50 mm gatufoto

Om att testa sina gränser

Redan i ett tidigare inlägg erkände jag min svaghet för 35 mm. Den klassiska brännvidden för gatufoto. För att inte fastna där så tänkte jag nu utmana mig själv med att prova 50 mm ett tag. Så till den milda grad att det också blivit mitt nya dogmalöfte. Redan första dagen märkte jag av en svårighet. Jag fick backa lite! Nå, jag lär mig väl. Det är ju det som dogmalöftet syftar till.

Jag har en massa 50 mm:s-objektiv som passar min Zeiss men jag tänkte använda Sonnaren jag köpte i vintras. Carl Zeiss Sonnar *T* 50/1,5 alltså. Här är den monterad på min arbetskamrat Zeiss Ikon ZM.

Lite grövre kaliber än den vanliga Biogonen 2/35 jag brukar ha på. Och tung är den. Mycket glas!

Varning! Bildfrossa!

Jag har förstås rivstartat. I lördags tog jag en runda på stan. Vällingby-Alvik-Liljeholmen-Slussen-T-centralen-Alvik-Vällingby. En och en halv rulle. Sen hem och äta middag och vila en stund. Andra turen gick till Rådmansgatan och cruisingen som var i full gång. En och en halv rulle där också. det hade blivit mer om inte filmen hade tagit slut. Här är lite bilder från min innehållsrika lördag. Sista rycket innan jobbet på måndag.

X100-fotograf Tommy Hansen

Wheelsfestivalens cruising i Stockholm

Refugen var svårt abonnerad av fotografer

En del visade häcken

Här fanns alla årtionden, fasoner och skick. Den här behöver nog lite service. Som min Nikon S -54 som är inne för justering av ventilspelet, ööh slutaren.

Egentligen var det Corvetten där framme som jag ville ha en bild på efter att ha väntat ganska länge. Men den här svarta klunsen vågade jag inte stoppa.

Nåja, Sonnaren levererar och jag är mycket nöjd. Sensorn var Kodak Tmax 400.

Mellanformataren och Zeiss-vännen

PS
Några fler cruisingbilder kommer i street-bloggen nån lördag i oktober. Håll utkik!

Smygpremiär med svartjobbet

I förra veckan fyllde jag år och jag firade med några timmar i mitt nya mörkrum. Solo. Tidigare har jag haft min pappa i närheten när jag kopierat men den här gången var han 40 mil bort. Och det var nog lika bra det. Det blir otroligt varmt på 2,5 kvadratmeter efter en stund. Pappa klarade det på mindre än en kvadratmeter i min barndom. Men han hade förstås ingen toalettstol som stod i vägen.

Meopta med färghuvud. Bord FLYTTA från IKEA

Jag började lite lätt med 10x15 Kodak Polymax II RC för att känna på det här innan jag ger mig på större papper och fiberpapper. Jag siktar på att göra mina egna förstoringar på varmtonat fiberpapper (som jag gillar mest av allt just nu) så småningom. Första sessionen körde jag tre negativ från Zeissen (ZM) och även om jag inte helt lyckades linjera in papperet rätt så blev bilderna över förväntan bra. Framkallade i Dektol och fixade i Tetenal Rapid fixer.

 
Första sessionen

Äkta silverarbete. Made in Vällingby.

Svartjobbaren

15 mm Åmål

Två rullar i fullformat

Lika bra att göra det klart för alla och envar: Åmål är en liten stad. Så liten att det borde räcka med fyra bilder för att beskriva den. Typ en i varje väderstreck med ett objektiv som har en bildvinkel på 90°. Teoretiskt sett, alltså. Jag har försökt men det gick inte helt bra. Två rullar och fyra timmar senare har jag ännu inte täckt allt. Dessutom hade jag glömt sökaren hemma i Stockholm men jag löste det genom att titta med båda ögonen för att få lite split vision som objektivet har. Ändå blev jag överrsakad av hur mycket som kom med i bilderna.

