Contaflexen i praktisk användning

Är den så bra som det var tänkt egentligen?

Contaflexen är ingen ergonomiskt fullträff. Den är tung och svår att hålla i. Det blir t o m värre med de utbytbara bakstyckena som har en bula mitt på bakstycket och hindrar att man får ett bekvämt grepp. Kameraväskan är anpassad för dessa så den har en lika knepig form som baktyckena. Fokuseringsringen sitter längst bak mot kamerahuset och har bara två utstickande plastöron (för all del räfflade) som jag tycker sitter på fel ställe för det mesta. Det hade varit bättre med en hel räfflad ring för att slippa konstiga handställningar. Däremot är det mycket enkelt att ställa slutartiderna som sitter ytterst på objektivet trots att även denna ring har två räfflade plastöron men de sitter bättre placerade och den praktiska vridningsvinkeln är inte så stor. Vill man köra manuellt är det bara att flytta bländarringen från sitt normalläge A (auto). Bländarringen har en spärr och sitter mitt emellan fokuserings- och slutartidsringen. Man måste dock ta ögat från sökaren för att ställa in den.

Notera de räfflade plastöronen på fokuseringen. Här i oändligt-läge. Bländarspärren sticker upp där bakom 1/125-delen

Objektiv byter man lätt med Contaflexens bajonett. Det kan däremot ta lite tid att ta loss objektiven (och ännu längre att sätta tillbaka dem) ur sin cylindriska behållare som har samma bajonett.

En ingenjör kan inte skylla på mycket när det inte går som man tänkt sig. Man ska som amatör inte behöva vara ingenjör för att ladda och spola tillbaka film. Eller ens ta till verktyg när man ska byta film i bakstycket. Nu är det inte riktigt så illa som det låter. Övning ger färdighet, som det heter. Och jag har verkligen övat på Contaflexens bakstycken denna sommar. Jag skaffade t o m ett tredje bakstycke som jag laddade med Neopan Acros 100 som jag för säkerhets skull körde på 400 ISO som de andra. Sista filmen blev dock en Ilford FP4+ som jag körde nominellt samtidigt med ett par 400 ISO-filmer.

Att byta filmbakstycke på fältet var nu inga större problem när man väl vant sig vid greppen och gör allt i rätt ordning (och filmen är rätt laddad). Det fungerar precis som det var tänkt. 

Men det där med filmladdningen var pilligt i kvadrat och något som man helst gör hemma i lugn och ro och inte i fält. Nå, det gick ganska bra ändå efter mycket övning. Jag är en envis och uthållig rackare.

Jag ska väl inte orda mer om bakstyckena. Det är verkligen kul att kunna byta film mitt i en rulle. Jag har saknat det flera gånger så egentligen är det väl kamerans främsta förtjänst. Det här hade jag velat ha på min Zeiss ZM fast i ett smidigare (mindre bulligt) utförande.

I likhet med en del äldre SLR:er (Östtyska) blir sökaren svart när man tagit en bild. Det är ju egentligen rätt bra. Ingen tvekan. Du knäppte kortet. Spegeln fälls ner igen när du drar fram filmen till nästa ruta och det är ju ändå lika bra att göra det med en gång. Sökaren kan göras ogenomskinlig på ett annat sätt. Modernare kameror kan stänga sökaren för att undvika ströljus genom den när man t ex har kameran på stativ och tar bilder med tråd- eller självutlösare. Jag vet inte om Zeiss var först men de var i alla fall tidiga.

Stängd sökare

Motljuskompensation med ett enkelt tumgrepp lärde jag mig att uppskatta tidigt. Visserligen bara ett steg (+1) men i alla fall. Snabbaste sättet jag provat.

Motljusspaken. Tummen åt vänster och ratten vrider sig till nästa symbol.

När man så har tagit färdigt en rulle och ska spola tillbaka den dyker det upp en överraskning igen. De utbytbara bakstyckena har ingen återspolningsspärr! Ett vanligt trick på alla andra (?) kameror är ju att veva tillbaka filmen för att få bekräftelse på att den har fastnat ordentligt i mottagarspolen. Här finner du bara att du spolar tillbaka filmen direkt. Onödigt bekvämt om du ska spola tillbaka hela rullen. Jag hade nog hellre velat ha en spärr. Du får ladda om filmen om du nyss  laddat den. Det här står det inget om i manualen så jag antar att Zeiss Ikon skämdes för denna miss. Standardbakstycket däremot har en återspolningsspärr.

Returspolningsläge på standardbakstycket

Kameran har en självutlösare förstås. Jag använder aldrig sådana då de oftast inte fungerar bra efter så lång tid. Jag vågar inte ens testa den. Varför skulle jag riskera något?

Spaken med den röda pricken är objektivspärren. V (vorlauf) är självutlösaren och hålet i botten är förstås stativgängan.

