsnabbt liv och hinner kanske gillas några gånger innan de "försvinner" som "vattendroppar i livets älv". Just Facebook har jag tröttnat lite på när det gäller att dela med sig av fotografier. Det blir aldrig ett riktigt samtal om bilderna där. Det blir det för all del inte någon annanstans på internet heller. Så varför hålla på att ladda upp?

Att prata om bilder

Jag finner ett beydligt större nöje i att titta på bilder på papper, som på utställningar eller i fotoböcker. Gör man det med andra så kan man utbyta åsikter och känslor inför bilder som är berikande. Man kan upptäcka nya aspekter av en bild som någon annan har upplevt. Ett sådant samtal kan förlänga livet på en bild högst väsentligt bara genom att man erinrar sig den på grund av det intressanta samtalet, den goda känslan av gemenskapen man delar medan man pratar om den eller t o m den dåliga känslan man upplevde av en dispyt om den =) Just därför ser jag gärna samma utställning, om möjligt, mer än en gång.

Framför allt inbjuder bilder på papper till ett längre betraktande av varje enskild bild. Det tar lite längre tid att byta bild i verkligheten än i den virtuella världen. Personligen föredrar jag att betrakta bilder och reflektera över dem själv först. Sedan samtalar jag gärna med andra om dem och det är ofta berikande att "se" vad andra har sett hos dem. I höstas gick jag en workshop på Fotografiska som heter "Utveckla ditt fotografiska seende" (med Hanna Goldstein som ledare) där jag just fick uppleva detta hur bilder växer med ett gemensamt samtal om dem. Bilder kan faktiskt bli "större" av att lyssna på andras tolkning och upplevelse. En stor del av workshopen ägnades åt bildanalys. Intressant och MYCKET givande var det att få höra fotografens egen berättelse om bilden. Historien bakom att en bild överhuvudtaget blev tagen kan vara mycket intressant.

Samtalet om den här skulle ni ha hört. Spännande!

I min fotoklubb på Midsommargården ska vi prata mycket om bilder i år. Det tror jag är bra. Jag är bara orolig för att gruppen är för stor för att samtalet ska ge något och för att alla ska våga dela samtalet. Många tystnar när gruppen är stor, jag med. Jag hoppas att vi delar upp oss i mindre grupper även om man då "förlorar" de andra gruppernas kommentarer. Jag skulle önska att vi samtalade över pappersbilder men är rädd för att det blir projicerade digitalbilder. Nåja, det blir nog bra.

Jaha, vad blev kontentan av det här då? Jag vet inte... Jag frågar mig fortfarande om det någon idé att ladda upp bilder på internet. Det får kanske räcka med att jag genom bilderna talar om för andra att jag fotograferar som hobby. Och jag fick prata av mig offentligt en stund i alla fall utan att bli avbruten =)

Mellanformataren

PS
Om du bor i Stockholmstrakten är du väldigt välkommen att bli medlem i Midsommargårdens Fotoklubb. Klubben där bilderna står i centrum och vilken utrustning som användes är av sekundärt intresse. Nästa möte är nu på torsdag kl 18.30. Kom gärna och kolla läget. Try before you buy =)

Min kamerakrönika - 20

Leica M4-P

Som väntat rullar min kamerakrönika vidare med "nya" modeller som används flitigt. Efter sista inlägget (epilogen) så trodde jag att nästa kamera skulle bli en storformatare 4"x5" men det blev det inte. Jag hade lånat en av en kollega under ett par år och trivdes väldigt bra med den typen av fotografi. Istället blev det den mycket trevliga Leica M4-P. Jag köpte den av Martin Hertsius här på FS som jag träffade för första gången i samband med köpet. Kameran ska ha ägts av en känd svensk fotograf som tillika är medlem i samma fotoklubb som jag men eftersom jag inte vet säkert nämner jag inget namn. Det är ju inte huvudsaken vem som ägt kameran tidigare. Huvudsaken är att man tar bilder med den och det har jag gjort. Inte så många rullar sedan i somras då jag köpte den (jag har ju åtskilliga kameror att motionera) men tillräckligt många för att ha fått en bra känsla i kroppen när jag använder den. Det betyder att den nog kommer att ha en rulle i buken för det mesta och därför platsar den i min kamerakrönika. Jag har gjort den till min Dogmakamera också så det lär rulla på med film i denna ett bra tag.

Det fina är ju att jag redan har en massa objektiv som passar. Här sitter en Zeiss Biogon 2/35 på.

Det jag framför allt gillar med den här modellen är den enkla filmladdningen. Min andra Leica-modeller är verkligen inget för otåliga med svag motorik. Och så är det den sista modellen utan batteri.

Och nu lite bildexempel från mina rullar sedan juli då jag köpte den. Jag började för ovanlighetens skull med en diarulle.

Och så svartvitt. Förstås.

Det här är som ni förstår ännu en favorit bland alla härliga kameror jag har.

