Nikon S

Om känslomässiga svagheter

Det är lika bra att erkänna det. Jag har en last som jag inte utan vidare befriar mig ifrån. Ty jag vill inte.

Kameror som är tillverkade samma år som jag såg dagens klara ljus är numera flera av mina vänner. Lika barn, leka bäst och det där, ni vet. Och ska man ha någon last så ska det i alla fall inte vara någon som är otrevlig mot min omgivning. Här är underbarnet, född i Japan. Kopieringens föregångsland. Nu för tiden verkar det vara tvärsom.

Nikon S. Tillverkad mellan 1951-1955. Här med Nikkor-S 1,4/5 cm. Bildformat 24x34 mm

Serienumret är bland de senare så jag känner mig hyfsat säker på tillverkningsåret.

Ett Traderafynd med dålig slutare. Direkt efter hemkomsten lämnades den in till Schönherrs Foto för vidare befordran till Nikonreparatören. Idag hämtade jag den och blev genast erbjuden att sälja den. Inte så konstigt. Efter hjärttransplantationen är den som ny. Jag nekade förstås. Jag är inte i juvelerarbranchen. Den här ska användas till det den är avsedd för.

Nikons mätsökarkameror är kopior av Zeiss Ikons berömda Contax. Ryssarna tog Zeiss i Jena som krigsbyte och startade kameratillverkning med Contaxprylar men döpte sedermera om sina kameror till Kiev med Contax-kopierade detaljer. Nikon gjorde det troligtvis mer korrekt. Skaffade en kamera, dissikerade den och kopierade konceptet men ändrade säkert en del. Ingenjörer vill gärna bidra med nåt eget i konstruktionerna.  Jag gissar naturligtvis då jag just för tillfället är för lat för att kolla upp fakta i ämnet. Känner mig bara lycklig över att ha en Nikon-klassiker i min ägo.

Mellanformataren

PS
Den var hungrig på att få jobba lite så nu sitter det en Tri-X i buken. 

Akademiskt om gatufoto

Från Atget till Cartier-Bresson

Jag tänkte bara tala om att jag gett mig den på att läsa den där boken om gatufotografins rötter som jag köpte för ett tag sen. Det är mycket text och lite bilder så för en "learning-by-doing" som jag är det här tungt stoff. Jag kommer inte att recensera den nämnvärt framöver. Om jag överhuvudtaget kommer igenom den så kommer i bästa fall en del intryck att stänka ner mina bloggposter. Ännu är jag bara inne i introduktionen men här finns redan mycket nya kunskaper och tankar. T ex om gatumåleriet som växte fram i samma veva. Och i litteraturen dök det upp en fotograferande gestalt, Boro, som slängde Leican på axeln och gav sig ut i vimlet 1932. Det är inte utan nyfikenhet jag går över tröskeln.

Boken finns på de vanliga svenska sajterna.

Mellanformataren

PS
Nu har jag börjat med små bildberättelser i street-bloggen också. På lördagar.

Rosenlundare och andra bildstilar

Om varför svenskar är naturromantiker

Mitt i midsommarens oerhört traditionella väder sitter jag inne och myser med en bok mellan solstänken. Det både regnar och åskar  ute men i  mitt knä ligger solen och gassar. Jag läser Kurt Bergengrens "Tänka med ögonen". På ett lättsamt sätt bogserar han min okunnighet genom den svenska fotografins historia under det senaste seklet.  Jag inser nu varför svenskar och svenska amatörfotografer är naturromantiker. Det är Svenska TuristFöreningens fel! Alltsedan deras första årsbok med fotografier kom ut 1897, med den nya tekniken autotypi för att återge bilder i tryck, har svenskarna matats med bedårande bilder av Sverige och svensk natur på ett sätt som lockade dem alla ut för att själva undersöka hur det verkligen är med den saken. Eftersom amatörfotografin tog fart i samma veva tog man kameran med sig för att föreviga intrycken och njuta av sina fotografiska  landvinningar i vintermörkret.

Till en början skedde detta i den egna bostadens närhet men allteftersom folkhemmet byggdes och lagstadgad semester infördes, välfärden ökades och resandet blev överkomligt  letade sig svensken allt längre ut i Sverige för att upptäcka den överdådiga naturen. För att se det andra hade sett med sina kameror och själva ta sina egna kopior av samma motiv. En tussilago i Norrland är inte likadan som en i Småland! Men dalkullor finns bara i Dalarna. Man anar också att följden blev svenskarnas ivriga lust att campa, först med cykel och tält, senare med bil och tält  för att slutligen dra ut med bil och husvagn. Livet och äventyret utvecklas!