Här är den. Men tänk bort sökaren på taket. 15 mm Super-Wide Heliar asfärisk

Norr

Väster

Söder. Det stod en massa hus och träd i vägen

Öster. Åmålsviken ser ut som ett tjärn. Lika bra att det storslagna havet därutanför inte kan ses. Horisonten är ju bara vatten

That's it folks. Nu behöver ni inte åka hit. Bakom 15 mm ser det ut som byggt av lego.

Både land- och sjömärke. You can't miss it.

Det är fredag. Jag är ledig och hälsar på hemma i Åmål. Jag åkte ner på torsdag fm. Alla i Åmål som har ett jobb jobbar. Det kan förklara den skenbara ödsligheten. Jag har stan för mig själv känns det som. Ändå vet jag att mellan 16 och 17  är det lögn att komma fram i en del korsningar. Inga trafikljus och högerregeln tillämpas slumpmässigt i denna, av alla svenskar, förgätna plats. Utom de som bor här förstås. Som återvändande utvandrare ser jag att staden förändras. Inga stora saker, men i alla fall märkbart för den som varit hemma här i 54  år och kan varenda skrymsle.

Stadshotellet är i alla fall lika gästfritt som vanligt

Kommunen fick ny regering i sista valet så nu renoveras kommunhuset. Järnvägsstationen har rustats upp till storstadsstatus, nästan. Den tidigare så öde perrongen har fått inglasade väntkurer och massor med bänkar istället för de två antika SJ-gröna som stod ensamma på den hundra meter långa perrongen. Det fattas bara att kalla stationen Åmål Central. Åmål Östra finns ju redan 100 meter söderut (!)

Torghandeln har krympt. Ebbe på torget står där med sina grönsaker och blommor granne med ett stånd med kläder. That's it! Fjärran från fornstora dar när lantisarna kom in till stan och sålde ägg och potatis och åkte hem när allt var slut.

Jag träffade en tidigare arbetskamrat och gjorde en dundertabbe. Jag tog ett steg bakåt och vips blev han liten som en pojkvasker. Den förkrympta torghandeln skymtar till höger.

Ungefär hälften av alla båtplatser har båt redan. Inga träbåtar ännu. Det dröjer nog ett par veckor till. Det är nog samma gubbe som är först. Restaurang Hamncompagniet med sitt utsökta läge vid hamninloppet har kursat. Jag anar varför.

Stadens sista fotohandlare har lämnat in framkallningsdosan. Någon utsocknes har köpt hela inredningen. Jag går inte ens dit och tittar. Jag får rysningar av tomma fotoaffärer.

Fotohandlaren låg långt där borta till vänster på stadens enda gågata. Den behövs inte. Men det är modernt med gågator.

Och så lite nostalgi

Mitt första föräldrahem. Min säng stod där till vänster om cyklarna. Men då var det inomhus!

Och det sista. Båda med nya ägare.

Kyrkogatan. Min gata. Och lekplats. Kyrkan ligger i den andra änden. På behörigt avstånd.

Mellanformataren

Stadsteatern

Om det urbana landskapet och dess invånare

I mitt förra inlägg försökte jag argumentera mig bort från naturfotografin. Jag får aldrig till det. Vad ska jag fotografera istället? Människor! Skapelsens krona (för dig som tror på Gud). Den starkaste och intelligentaste av alla djur (om du tror på Darwin). Jag menar, en hackspett är alltid en hackspett, en räv är en räv och en älg är en älg. Människor företer dock en sällsamt rik utseendevariation i jämförelse med djuren (andra djur för Darwinisten). För att ytterligare komplicera det hela uppvisar hon dessutom en otrolig beteendevariation. Förutom en del grundbeteenden som parningslekar, bygga bo och samla mat. Det finns ännu fler parametrar som avviker från djuren (andra djur). Pälsen, bruket av kläder och smycken, uppfinningsrikedomen i att skapa saker och använda dem. Utvecklingen har gett henne hörlurar i öronen och mp3-spelare som dinglar på magen. Det är så hon talar om för omgivningen att hon vill vara för sig själv för en stund.