Mellanformataren

Ilford Multigrade ART300

Om ett mycket speciellt fotopapper

Det här inlägget är bara för mörkrumsintressenter.

Ilfords ART300 är utan tvekan ett papper för finsmakare. Det är baserat på bomull och har en trevlig färg och struktur, typ äggskal. En konstnär skulle nog kalla det medelgrov gräng. Det är helt klart ett papper för speciella ändamål och särskilt lämpad till utställning av fotografier av det mer konstnärliga slaget. Jag ska visa mitt premiärförsök med papperet som tyvärr är en enorm besvikelse i skannat tillstånd. Det här papperet måste ses i verkligheten. Sorry! Här i bloggen är den bara en blek aning. Inget för internet och digitala människor med andra ord.

Bilden är från en sommarstuga i Värmland och har fått titeln JAKT.  Jag har använt de vanliga mörkrumstricken för att få fram det resultat jag ville ha men ändå finns det en del kvar att göra för ett perfekt resultat. Men det kommer ni aldrig att få se. Såvida ni inte kommer hem till mig och tittar på pappersbilden. Jag snackar känsla med stort K.

För jämförelse lägger jag också ut det skannade negativet här.

Pappersbilden är förstås inte lika krispig som det skannade negativet. Den är mycket softare i sin framtoning. För att inte säga "klassisk". Papperets struktur tar bort en del av kontrasten och tillför också struktur på släta ytor i bilden. Men än en gång, den måste ses live och kännas på med händerna.

Mellanformataren

Absolut gehör

Om förmågor som kan vara förbannelser

Jag känner några människor som har absolut gehör. Ni vet, de där som vet precis vilken ton man tar bara genom att höra den. Och skulle man ta tonen lite mellan de riktiga tonerna så hör de det också även om man sjöng helt rent på den tonen. En del kan tycka det är gräsligt att höra en melodi som spelas i "fel" tonart så till den milda grad att de helt berövar sig själva njutningen att höra sången eller melodin. Jag lärde mig tidigt att spela efter noter och än idag kan jag spela ett stycke rakt av med noter framför mig på ett flertal instrument. En del avundas mig den förmågan men jag är mer avundsjuk på de som kan dra en låt bara genom att ha hört den och utan att kunna läsa noter! Det kan inte jag!

Ja! Vi slutade samtidigt!

När jag gick i skolan inspirerade mina föräldrar mig att stava rätt. Jag fick en krona för varje rättstavningsskrivning som hade NOLL fel. Jag samlade på frimärken på den tiden så den moroten fungerade. Ett paket främmande frimärken kostade 2 kronor på EPA. Är det så konstigt att jag längtade efter rättstavningsskrivningar? Men på köpet blev jag världsmästare på att se stavfel! =) En gång läste jag en bok som var så slarvigt korrekturläst och så fylld av stavfel att jag bara gav upp. Jag orkade inte läsa vidare! Nu har jag lyckats övervinna det här handikappet med åren och läser numera obehindrat hur många stavfel och särskrivningar som helst utan att förlora andemeningen. Eller ens fattningen. Jag njuter av berättelsen istället.

Glosögd förstaklassare ht -61

På 70-talet fanns det en tidning som hette Radio & Television där det ofta var mycket snack om olika förstärkares egenskaper och specifikationer. Begreppet "guldöron" myntades i den vevan och somliga hävdade att det minsann gick att urskilja huruvida slutstegen hade tantal- eller elektrolytkondensatorer, eller om det var en rör- eller MOSFET-slutsteg, om genomföringskondensatorerna hade polyester eller polykarbonat som dielektrikum. Jag tvivlade redan då på att de kunde säga vad de lyssnat på för musik under de blindtest som tidningen utförde för att kunna konstatera om guldöronen hade rätt.

Silveröron på Kattholmen

Fotografin är inte förskonad från sina egna absolutister. De renläriga objetivnördarna som inte kan se en bild utan att se alla fel på objektivet som använts. Distorsionernas, upplösningarnas och de akromatiska abberationernas obehärskade stigfinnare. De som lusläser en bild efter krökta linjer, pixel för pixel eller korn för korn men sedan inte kan säga vad den föreställer. Arma stackare! Det är nåt sjukt när en upplösningstavla eller MTF-kurva är mer intressant än ett riktigt levande motiv av något intressant. Jag skulle vilja kalla dem för bildblinda marodörer. De förstör sin egen upplevelse av bilderna med sitt missriktade fokus. Och de förstör andras upplevelser av samma bild när de tvingas höra deras besvärjelser och analyser.

Upplösningstavla                                                   "Riktig" bild

Det är naturligtvis så att det finns en oerhört stor erövrad kompetens inom olika områden i livet. Men när kunnandet blir för stort verkar det beröva oss glädjen och njutningen i livet.