Åskilliga fotografer vidtog fotografiska expeditioner för att ta bilder för STF:s kommande årsbok för att nära de bild- och äventyrstörstande svenskarna. Rosenlundaren föddes. Den första svenska bildstilen med vitstammade björkar i dimma, gyllenbruna furor i kvällssol (och svart/vitt) medan en älg står och dricker vatten vid en sjö. En och annan människa avbildas med colgateleende och sportiga kläder när hon går över daggstänkta berg. Fotografins Hötorgskonst.

Även jag har lyckats med en tvättäkta rosenlundare! Rapsfält på Munsö tagen 2009 med en Rolleiflex. Om jag hade tävlat med den på 50-talet så hade den garanterat hamnat i STF:s årsbok! Även om den hade varit i svart/vitt.

Mätta på rosenlundska bilder väntade förstås så småningom en ungdomlig revolt mot den förhärskande bildstilen. Detta skedde åren kring 1950. Ett gäng unga fotografer, som kallade sig De Unga, ställde ut bilder som var allt annat än rosenlundare. Den nya bildstilen både häcklades och berömdes. Några av de unga for utomlands och fick nya intryck av, i Sverige, okända fotografer. Ett fönster öppnades ut från den svenska fotografins ankdamm när nya namn blev bekanta. Brassai, Cartier-Bresson, Capa m fl.

Mina egna försök till revolterande bildstil kan enklast åskådliggöras med ett par experimentella bilder från pappas mörkrum ca 1969. Den svenska bildstilen hade blivit mer experimentell på 60-talet. Negativen är 6x6 så jag använde antagligen en Nettar eller Agfa Isolette.

    
Stor bländare, tid B, oändligt avstånd och ruska på kameran lite. Bild!

Flitig läsare (läs tittare) av pappas fototidningar var jag förstås. Aktuell fotografi och Foto är de jag minns bäst. Mest tittade jag efter lättklädda flickor. Det var ju den sexuella frigörelsens decennium och det märktes i fotografin! Naket eller lättklätt var 60-talets bildstil. Långt från rosenlundska fotografier även om gubbarna i fotoklubben klamrade sig fast vid denna stil år ut och år in.

Långt senare ägnade jag mig åt att fotografera former (läs vägräcken), brandstationer och makalösa stilleben. Den tiden är lyckligtvis förbi. Men ibland får jag ett återfall och då är den nya digitala tekniken en tillgång. Delete-knappen är en Frälsare i nöden. Eller Återställare, hur man nu ser på saken.

Rosenlundaren är dock seglivad. Svensken och hans kamera är fortfarande fascinerad av naturen och i brist på bättre motiv fortsätter han att fotografera trädstammar, älgar och gråsparvar som om ingenting hade hänt på hundra år. Stillsamt tänker jag nog att det räcker att titta i gamla fotoböcker av Jan Lindbladh eller Sven Gillsäter för att se den exotiska naturen. Uppleva den gör jag med en enkel biltur ut på Ekerö. Utan kamera.

Mellanformataren

PS
Det här är ett kåseri och jag är inte petnoga med fakta. Verkligheten brukar vara mer komplicerad och jag tjusas av att göra förenklingar. Men i huvudsak är det som jag skrivit hur jag uppfattat K. Bergengrens förnämliga bok. Och jag har inte läst färdigt...

Streetsnapper - fjärde rundan

Prins Bertil Memorial

Igår gjorde jag ännu en runda med Streetsnappern. Men den fick sällskap av Nikon D80, Rolleiflexen och Leica IIIf. Den sistnämnda användes dock inte. Kortegen fotades vid Hötorget med D80 medan det regnade. Sen fick den vila tills jag var hemma. På Gärdet var det Streetsnappern och Rolleiflexen som användes omväxlande. Tre och en halv rulle rann igenom Rolleiflexen och jag vet redan nu att alla blev bra. Det blev bara två rullar i Streetsnappern men fler bilder då alltså. Dags då för lite bilder igen.

Ferrari Sportvagn

Mycket grönt. Rena salladen.

Droppformad läckerhet

Ryggsäcken. På 60-talet åkte två vuxna och fyra barn i en sån här mellan Åmål och Oskarshamn. Tur och retur! Vi teg och led. Det var ju roligt att åka bil!

Resande med lätt bagage.

Någonting är borttappat

Gubbe med kubb

Hittade inte golfbanan.

