Reverend Bob & Just in time

Om en kväll med country & western

Jag fick en inbjudan på Facebook från en kollega att närvara vid en spelning med hans band. De skulle ha ett gig på Kolingen i restaurang Engelen i Gamla stan. Eftersom han också ingår i ett litet spontant uppkommet nätverk av konsultkollegor tyckte någon att det kunde vara kul om vi träffades igen för en middag som vi brukar ha då och då. Till slut blev vi åtta av nio som kom. Vår spelande kollega fick dock ingen mat, det hade han inte tid med. Det blev en lyckad kväll med god mat och levande musik. Här kommer lite konsertbilder.

Nå, vem av dessa musikanter är min kollega? Och vem är reverend Bob?

Mellanformataren

Bildspel

Om att åskådliggöra en sångtext

I min fotoklubb har vi så smått börjat göra bildspel som vi visar på utvalda möten. Det vanligaste är nog att man sätter ihop ett antal bilder med ett gemensamt tema och spelar någon favoritmusik under tiden man visar dem. Till ett möte i höstas gjorde jag ett lite annat stuk på mitt bildspel än jag gjort tidigare. Jag valde att sätta bilder till en sångtext för att illustrera texten. I inledningen till sången sjungs det förstås inte särskilt mycket så jag värmde upp betraktarna med lite annat. Men när sången börjar då ska bilderna i stort sett följa texten. Häng med här. Klicka på bilden  och sedan på Play

Vi ska ha fler bildspelsvisningar under 2013 så nu håller jag på med att samla bilder till de idéer jag har. Det kräver lite experimenterande också för att se om idéerna går att förverkliga. Men det är ju bara bra att få anstränga hjärnan lite. Men svårast blir det nog att ta alla nya bilder jag behöver...

Mellanformataren

PS
Till bildspelet har jag enbart använt arkivbilder och programmet Windows Live Movie Maker som följer med Windows 7. Inte världens bästa men det funkar hyfsat att börja med.

Portra 160NC

Om en diskret favoritfilm

Det går i vågor det där med att fotografera i färg för min del. Det blir förstå bara färg när jag kör digitalt men de bilderna använder jag oftast som råmaterial för att göra svartvita bilder med Silver Efex Pro. Men när jag kör färg i en gammal kamera för film sätter jag numera i min absoluta favorit, Kodak Portra 160NC. NC står för Natural Colour. Det är en film som inte mättar färger så där oerhört som varit på modet en tid, utan diskret talar om vilka färger det handlar om. Det gillar jag. Jag har provat VC-varianten (Vivid Colour) några gånger och är inte så imponerad av den. Jag har förstås provat en mängd andra filmer, inklusive Portra 400, och ingen kan mäta sig med 160 NC i mitt tycke. Varför det är så kan jag inte förklara. Andra har sina egna favoriter och det får de ha. Skriv mig bara inte på näsan om någon annan film. För mig gäller denna enda. Nu kommer en bildkavalkad från Stockholms Kulturfestival.

Musikcirkeln RODAFONIO

 En del åskådare tittade misstänksamt på spektaklet.

En del var inte alls intresserade.

Pensionärerna från Barcelona var det jag egentligen åkte in för men det var en stor besvikelse. Lika långtråkigt som ett ålderdomshem och verkligen inte roligt. Rodafonio var behållningen den här gången.

Och som alltid med, i mitt tycke, korrekt återgivna färger levererade av Portra 160NC.

Samtliga bilder tagna med Olympus OM-2N, ZUIKO 85/2,0 och Portra 160NC.

Mellanformataren

Absolut gehör

Om förmågor som kan vara förbannelser

Jag känner några människor som har absolut gehör. Ni vet, de där som vet precis vilken ton man tar bara genom att höra den. Och skulle man ta tonen lite mellan de riktiga tonerna så hör de det också även om man sjöng helt rent på den tonen. En del kan tycka det är gräsligt att höra en melodi som spelas i "fel" tonart så till den milda grad att de helt berövar sig själva njutningen att höra sången eller melodin. Jag lärde mig tidigt att spela efter noter och än idag kan jag spela ett stycke rakt av med noter framför mig på ett flertal instrument. En del avundas mig den förmågan men jag är mer avundsjuk på de som kan dra en låt bara genom att ha hört den och utan att kunna läsa noter! Det kan inte jag!

Ja! Vi slutade samtidigt!

När jag gick i skolan inspirerade mina föräldrar mig att stava rätt. Jag fick en krona för varje rättstavningsskrivning som hade NOLL fel. Jag samlade på frimärken på den tiden så den moroten fungerade. Ett paket främmande frimärken kostade 2 kronor på EPA. Är det så konstigt att jag längtade efter rättstavningsskrivningar? Men på köpet blev jag världsmästare på att se stavfel! =) En gång läste jag en bok som var så slarvigt korrekturläst och så fylld av stavfel att jag bara gav upp. Jag orkade inte läsa vidare! Nu har jag lyckats övervinna det här handikappet med åren och läser numera obehindrat hur många stavfel och särskrivningar som helst utan att förlora andemeningen. Eller ens fattningen. Jag njuter av berättelsen istället.