Exponeringsmätaren ska drivas av ett kvicksilverbatteri, PX625, som inte säljs längre. Jag har använt en adapter från C.R.I.S som tar ner spänningen från ett vanligt 1,5V silveroxidbatteri, V386, till rätt spänning, 1,35V.

Summering

Det här är en klassisk kamera med flera moderna features. En ergonomisk katastrof men med ett avancerat och ganska modernt systemtänkande  (men långt ifrån Leicas snårskog av tillbehör). Om än obekväm att hålla i så är det ett nöje att fotografera med denna bastanta 50-åring.

Eders Hängivne och nöjde Contaflexägare

PS
Nästa gång blir det bilder tagna med denna trevliga kamera.

Contaflex tillbehör 4 - Blixten

Om när ljuset inte räcker till

Det finns flera tidsenliga blixtar men jag fastnade till slut för en Ikoblitz 6 som använder blixtlampor  och som står i listan över tillbehör i manualen. Denna finns i två utföranden, en med blixtsko och kabel och en som man sticker i blixtkontakterna på ovansidan av kameran. Båda har förtjänstfullt samma manual. Jag valde den senare. Blixten behöver ett 15V-batteri som jag redan har flera av till andra blixtar. Passande lampor har jag ganska gott om och ett test visade att blixten fungerar alldeles utmärkt. Det enda abret är väl att det numera är svårt att få tag i gamla blixtlampor till hyfsade priser. Jag vill ju köra tidsenligt och helst inte med elektronblixt. Det finns elektronblixt som tillbehör också men den är stor och klumpig och kräver att man hänger på sig en stor batteriväska. Inget för mig. Gamla elektronblixtar brukar dessutom inte fungera. Elektronikens intåg i kameravärlden förkortar livslängden på utrustningen (blixten) avsevärt.

Den nätta blixten  påsatt

Och utfälld med lampa isatt. Klart för fotografering.

Det är inte nog med detta. En modern blixt ska väl kunna ställas i olika vinklar. Den här har fyra lägen.

Läge rakt fram

Ca 45°

Ca 60°

Och rakt upp

Men så blir det lite klurigare. En blixtlampa har olika ledtal beroende på vilken typ det är. Det gäller att läsa rätt på förpackningen och ställa in motsvarande på kameran. Blixtlampor har också en liten fördröjning som inte elektronblixtar har så här gäller det att köra på 1/30 s.

Ledtalstabell

Dessutom måste man ställa in ledtalet för rätt objektiv! Röda siffror för 35 mm, svarta för 50 mm. Man kan väl hoppas att man med tiden utvecklar lite erfarenhet med dessa inställningar annars tappar nog motiven tålamodet.

Jag är väldigt glad över att den faktiskt fungerade och att batteritypen fortfarande går att få tag på. Nu blir det till att dammsuga världen på passande blixtlampor att använda vid högtidliga tillfällen.

Eders Hängivne

PS
Detta var det sista avsnittet om Contaflexens tillbehör. Nästa avsnitt kommer att vara en kort recension av hur det är att använda kameran. En del moderna features kommer att avslöjas.

När alla filmer är framkallade tänker jag visa bilder från denna fantastiskt roliga kamera.

Contaflex tillbehör 3 - Utbytbara bakstycken

Om krångel i kvadrat

När jag köpte kameran var den utrustad med ett standardbakstycke. Jag har köpt till tre utbytbara bakstycken som jag laddat med olika filmer. Det här tillbehöret är det knepigaste att komma underfund med. Men jag är ju ingenjör och jag bemästrade det så småningom. Övning ger färdighet och det gäller i högsta grad dessa bakstycken. Efter ett tag satt greppen i ryggmärgen och det var bara att köra på.

Dessa utbytbara bakstycken är tysk finmekanisk ingenjörskonst på hög nivå ( i alla fall på 60-talet). Dagens mikromekanik, eller borde jag säga nanomekanik är ju många strån vassare. Men så är det med utveckling. Ett steg i taget. Autofokus var ju inte ens uppfunnet i mitten på 60-talet.

Det är inget snabbjobb att byta magasin men med övning går det ändå ganska fort. 

Man kan ju undra om man verkligen behöver mer än två magasin, ett för färg och ett för svartvitt. Ett tredje kanske kan vara bra att ha för film med hög ISO eller en färgfilm för annan färgtemperatur. Hur som helst, det tredje kunde jag bara inte låta bli. Jag fick det för en struntsumma.

Det är ingen lek att ladda ett växelmagasin men efter sex filmer tyckte jag att det gick ganska smidigt.

Mer om hur man laddar har jag skrivit om tidigare.

Om jag tröttnar på att byta magasin kan jag ju återställa kameran med det ordinarie bakstycket. Det är en liten byggsats. Jag hoppas jag kommer ihåg hur allt ska monteras. Minnet är inte alltid ofelbart men som ingenjör kan man räkna ut en del ändå.

Eders Hängivne

PS
Nästa avsnitt handlar om blixten.