Det hände igen att jag hade dålig koll på mina stora händer och fingrar. Omedveten om deras förehavanden tog jag ganska många bilder med fel exponering. Vad sägs om 1/4000 s på bländare 16 och ISO 400? Ni som kan Sunny 16 vet att det borde vara i häraden kring 1/400 s. För oss med stora händer är kameran nämligen lite för liten. Jag måste hitta på ett bra sätt att hålla tummen och ändå ha ett bra grepp. Det finns redan lösningar för Streetsnappern på samma ställe som man köper tumgrepp åt sin Leica. Men jag tror jag ska hitta på något ännu bättre. Man är väl konstruktör!

Den digitale mellanformataren

PS
Nu tar jag paus med Streetsnapperns album. Jag ska börja använda den till vad den var avsedd för i min ägo. Gatufoto, och då hamnar bilderna i STREET-bloggen som f ö firade 100 dagar igår med röda mattan och allt. Där är flertalet bilder i svart/vitt ty "svart och vitt är fotografins färger".

15 mm Åmål

Två rullar i fullformat

Lika bra att göra det klart för alla och envar: Åmål är en liten stad. Så liten att det borde räcka med fyra bilder för att beskriva den. Typ en i varje väderstreck med ett objektiv som har en bildvinkel på 90°. Teoretiskt sett, alltså. Jag har försökt men det gick inte helt bra. Två rullar och fyra timmar senare har jag ännu inte täckt allt. Dessutom hade jag glömt sökaren hemma i Stockholm men jag löste det genom att titta med båda ögonen för att få lite split vision som objektivet har. Ändå blev jag överrsakad av hur mycket som kom med i bilderna.

Här är den. Men tänk bort sökaren på taket. 15 mm Super-Wide Heliar asfärisk

Norr

Väster

Söder. Det stod en massa hus och träd i vägen

Öster. Åmålsviken ser ut som ett tjärn. Lika bra att det storslagna havet därutanför inte kan ses. Horisonten är ju bara vatten

That's it folks. Nu behöver ni inte åka hit. Bakom 15 mm ser det ut som byggt av lego.

Både land- och sjömärke. You can't miss it.

Det är fredag. Jag är ledig och hälsar på hemma i Åmål. Jag åkte ner på torsdag fm. Alla i Åmål som har ett jobb jobbar. Det kan förklara den skenbara ödsligheten. Jag har stan för mig själv känns det som. Ändå vet jag att mellan 16 och 17  är det lögn att komma fram i en del korsningar. Inga trafikljus och högerregeln tillämpas slumpmässigt i denna, av alla svenskar, förgätna plats. Utom de som bor här förstås. Som återvändande utvandrare ser jag att staden förändras. Inga stora saker, men i alla fall märkbart för den som varit hemma här i 54  år och kan varenda skrymsle.

Stadshotellet är i alla fall lika gästfritt som vanligt

Kommunen fick ny regering i sista valet så nu renoveras kommunhuset. Järnvägsstationen har rustats upp till storstadsstatus, nästan. Den tidigare så öde perrongen har fått inglasade väntkurer och massor med bänkar istället för de två antika SJ-gröna som stod ensamma på den hundra meter långa perrongen. Det fattas bara att kalla stationen Åmål Central. Åmål Östra finns ju redan 100 meter söderut (!)

Torghandeln har krympt. Ebbe på torget står där med sina grönsaker och blommor granne med ett stånd med kläder. That's it! Fjärran från fornstora dar när lantisarna kom in till stan och sålde ägg och potatis och åkte hem när allt var slut.

Jag träffade en tidigare arbetskamrat och gjorde en dundertabbe. Jag tog ett steg bakåt och vips blev han liten som en pojkvasker. Den förkrympta torghandeln skymtar till höger.

Ungefär hälften av alla båtplatser har båt redan. Inga träbåtar ännu. Det dröjer nog ett par veckor till. Det är nog samma gubbe som är först. Restaurang Hamncompagniet med sitt utsökta läge vid hamninloppet har kursat. Jag anar varför.

Stadens sista fotohandlare har lämnat in framkallningsdosan. Någon utsocknes har köpt hela inredningen. Jag går inte ens dit och tittar. Jag får rysningar av tomma fotoaffärer.

Fotohandlaren låg långt där borta till vänster på stadens enda gågata. Den behövs inte. Men det är modernt med gågator.

Och så lite nostalgi

Mitt första föräldrahem. Min säng stod där till vänster om cyklarna. Men då var det inomhus!

Och det sista. Båda med nya ägare.

Kyrkogatan. Min gata. Och lekplats. Kyrkan ligger i den andra änden. På behörigt avstånd.

Mellanformataren