Glosögd förstaklassare ht -61

På 70-talet fanns det en tidning som hette Radio & Television där det ofta var mycket snack om olika förstärkares egenskaper och specifikationer. Begreppet "guldöron" myntades i den vevan och somliga hävdade att det minsann gick att urskilja huruvida slutstegen hade tantal- eller elektrolytkondensatorer, eller om det var en rör- eller MOSFET-slutsteg, om genomföringskondensatorerna hade polyester eller polykarbonat som dielektrikum. Jag tvivlade redan då på att de kunde säga vad de lyssnat på för musik under de blindtest som tidningen utförde för att kunna konstatera om guldöronen hade rätt.

Silveröron på Kattholmen

Fotografin är inte förskonad från sina egna absolutister. De renläriga objetivnördarna som inte kan se en bild utan att se alla fel på objektivet som använts. Distorsionernas, upplösningarnas och de akromatiska abberationernas obehärskade stigfinnare. De som lusläser en bild efter krökta linjer, pixel för pixel eller korn för korn men sedan inte kan säga vad den föreställer. Arma stackare! Det är nåt sjukt när en upplösningstavla eller MTF-kurva är mer intressant än ett riktigt levande motiv av något intressant. Jag skulle vilja kalla dem för bildblinda marodörer. De förstör sin egen upplevelse av bilderna med sitt missriktade fokus. Och de förstör andras upplevelser av samma bild när de tvingas höra deras besvärjelser och analyser.

Upplösningstavla                                                   "Riktig" bild

Det är naturligtvis så att det finns en oerhört stor erövrad kompetens inom olika områden i livet. Men när kunnandet blir för stort verkar det beröva oss glädjen och njutningen i livet.

Mellanformataren

PS
Det här är min oförfalskade åsikt. I det perfekta landet Sverige har vi åsikts- och yttrandefrihet och behöver således inte skämmas för det eller gå i fängelse utan att passera Gå. Den dagen regeringen beslutar begränsa dessa rättigheter är det dags att ta upp emigranternas mantel och bege sig till andra förlovade länder.

PPS
Nu har jag nog retat upp tillräckligt många purister så innan kommentarsfältet fylls med beska ord och sanningar ber jag alla att först ta det här med glimten i objektivet. Jag blinkar med centralslutaren i Rolleiflexen.

DS

Min kamerakrönika - del 11

Nikon Coolpix S710

Mitt enda ångrade kameraköp skedde hösten 2008. I ett förvirrat tillstånd fick jag för mig att jag skulle köpa en fickkamera, typ kreditkort. Ok, den tar bilder men bara på armlängds avstånd. Läs mina läppar. Aldrig mer en kamera utan sökare.

Den hade dessutom egenheten att vilja sträcka ut objektivet medan den låg i fickan vilket inte var nyttigt för optiken eller dess tätning. Ganska snart fick jag mörka fläckar på bilderna, särskilt närbilder. Damm på sensorn, alltså. Det gick visserligen på garantin, men i alla fall. Det var inte riktigt vad jag väntade mig av Nikon. Nu har dammet kommit tillbaka men den Meldertska dammborttagningen träder då i funktion. Jag knackar kameran skapligt hårt i en bordskant några gånger så försvinner fläckarna från bilderna ett tag till. Numera får den fungera som nödkamera när jag av bekvämlighetsskäl måste ha något som går ner i en liten ficka. Mobilen använder jag nästan aldrig.

Nu blir det bilder. Jag trodde inte att jag hade så många men jag inser nu att den här kameran måste ha hängt med oftare än jag trodde.

Arlanda. Avsiktligt mättad. 2008

Kyrkkaffe

På besök hos Sundbybergs Fotoklubb (jag letade klubb att bli medlem i)

Immanuelskyrkan, Jag spelade horn i Immanuel Brass. Kameran fick ligga på notstället

 Altartavla i Råcksta pendelparkering.

Höststädning i bostadsrättsföreningen. Typiskt bra tillfälle för en fickkamera

Bengt Gustafsson och jag såg på ett par utställningar på Kulturhuset.

Åtdragningsmoment. Atlas Copco Tools.

Nataliya broderar på tåget till Åmål

Här lagas pilimeni

Kungstorn. 2009

Moviestar

Kumminstjärnor och glögg. Det är jul.

Avsläpp vid Slussen

Bernt fotograferar Monicas bulle på Ellens.

Näpet besök på fotoklubben.

Millesgården.

Restaurangen The 50s i Åmål

Det gick att fotografera kameror med den också. Piccolette DeLuxe. 2010

Stockholm Central

Jobbfoto. Oscar syr med platinatråd.

Cadillac Eldorado Convertible -54. Oväntat möte i Stavsjö på väg hem från Finspång.

Första och största balkonggurkan innan vi åt upp den.

Kantareller och vitt vin

Fikapaus på kurs

Tunnbrödsbak på Skansen

Jobbfoto. Raketkroppsdel till den payload jag höll på med. 2011

En kollega och jag bjöd på middag för några kollegor i konsultbranschen.

ESA granskar vårt arbete med payloaden. I början av februari i år ska den flyga.

Utsikten från Victoria Tower i Kista. Mitt nuvarande projekt var där på jullunch i december 2011.

Trots att jag tycker det här är en skitkamera går det utmärkt att ta minnesbilder med den.

Mellanformataren