Kan, behöver eller måste gatufoto utvecklas?

Eller är det för evigt oföränderligt?

Det är lika bra att säga det genast: Jag gillar gatufoto. Jag gillar det ständigt pågående skådespelet i staden, att fånga ögonblick i dess liv. Sporten är att hålla på och aldrig ge sig. Ibland lyckas man få till en bra bild, ibland inte. Zlatan gör inte mål på alla passningar han får heller. Men han slutar aldrig att försöka. Det gör inte en gatufotograf heller.

Jag har avsiktligt hållit mig borta ifrån gatufototyckandet här på FS ett tag då jag insett att alla har rätt i vad de tycker att gatufoto är i någon mån. Alla har funnit sitt lilla korn av ämnet, så att säga. Inte heller nu ska jag säga vad gatufoto är eller inte är. Men jag tänkte bara dela med mig av en reflektion.

Reflektion

I grund och botten betraktar jag, som de flesta, gatufotografi som en slags dokumentär fotografi. Allt sedan gatufotografin etablerade sig för grovt 100 år sedan har den dokumentära aspekten inte lämnat genren. Annat är det med det samhälle som dokumenterats. Det har förändrats ordentligt genom åren. Utvecklats, för att använda ett ord som låter mer positivt. Inte bara samhället har utvecklats. Människorna har också utvecklats på många olika sätt.  Mode, umgänge, värderingar mm. Vi har upplevt många krig och en teknisk utveckling som överskuggar all tidigare utveckling i mänsklighetens historia. Allt inom ramen för ett århundrade. Världen såg helt annorlunda ut i början av det än den gör idag. De klassiska mästarna i genren levde och verkade under "sin" era av händelseförloppet och vi har "vår" era att dokumentera under andra villkor än de hade. Det är bara att gilla läget. Även om jag kanske är väldigt förtjust i 50-talet kan jag inte ta bilder på det idag. I varje fall inte utan en ordentlig ansträngning från mig själv och omgivningen =)

Hästdragen kärra 2011

Jag är förstås fascinerad av de gamlas bilder, inget behöver väl sägas mer om den saken. De inspirerar men jag inser att jag inte kan ta samma typ av bilder som de. "Deras" samhälle existerar inte idag. Jag måste ta bilder på ett annat sätt, hitta en annan stil. Att kopiera dem är dödfött. Alla dagens gatufotografer måste hitta sitt eget nya, färska grepp som kan bli klassiskt om ett halvsekel eller så. Därför är det också omöjligt att säga vad som är bra eller dåligt gatufoto idag. En varudeklaration för gatufotografi ter sig lite löjlig att försöka sätta på pränt. Det enda jag kan erkänna är att en del av dagens "gatufoto" begriper jag mig inte på medan annat är mer lätttillgängligt som gatufoto betraktat. Bildspråket har ändrats och det är kanske nödvändigt att utövarna i varje tid presentrar sin egen stil och talar sitt eget språk.

Jag tvingas nog till slut att vidga begreppet gatufoto till en tätortsdokumentär som är evigt pågående. Så länge det finns, av människor bebodda, tätorter att beskriva livet i. Och att den förändras i samma takt som samhället och dess fotograferande innevånare. Inte håller konstnärerna fast vid en gammal stil. De vill sätta sin egen signatur på sina verk. Utveckla konsten. Det borde vara lika fritt för gatufotografen att bygga sitt eget varumärke. Att utveckla gatufotografin. Och liksom konstnärerna som ville utveckla konsten, utsättas för spott och spe från förstå-sig-påiga äldre kollegor.

Så nu gör jag min grej och struntar i vad andra tycker =)

Väntrummen har blivit flera.

Landsvägsfoto lämnar jag sorglöst över till landskapsfotograferna =)

Mellanformataren

Reclaim photography - gerillautställningen 1 oktober

Fotografer, fotografier och snö i september

Lördag första oktober åkte jag in till city för att spana in en del events som skulle försiggå på platttan. I DN fick jag intrycket att det skulle bli en enorm halfpipe snowboardshow med trapporna som "väggar". Det blev knappt en tummetott. Snöälskarna fick ialla fall en fin och varm dag men hade svårigheter med att hålla sig med snö.