Contaflex tillbehör 2 - Objektivtillbehören

Om filter och närbildslinser mm

Filter

Filter och närbildslinser är väl det enklaste sättet att manipulera bilder med. Här bjuder Zeiss på en överraskning. Länge trodde jag att det bara fanns påsticksfilter men det var mer avancerat än så.

Filter finns i tre storlekar. S27, S60 och S67. S27 passar på 50/2,8, S60 på 35:an och 85:an. S67 passar på 115/4. Numret anger förstås vilken gänga det är i mm. Filtren har både utvändig och invändig gänga av samma storlek på var sin sida  av filtret. På moderna kameror har objektiven invändig gänga på objektivet som då passar till filtrets utvändiga gänga. På Contaflexen är det likadant för 27 mm men inte för de andra. Den sitter närmast frontlinsen i 50 mm-objektivet. Strax utanför sitter påsticksspåret som är 28,5 mm. Bonusen är att påstickstillbehör såsom närbildslinser, softfiltret och motljusskyddet kan sitta på objektivet samtidigt som UV- eller färgade filter. Filtren går förstås att stacka på varandra, t ex UV + ett färgat filter, men man ska nog inte sätta på mer än två för att inte riskera vinjettering. Om man vill använda en närbildslins kan man bara ha ett filter monterat annars fastnar inte påstickslinsen i spåret. Motljusskyddet kan monteras på andra påstickstillbehör som har en utvändig diameter på 28,5 mm. Närbildslinserna har ett påsticksspår för ändamålet. Finurliga tyskar!

50mm/2,8 med två stackade filter, UV + Gult

Som bilden ovan kompletterad med ett påsticks motljusskydd

Här är UV-filter och en närbildslins monterade. Notera påsticksspåret på närbildslinsen!

Men för de andra filtren är det överraskande tvärsom! Filtren vänds bak-och-fram så att den invändiga gängan skruvas på objektivets ytterring. På utsidan! Men där finns det ingen gänga! Ändå funkar det att gänga på filtret. Lurigt det där!

Ingen utvändig gänga! Pro-Tessar 35, 85 och 115 har ingen filtergänga. Ändå går det att skruva på dem! Överraskning!

Men det finns gänga på utsidan av filtret så att man kan stacka fler på varandra.

Påstickstillbehören

Närbildslinserna kallas Proxar och finns för 0,2m, 0,3m, 0,5m och 1m.

Närbildlinssats Proxar samt ett softfilter av påstickstyp. På närbildslinserna syns påsticksfilterspåret tydligt. Det går att montera motljusskyddet på softfiltret. Många kombinationer möjliga!

På baksidan av Proxarsatsen finns en skärpedjupsskala för varje filter. Om man vill veta, alltså.

Övriga objektivtillbehör

Det finns förstås objektivlock av plast och motljusskydd av gummi till de större objektiven men jag har aktat mig för att skaffa motljusskydden. Gammalt gummi är gärna uttorkat och faller gärna sönder i små bitar. Det finns en step-ring för att kunna använda S67 filter på 35:an och 85:an. Mm mm.

Eders Hängivne

PS
Nästa avsnitt handlar om växlingsbara bakstycken.

Contaflex tillbehör 1 - Objektiven

Om ett annorlunda objektivprogram

Jag har roat mig med att skaffa lite tillbehör till min 50 år gamla Contaflex som jag nyligen köpt på ebay i Tyskland. Man får en bild av dåtidens state-of-the-art för avancerade systemkameror. Dessutom är det överkomliga priser på de flesta av de gamla tillbehören och nästan alltid fullt funktionsdugliga. Här börjar jag en kort serie om de vanligaste tillbehören.

Objektiven

Objektivbyte är ganska lätt med Contaflexens bajonett men är ändå ett lite udda systemtänkande. Objektiven bygger på Zeiss Tessar men när man byter objektiv byter man den främre linsen och Tessarens  bakre del sitter kvar! Förutom original-Tessaren på 50mm/2,8 har jag skaffat Pro-Tessar 35mm/3,2 och Pro-Tessar 85 mm/3,2. 85:an är faktiskt någon mm kortare än 35:an men båda är ungefär lika tunga. Contaflexen med något av dessa inbjuder till att brevväxla med Arne Tammer.

50/2,8 i förgrunden,  35/3,2 till vänster och 85/3,2 till höger

Dessutom finns ett 115/4, ett macro 1:1 och en kikartillsats 8x30B med 400 mm brännvidd. Hoppsan!

Kikarobjektivet är väl lätt att upptäcka i den här bilden som  jag lånat från earlyphotohraphy. Jag har förstås inget själv. Teleobjektiv av denna dignitet är inte min grej.

Zeiss gjorde också ett stereoobjektiv, Steritar. Men efter att ha gjort en del efterforskningar tycks detta inte passa min modell av Contaflex. Det är lika bra det. Stereofotografi hade sin klimax i början på förra seklet.

Eders Hängivne

PS
Nästa avsnitt handlar om objektivtillbehören.