Projekt 85 mm

Om objektiv som sällan används

Jag har bestämt mig för att börja köra 85 mm lite mer. Så mycket att jag gör ett projekt av det. Egentligen beror det på min inriktning på porträtt och 85 mm är ju en klassisk porträttbrännvidd för småbild och det har säkert sina anledningar. De gånger jag använt 85 mm har också varit mycket trevliga tillfällen med god utdelning. 

Jag har flera 85 mm:s objektiv till flera kameror så det är bara att köra igång. Först ut blir min Nikon S från 1954 med Superia 200 som sensor.

Nikon S med Nikkor-P f2/85 och Nikons soft release AR-1. Sökaren är en Leitz VIOOH

Sedan jag tog den här bilden har jag hittat en mindre extern sökare. Jag får se vilken jag använder. Båda har sina fördelar. Den lilla för att den är liten men man ser alla ramar samtidigt och det är svårt att i hastigheten komponera med rätt ram. Den här som bara visar det som filmen får se men den är större och klumpigare.

Eders hängivne

Obefintligt ljus

Om att hitta ljus med en Rolleiflex

I somras träffade jag en skolkamrat helt apropå i Malmö. Jag hade åkt ner med tåget bara för att kolla stan och gå på nya gator. Och så var det nationaldagen på samma gång. Jag hade datorn med mig och på fredag skrev han "Malmö" som sin status på Facebook. Jag tog betet och frågade om det betydde att han var i Malmö. För det var ju jag också. Jo, det stämde bra. Han var på ett vernissage inte så långt från mitt hotell. Vi bestämde att jag skulle komma dit. Jag ordar inte mer om den saken, mer än att jag sa till honom att nästa gång jag kommer hem till Åmål vill jag träffa honom för att ta några porträtt. Han var med på noterna, som den proffsmusiker han är.

I augusti åkte jag hem till Åmål och tog därför kontakt med honom och det visade sig bli lite kort om tid. Vi klämde in en timme i alla fall innan han skulle ge sig iväg. Jag hade Rolleiflexen och tre rullar Tmax 400. Han var i sin studio på vinden i ett uthus mitt inne i stan. Mörkt och mysigt för musikjobb, men att fotografera i? Nå, utmaningar är till för att tas. Det är spännande att få pröva sin egen förmåga under lite stress. I den bild som jag visar nedan var det så gott som obefintligt ljus. På negativen ser man inte gränserna på bilden ens. Det var full öppning förstås (f3,5) och 1/30 sek. Men det var ju inte den största svårigheten. Hur ska man ställa skärpan i mörkret? Jag lyckades bättre än jag kunde tro just då. I vanliga fall när jag ställer skärpa på en mattskiva som inte är av yppersta kvalitet gör jag så att jag fokuserar fram och tillbaka några gånger för att hitta läget med minst oskärpa. Det fungerar alldeles utmärkt när det finns gott om ljus men här i mörkret? Nåväl, några fotoner träffade tydligen min synnerv eller så hade jag tur.

Torbjörn Carlsson, Memoria Music

Jag tog två rullar i mörkret och en ute på gården i dagsljuset. Torbjörn har fått några av bilderna som jag gjorde i mörkrummet. Ni får nöja er med en digitaliserad variant av ett av negativen. 

Eders hängivne

Bebisen bortadopterad

Här går det undan

Jag måste börja med att be om ursäkt. Jag lovade ju ett nytt blogginlägg när funktionskontrollen av min Rolleiflex Baby var klar och annonsen ute. Jag hann nätt och jämnt bli klar med rullen så ville en klubbkompis ta den direkt. Och så blev det. Nu bor den nordväst om Stockholm och den har fått ett bra hem. Klubbkompisen är också en kamerasamlare men hade ingen Rolleiflex Baby tidigare.

Jag får väl ändå visa en gammal bild som är tagen med just den kameran.

Mitt första barnbarn hålls här av sin farbror. Att fotografera Bebisar med en Baby går ju jättebra! De är som gjorda för varandra. Och det är alltså inte babyn på bilden som är bortadopterad. Hon bor kvar hos sina föräldrar  och fyller snart fem år.

Rolleiflex Baby (1958) med Macocolor 200. De gula i kanterna är ljusskador på filmen som var uselt rullad på en för lång spole från fabriken. Trist, men motivet medger ju att man beskär bilden i kanterna när man printar den.

Eders Hängivne

PS
Som väl är har jag en Baby kvar. 

När känsla är viktigare än skärpa

Om en gammal amatörkameras prestationer i den digitala åldern

I en tidigare blogg utlovade jag färgbilder som jag skulle framkalla själv. Nu var mina kemikalier sedan länge utgångna och jag ville inte riskera några bilder med gammal kemi så jag skickade in filmen till mitt lab i norra Värmland istället. 

Kameran som tog bilderna är en Agfa Silette typ 1 som började tillverkas 1953.

Här gäller det att vara fena på avståndsbedömning och skärpedjup. Hur gick det? Se här!

OBS! det här är inget för objektiv- och skärpenördar. Andra ögon krävs =)

Tre bilder från en promenad i Drottningholmsparken.

Det här är utsikten från mitt arbetsrum.

Jag var i Marabouparken och tittade på ett par afrikanska fotografers verk. På vägen därifrån gick jag en bit på bryggan längs Bällstaån och hittade det här granna lilla trädet.

Skärpa är bäst när den känns som en smekning. Det funkar bara med film.

Eders hängivne

PS
Ursäkta mig alla naturfotografer. Bilderna kunde väl ha varit lite bättre om man ser till innehållet. Så här går det när man är van att fotografera människor i stadsmiljö och tror att man minsann kan fotografera natur också. Det sket sig förstås men ni kan väl njuta av de milda färgerna i alla fall. 

PPS
Filmen var en Fuji Superia 200 

En Brownie på fjärde sträckan

För att ingen kamera ska bli glömd utan få sin nödvändiga motion och för att jag kanske ska upptäcka en juvel i kameragaraget kör jag sedan en tid en stafett med alla. De är många så det kommer att ta tid =) Lyckligtvis är det många mellanformatare med 120-film och i dem går ju filmerna fort igenom. Den här gången blir det bara åtta bilder igen. Om jag tåler mig lite grand kan den kanske räcka en vecka.

Efter Agfa Silette blir det Kodak Brownie Flash IV som får en rulle Ilford FP4+ på 125 ISO. Man får vara försiktig med filmvalet på gamla kameror. Fast bländare och tid ger inte så stort spelrum ens vid vackert väder. Den här har bländare 14 och sannolikt en slutartid på 1/50 sek. När man kör svartvitt är det inte så hemskt noga. Det ska nog bli bra ändå.

Brownie Flash IV. Tillverkad 1957-1959 i England och nära mint condition.

Eders Hängivne

PS
Jag tänkte avrunda med en bild från Agfa Siletten som blev full med höstfärger på Drottningholm men den är ännu inte framkallad. Jag tänkte framkalla den själv den här gången så det dröjer nog ett litet tag =) När jag framkallat den rullen hamnar nog någon bild i mitt album Retrokamerabilder. Håll utkik.