Mina bokfynd - 10

Iridescent Light av Michael Axel

Det här boktipset är bara för filmnördar som vill ta ut det lilla extra ur negativen. Jag har nu redan läst den flera gånger, provat innehållet, läst igen, testat och åter läst. Det här är, i all sin enkelhet, en bra start för den som vill börja med stående framkallning. Boken finns på Blurb.

Axel rekommenderar framkallningsdosa med stålspiral. Jag som framkallat med Pattersons dosa sedan starten 2009 har lite svårt att vänja mig vid handgreppen vid laddning av stålspiralen. Man laddar ju filmen inifrån och ut. Sista gången gick det riktigt bra med 135-spiralen. 120-spiralen och jag är fortfarande oense, även om den i förstone kan tyckas enklare att ladda. Nåväl, det ska nog gå att bemästra den efter några ytterligare försök. Det sorgliga är att bilder förstörs i de misslyckade försöken. Sista gången jag använde 120-spiralen förstördes hela filmen. Ok, bara tolv bilder men en film är ju inte gratis och man har ju lagt ner en massa kreativ möda på dem =)

Varför stillastående framkallning? Ska man verkligen inte agitera? Finessen med stående framkallning är att framkallaren är så utspädd att den behöver rejält med tid på sig att bli färdig. Det fina med det är att framkallaren är varsam med gråtonerna och ger en mycket stort tonomfång i negativen. En färsk framkallare tar fram högdagrarna ganska snabbt för att sedan, när dess kraft avtar mejsla ut de mörka partierna i en bild på ett delikat sätt. Med stående framkallning lockar man ur det bästa av en film.

Inte alla motiv är bra för stående framkallning, t ex bilder med starka kontraster, men kan ändå upplevas rikare av denna metod. Nu kommer lite av mina egna bilder (så gott det nu går att se på en nedskalad bild på en bildskärm). När jag förstorar dem på min egen för att se detaljerna blir jag såld på denna metod. Hur fint ska det inte bli när jag kopierar på papper?

Alla bilder är tagna på Neopan Acros 100 exponerad på 160 ISO. Axel rekommenderar att man underexponerar för att man inte ska bränna ut högdagrarna i den långa framkallningstiden.

Däremot är några bilder framkallade i Rodinal 1:200 i två timmar medan några andra är framkallade med Rodinal 1:100 i en timme.

Jag har även försökt framkalla en rulle med ett annat recept från Axel med Xtol 1+4 och några ml Rodinal i. Det var den rullen som blev helkass (120) men jag tror inte det var p g a framkallaren. Skit bakom spakarna helt enkelt.

Jag ska nog prova med lite andra filmer också men för tillfället kör jag med Acros 100 som jag exponerar på 125 eller 160 ett tag till. En ny dimension i det svartvita fotograferandet har fått fäste i Vällingby!

Eders hängivne

PS
Till hösten blir det till att köra lite nya neg i mörkrummet. Det ska bli riktigt spännande att se slutresultatet på papper.

Analogfotograferna Stockholm

Om Stockholms färskaste fotoklubb

Det har varit på gång ett tag och idag, den 1 maj, bildades föreningen Analogfotograferna Stockholm vid ett urtima årsmöte i den gamla nedlagda Konsumbutiken på Mejselvägen 33 i Västberga. Årsmötet samlade fem deltagare men fler intressenter finns.

"Föreningens ändamål är att bevara och främja den klassiska fotografins medel och metoder.
Föreningen uppfyller sitt ändamål genom att i sin programverksamhet vara inriktad på alla aspekter av analog fotografi, erbjuda kurser i analog fotografering och kemibaserad framställning av negativ och kopior, samt alternativa tekniker."

Första styrelsen består av Mikael Gustafsson (ordf), Calle Efvergren (kassör) och Elias Åkerlund (sekreterare).

Den här bilden är från ett förberedande möte.

Eftersom sommaren är nära kommer programverksamheten att starta på allvar efter sommaren. Styrelsen har en del att klara ut innan dess.

Intresserade nya medlemmar är välkomna att anmäla sitt intresse till Mikael Gustafsson. Medlemsavgiften beslutades till att vara 300 kr per kalenderår. För det priset får man tillgång till ett välutrustat mörkrum förutom alla innehållsrika klubbmöten.

Mellanformataren

Om verkligheten vore svartvit

Skulle vi gilla färgbilder då?

Låt oss föreställa oss att verkligheten alltid har varit svartvit. Vi ser svart och vitt och allt däremellan som olika nyanser av blandningen av dessa två. Och så, i mitten av 1800-talet hittar några uppfinnare på hur man kan permanenta ögonblick i historien med en ny teknik som kallas fotografi. Med kemiska processer lyckas man skapa bilder av verkligheten som visar färger! Olika gråa nyanser får en färg! En ny virtuell verklighet eller parallellt universum öppnar sig. Världen häpnar över den nya tekniken och uppfinningen sprids som en löpeld över världen. Fotograf blir ett yrke men en annan uppfinnare gör tekniken tillgänglig även för amatörer och fotografi blir den nya flugan i alla världens familjer.

