ZM - De första rullarna

Mellan kamerahuset och Biogonen gick det ett par veckor. Den fick beställas då inte ens generalagenten i Sverige, Molfo, hade den på lager. Jag ville ju ha en i silver. Men nu har jag ju en Leica M3 med några objektiv till så under tiden jag väntade satte jag på en Voigtländer Ultron 1,9/28 mm. Rullarna bara rann igenom kameran och när Biogonen slutligen kom så hade redan tre Tri-X och en Portra passerat ZM:en. Det blev inga medvetet vetenskapliga bilder för att pröva kamerans eller Ultronens gränser utan mer som en inkörningsperiod för att nöta in reflexerna i ryggmärgen. De flesta reflexerna fanns ju redan där (det finns ju inte så mycket grejer att pilla på) men sökaren behövde jag vänja mig vid lite extra. Exponeringslåset var ingen konst att hantera och resten är ju det gamla vanliga. Dubbeldraget från M3 glömdes snabbt bort. Laddning av film var lite trickigare än jag trodde men med tiden går det nog bra utan att ens titta. Mycket lättare än M3:an var det under alla omständigheter då hela bakstycket öppnas på klassiskt vis med ett gångjärn på ena kortsidan.

Nog snackat. Här är några bilder från inkörningsrullarna med Ultronen.

Första rullen - Seminarium på Pampas Marina

Ett grupparbete

Rekreationshörna med friluftsgrejerna redo

Kungar i baren

Andra rullen - På besök i Åmål

Mina föräldrar har flyttat och bytt altanen mot en balkong. Men utsikten är lika händelserik här som där att titta på.

Vågmästargården. Den kan vi tacka drottning Kristina för som valde Åmål framför Säffle som utskeppningshamn för timmer och malm. 1643 grundade hon staden. Säffle fick vänta ända till 1951 och blev Sveriges sista stad.

Jag kan inte låta bli att kolla läget borta vid de gamla lokstallarna vid Åmål Östra.

Tredje rullen - Fortfarande i Åmål

Den innebrända stålbåten

F d föräldrahem. Vi hyllade stället med att kopiera bilder på fiberpapper i pappas gamla mörkrum. Resultatet var över förväntan. Det går att få ur mycket mer ur ett negativ med det gamla tekniken än med skanning. Huset överlämnas slutgiltigt till den nye ägaren den sista maj.

En vy som få Åmålsbor har sett från det här hållet. Från mina barndomskvarter.

Fjärde rullen - Holmens bruk, Braviken

Driftstopp i renseriet och VM-hockey på TV. En dag på jobbet kan vara mycket sämre!

I väntan på en grön lampa.

Här rullas det tonvis med papper

Särskilt tack till Anders Berlin för rundvandringen på Holmens bruk. Jag gillar att fota arbetsmiljöer och människor i arbete.

Summering - ZM + Ultron

Kameran uppför sig exemplariskt genom att ge mig hela rullen jämnt och snyggt exponerad. Utom då jag glömde att ta av objektivskyddet =) Ultronen har tidigare gett mig ett varierat resultat ihop med M3 men det beror nog mest på han som skötte exponeringsmätaren. Med ZM:en är exponeringskontrollen fullständig, vare sig man kör på bländarprioritet eller helt manuellt. Mätningen i ZM är centrumvägd och det tycker jag är bra. Rätt exponering på motivet. Och vill man flytta motivet i utsnittet så är det ju bara att låsa med exponeringslåset. Då har man 20 sek. på sig att ta bilden.

Till de svart/vita bilderna har jag använt Tri-X som är framkallad i Xtol 1+0
Färgbilderna är från ett parti färska Kodak Portra 400NC som jag köpte för drygt halva priset på Tradera. 400NC är i grovkornigaste laget för min smak så jag har köpt hem en laddning 160NC som är finkornigare. Eventuellt köper jag hem Kodak Ektar 100 som är mycket finkornig senare i år.

Nu sitter en Tri-X i ZM:en igen och därefter blir det nog en Bluefire Police.

Så här långt är jag mycket nöjd.

 Nästa gång: ZM med Biogon 2/35 mm, Tri-X och Portra 400NC.

ZM - första intrycket

Första intrycket när jag såg kameran på webben och insåg att den faktiskt existerade var  WOW - den ska jag ha! Nå, jag sansade mig och letade upp recensioner som jag läste både här och där, framlänges och baklänges. Känslan satt kvar. Det här är en kamera man vill äga och använda. Så den hamnade överst på önskelistan. Rolleiflex 2,8FX fick finna sig i att bli nedpetad. Fast nu är den på topp igen efter inköpet av ZM.

Jag är ju en mekanisk konstruktör och mycket intresserad av design. Det som slog an på mig vid första ögonkastet är att kameran är vacker. Man lät en designfirma ta fram en mängd olika förslag varav tre valdes ut för att testas på användarna, d v s fotografer. Både proffs och amatörer. Till Zeiss' förvåning favoriserades den mest konservativa designen. Jag vet ju inte hur de andra förslagen såg ut men den här gillar jag också. Den är "ren" på den mängd knappar man är van från digitalkameror och många av de nödvändiga funktionerna har man gömt på ett bra sätt för att ge kameran den stil den förtjänar. Namnet Zeiss Ikon förpliktigar till klassisk skönhet.

Rent, snyggt och funktionellt. Allt kan nås med pekfinger och tumme.  Jag skulle dock gärna ha sett att tidsrattens periferi varit närmare fronten för bekvämare tidsomställning. Det infällda räkneverket är tydligt och bra.

Underredet är lika rent och snyggt det också. Zeiss Ikon är kända för sina koniska knappar på undersidan. Zeiss' designers har tagit fasta på det historiska och gett ZM sina egna knappar som numera är platta och rymmer lite gömda funktioner. Stativgänga i den ena och returspolningen i den andra. Frikopplingen för återspolningen är den lilla knappen till vänster, klassiskt på sitt vis. Alla har väl tryckt på en sån på en SLR som är gamla nog att ha kört med film. Batteriluckan, ett diskret måste på denna kamera. Till vänster (i bild) om objektivet sitter bajonettlåset och till höger om detsamma sitter spaken för ramarna som man kan spegla in för olika brännvidder. Helt kompatibelt med Leicas modeller.

Den underbart rena baksidan. Displayen till vänster räcker gott och väl för den information man behöver. Den ljusstarka sökaren är den bästa i sitt slag. Det gäller bara att hålla ögat mitt för för att se mätsökarrektangeln och tiderna som visas i rött till vänster i den. En vanesak som kommer med övning. Knappen i mitten är exponeringslåset som håller de inställda värdena i 20 sekunder. Jag når den ledigt med tummen. Tummen fastnar också lätt på framdragningsarmen som går lätt med alldeles lagom motstånd. Dubbeldraget på M3 känns redan långt borta.

Så var det det där med manualen. Man har ju blivit lite bränd på digitalkamerornas vidlyftiga bokverk.

Lika tjocka men ZM är hälften så stor (A6). D80-manualen är enbart den svenska versionen. ZM-manualen rymmer sex språk. Den engelska versionen är på 22 sidor och läses snabbt medan man tar en kopp kaffe. D80-manualen har jag fortfarande inte läst färdigt =) 

Mellanformataren
Han som började med en Nettar 1964