Mellanformataren

PS
Det här är min oförfalskade åsikt. I det perfekta landet Sverige har vi åsikts- och yttrandefrihet och behöver således inte skämmas för det eller gå i fängelse utan att passera Gå. Den dagen regeringen beslutar begränsa dessa rättigheter är det dags att ta upp emigranternas mantel och bege sig till andra förlovade länder.

PPS
Nu har jag nog retat upp tillräckligt många purister så innan kommentarsfältet fylls med beska ord och sanningar ber jag alla att först ta det här med glimten i objektivet. Jag blinkar med centralslutaren i Rolleiflexen.

DS

Min kamerakrönika - del 15

Zeiss Ikon ZM

När retrokameratjusningen hållit på ett tag och digitalkameratjusningen avtagit i samma mån föll det sig naturligt att nästa nya kamera skulle bli en för film. Våren 2010 köpte jag min Zeiss Ikon ZM. Jag började karriären med en Zeiss 1964 och det skulle helt enkelt vara kul med en sprillans ny när jag hade upptäckt att det fanns en mätsökare med M-bajonett. Jag hade ju redan flera objektiv till M3:an så det kändes rätt. Zeissens sökare tyckte jag var överlägsen de Leicor jag känt på innan så jag var tillfreds med min avvikande hållning i vänkretsen av Leicafolk. Därmed inte sagt att Leica är en sämre kamera, kära vänner. Jag har ju redan en M3:a.  ZM kändes bara mer rätt för mig.

Min nya arbetshäst som går före alla andra. Favoritgluggen Biogon 2/35 sitter på. Sonnar 1,5/50 står bredvid. Och alla Leicagluggar och ett par Voigtländer står redo i hyllan. Jag har allt väsentligt mellan 15-90 mm.

Jag har kompletterat med en väska från Leicatime (ett fynd på Tradera), Gordys camera strap, softrelease, motljusskydd och några färgade filter. Flera olika rullar har passerat såsom Kodak Portra, Kodak Tmax400 och Bluefire Police (teknisk panfilm utan korn).

Här finns det redan knappt ett par tusen bilder att välja bland så nu blir det svårt att hålla igen. Bara två rullar färg dock så de börjar jag med.

Typiskt Åmål.

Ur spår!

Helstekt ångbåt

Sista sommaren med föräldrahemmet

Åmålsidyll

Det finns en baksida med allt

I väntan på en ny bilnyckel. Finspång.

Vattenhål på Statoil i Stavsjö.

Världens bar, Norrköping

Finspångs slott

Bakom orangeriet vid samma slott

Green machine, Finspång

Spårvagnarna är gula i Norrköping

Och så ett längre sjok med svartvitt. Det här inlägget kommer att vara det längsta i krönikan.

Det går att ta självporträtt med den också

Kaffemaskinen på Pampas

Rörmokarnas paradis. Holmens bruk, Norrköping.

Pappersrulle. Holmens bruk.

MS Louise. Drottningholm

Pensionerad bärraket. Swedish Space, Solna. Bilden tagen på Bluefire Police teknisk panfilm. 

Yngste sonen funderar vid Bergs slussar i Linköping.

Sängkammare på Gripsholms slott

Pontiac med gangsterkeps i Borgvik, Grums

Den vackra entrén i Stockholms stadsbibliotek.

Lantligt kök i Värmland

Spaceig reception. 15 mm brännvidd.

Galleri Kontrast. Man får plats med mycket på 15 mm.

X1 Berlin, Norrköping

Pampas marina, Solna

Utsikt från Berotec huvudkontors entré.

Rastplats Fotografiska

En hel församling på 15 mm

Senaste tillskottet på JÅÅJ museum i Åmål.

Fredagsfika på Swedish Space

Blekansikte på Älvsjö station

Oväntat möte. Fashion! på Fotografiska

Pappa 77

Vänfika på Waynes, Stockholm Central

Yieck!

Jolly Jumper

Amazing grace, Hässelby missionskyrka.

Där ligger Moderna Muséet

Vänskaplig mobbing på Ellens Academy när majjen inte ser.

Gratis kramar. Jag passade på.

Glada barn, Kungsträdgården.

War games, Kungsträdgården

Landade på plazan. Sergels torg.

Hon verkade ha kärestan nånstans i högen. Armémuseum

Virtuosen. Björns trädgård.

Åskådare på samma ställe

Kort visit. Svartmangatan, Gamla stan

Hatt och högklackat, Slussen

Teater, Sergels torg

Drive-in, Alvik

Raggarrunda

Kubansk stil, Sveavägen

Vid vägs ände. Gallerian.

Samtal på sista kyrkbänken. Hässelby missionskyrka.

Kyrksaft

Malin på Reclaim Photography, Sergels torg.

Urban explorer, Vällingby centrum.

Om du orkat titta ända hit är du säkert i behov av en koppp kaffe. Med påtår.

Mellanformataren

PS
Som du ser har jag fotat på de mest skiftande ställen. Så kan det gå när man har en kamera med sig överallt.