Det gick stort inte bättre med Recalim photography. Visst kom de, men tyvärr i små skaror. Lyckligtvis hände det en del annat av intresse på plattan också. Det gick åt en rulle i Zeissen till slut i alla fall.

Jag konstaterade också att det är svårt att ta en bild i city utan att fotografera en fotograf som håller på att fotografera.

Fotograferande fotograf

Snön kom tidigt i år

Missionärer

Reklamjippo

Mr Carlzon in legio

Mrs Jochumsen

De som inte hade nåt med sig kunde i alla fall ställa ut sina skor.

Nästa gerillautställning blir nog den 29 oktober. Kanske... man vet inte så noga med gerillafotografer

Mellanformataren

Storytelling

Om att berätta med bilder

Den här sommaren stötte jag på några händelser som jag kunde följa under en längre stund. Jag tog flera bilder under händelseförloppet och har använt dessa bilder t ex på street- och X100-bloggen. I den förra på lördagar och den senare mer sporadiskt. Två av händelserna ställer jag ut på Midsommargårdens fotoklubbs utställning nu i dagarna. Men de som inte kan komma dit och se dem live får nu här en liten aning om vad jag pratar om. Bäst är, som alltid, att se det live på pränt. Så om du kan, åk gärna till Midsommargården och titta på klubbens utställning. Vernissage idag  12-16. Många fina bilder visas av en mycket framgångsrik klubb i tävlingssammanhang.

I somras var jag på ett seminarium med Mary Ellen Mark. Hon sa att något av det svåraste som finns är att berätta en historia i EN bild. Så då börjar jag väl med flera =)

Mellanformataren

PS
Det spelar ju ingen roll men för den vetgirige är alla bilder är tagna med Zeiss Ikon ZM, 35 mm objektiv på Kodak Tmax 400. 

PPS
Så här blev det "på väggen"

1000 meter böcker

Om törsten efter kunskap

Det gick åt  mycket bananer...

En del dansade fågeldansen...

Promenaden blev nog dubbelt så lång. Många rundningsmärken...

Färdigstajlat

Det är minsann inte nog med att köpa en kamera. Man behöver en del tillbehör också. Redan då jag beställde X100:an beställde jag ett extra batteri och motljusskydd. Kameraväska ingick i köpet på Wibergs Foto. Den senare använder jag bara till hälften. Överdelen har den egenskapen att kameran inte är redo om den sitter på så jag har skippat den. Never-readyväska som det kallas bland nördarna. Den kanske inte behövs men det är skönare att hålla i läder än kamerans egen beklädnad.

Däråt ligger Wibergs Foto

Dessutom har jag kompletterat med ett tredje batteri, tumgrepp, softrelease, UV-filter och en handlovsrem för Leica X1. Nu är det digitala hopkoket färdigt och för första gången känns den riktigt bekväm och som en förlängning av handen. Och ögonen. Akta er vad det kommer att produceras analoga digitalbilder* i fortsättningen.

Det var lite skakigt att fota med D80:n i vänsterhanden. Den är ju gjord för högerhänta!

Färdigstylad

På bästa ingenjörsmanér ska ni nu få en stycklista med inköpsställen

1)  1 st  Fujifilm Finepix X100 från Wibergs Foto

2)  1 st   Fujifilm X100 originalväska från  Wibergs Foto

3)  2 st  Batteri Np-95 från  Wibergs Foto (1 st) och Cyberphoto (1 st)

4)  1 st  Minneskort SanDisk Extreme Pro 16 GB från Cyberphoto

5)  1 st  Finepix X100 motljusskydd inkl. adapterring från Wibergs Foto

6)  1 st  UV-filter Hoya 49 mm från   Wibergs Foto

7)  1 st  Tumgrepp ThumbsUp EP-5S från MatchTechnical

8)  1 st  Softrelease Boop från MatchTechnical

9)  1 st  Handlovsrem för Leica X1 från  Wibergs Foto

*Analoga digitalbilder är digitala bilder som fotograferats med en utpräglad analogfotografs arbetssätt. En bild i taget. Rätt exponerad i första bilden. Och är den inte det så gör det inget.

Mellanformataren