Den gamla tekniken.

Långt senare i historien utvecklar andra uppfinnare en fotografisk film som kan återge verkligheten som den är. I svartvitt alltså. Alla blir betagna av den nya tekniken. Man uppfinner t o m en film som kallas diafilm och som man med en projektionsapparat kan projicera bilder på väggen med. Hemmabion era har fötts. Låt vara att en del familjemedlemmar börjar snarka, överväldigade som de är av alla verklighetsintryck i verklighetens nyanser av svart och vitt.

Den nya tekniken. Hänförande, eller hur?

Mellanformataren

PS
Verkligheten är förmodligen olika hos alla individer på denna kula i universum.

Smygpremiär med svartjobbet

I förra veckan fyllde jag år och jag firade med några timmar i mitt nya mörkrum. Solo. Tidigare har jag haft min pappa i närheten när jag kopierat men den här gången var han 40 mil bort. Och det var nog lika bra det. Det blir otroligt varmt på 2,5 kvadratmeter efter en stund. Pappa klarade det på mindre än en kvadratmeter i min barndom. Men han hade förstås ingen toalettstol som stod i vägen.

Meopta med färghuvud. Bord FLYTTA från IKEA

Jag började lite lätt med 10x15 Kodak Polymax II RC för att känna på det här innan jag ger mig på större papper och fiberpapper. Jag siktar på att göra mina egna förstoringar på varmtonat fiberpapper (som jag gillar mest av allt just nu) så småningom. Första sessionen körde jag tre negativ från Zeissen (ZM) och även om jag inte helt lyckades linjera in papperet rätt så blev bilderna över förväntan bra. Framkallade i Dektol och fixade i Tetenal Rapid fixer.

 
Första sessionen

Äkta silverarbete. Made in Vällingby.

Svartjobbaren

Om Kodak i Vällingby

Och hur det gick med färgframkallningen

För många år sedan hade Kodak ett framkallningslab i Vällingby. Var det låg har jag ingen aning om men kanske någon här på FS vet. På framkallningspåsen stod det bara S-16285 Vällingby. Jag antar att de hade ett eget postnummer för det existerar inte längre.

Men en spillra av labbet har levt upp vid Grimsta torg och framkallat trenne filmer i en överbliven färgframkallningsmaskin, JOBO Duolab 1500.

Igår tog jag mod i barm och framkallade två rullar av tre. Portra 400NC och 160NC. Den tredje framkallade jag i morse, En Portra 400NC. Jag använde Tetenal Colortec C-41 i ett lämpligt kit som ger 1 liter framkallare.

Framkallaren består av tre ingredienser som efter blandning med vatten ser ut så här. (Jag blandade bara en delmängd.)

Sen blandas blekfixet från två olika ingredienser med vatten på liknande sätt till samma mängd. Till varje processteg används 140 ml.

Sen blandas stabiliseringsbadet ur en enda flaska, 1+9 där den andra delen är vatten.

Så är det dags att gå in i mörkrummet och ladda dosan. Men först fyller jag vattenbadet och värmaren med vatten och sätter på maskinen för uppvärmning till 38°C.

Spiralen var lite knixig andra gången så jag fasade hörnen på filmremsan den tredje gången men utan förbättring. Min väl fungerande Patersonspiral funkade inte i denna dosa.

Allt är redo. Flaskorna till vänster är kemikalierna i tur och ordning. Den fjärde använde jag med vatten för att kolla temperaturen i flaskorna.

När kemikalierna har nått arbetstemperatur är det så dags att börja framkallningen med bad nr 1. Man tar av locket på flaskan och skruvar på framkallningsdosan som ett lock istället, vänder hela arrangemanget upp och ner och allt rinner ner i dosan. Dosan placeras i maskinen och motorn sätts på. Dosan roterar ganska snabbt och med ett ihållande malande ljud. Köksmixern låter mycket värre.

Efter 3 min 15 sek töms dosan tillbaka i flaskan. Det här var ett prov av den högre motoriken. Att vända flaskan och dosan tvärsom från laddningen, menar jag. När jag körde den tredje filmen lät jag kemikalieflaskan sitta kvar under processen och det funkade fint.

Sedan blekfixet i 4 min med efterföljande sköljning i 3 min under rinnande vatten. Tempererat förstås men inte så noggrant.

Och så en vända i stabiliseringsbadet på 1 min. Även detta i maskinens oförtröttliga kvarnhjul.

Klart! Ja, alltså. Filmen måste torka också. Precis som vanligt.

Nå, hur blev det? Här kommer smakprov från alla filmerna.

Första filmen:

Andra filmen:

Tredje filmen:

Som synes gick det bra. Alla bilder är tagna med Leica M3 från 1955. Objektivet är ett Leitz Elmar 1:3,5/ 5 cm från 1954 utom i näst sista bilden då jag använde ett Leitz Elmarit 1:2,8/ 90 mm från 1960.

Portra Meldert