Mobiletelefonen är också en del av människans utveckling. Telepati var ett blindspår.

 När man blandar och ger ur denna mix kan man lätt inse att jag pratar om Stadsteatern. Ja, det där som försiggår framför våra ögon när vi går på stan. Mina vänner fotografer. Det här är en outsinlig källa till naturstudier på en hög och bekväm nivå. Det händer alltid något och dessutom ofta oväntat. Beteendevariationen är så otroligt stor, förutom grundbeteendena, att det kan hända vad som helst i en viss momentan sammansättning av individer. Det är det här som är värt att fotografera. Den rika flora (ursäkta liknelsen) av unika händelser som sker varje dag i en stad. Ja, utom i Vimmerby då, har jag hört från initierad källa. Inte heller i Åmål när jag är där. Då är det ofta folktomt. Utom vid torghandeln om sommaren. Förra året (2009) jobbade jag inte så mycket och hade gott om tid att gå på stan och fota. Det var härligt, även om jag råkade ut för en del missöden. Sen fick jag jobb i Finspång och då var det roliga slut. Folktommare plats på jorden går inte att uppbringa.

Finspångs torg en vardagskväll. Händelselöst

Men nu är jag tillbaka i storstan igen och det känns fint. Jag har ju valt att bo i Sveriges största stad så nu vore det väl tusan om inte förutsättningarna var bra nog. Fast det är viktigt att välja ett bra ställe. Sveavägen en söndag är ingen höjdare kan jag säga. Tidpunkten är ännu viktigare. Det är ingen större idé att vara morgonpigg i Stockholm. Om man inte vill porträttera tidningdsbud, vill säga.

Sveavägen en söndag i somras. Det här är inte gatufoto då det inte händer något intressant.

Varför spela Haydns trumpetkonsert utan orkester? Inte ens en hatt för pengar.

Utrustningen är det inte mycket att orda om. Mer än att det inte behövs värstingtelezoomar. Du behöver bara 35 mm, eller 50 mm. Lägg hellre pengarna på bra skor. Gömsle behöver du inte heller. Eller, rättare sagt, kläd dig diskret. Det ska synas vad du gör utan att man lägger märke till dig. Det är en stor fördel om kameran är liten ty då hamnar du i kategorin "turist" och ditt fotograferande betraktas som ett "naturligt" och vanligt beteende. Du är ofarlig. Tar du med dig en stor DSLR tror alla genast att du är en fotograf! Och ingen vill vara med på bild! Den lilla kameran är vanligtvis billig men om du ändå känner ett nördigt behov av att spendera stora pengar går det att göra det inom denna fotografiska gren också. Köp en Leica M9 med en värstingljusstark 35:a och du har nått målet med utrustningsdetaljen. Det finns bara en risk med denna utrustning. Du kan frestas att bli så märkvärdig att du vill synas med denna fina utrustning. Det är inte det som är grejen. Helst ska du agera som "Den Osynlige Mannen" (om du är tillräckligt gammal för att komma ihåg tv-serien, vet du vad jag menar).

Mitt primära gatufotoekipage. Mätsökarkamera och 35 mm

Men det går lika bra med sell.. en Rolleiflex. Ingen tar dig på allvar då utan tycker synd om dig som inte har råd att skaffa en digitalkamera. Du blir ofarlig även här. Ty film är ofarligt.

Rolleiflex med 75 mm (motsvarar 50 mm på småbild). Mitt andraval.

Och sen då? Sen är det bara att promenera och spana efter händelser som verkar vara intressanta eller utvecklas åt ett intresssant håll. Och plåta på, bara. Du får motion och har det trevligt under tiden. Ibland får du vänta lika länge som en naturfotograf på en bra bild. Ibland kan du ta många på en gång. Ibland måste man vila. Men kameran behöver inte vila.

Jag var nyfiken på vad höll på med och tog tre bilder utan att de märkte något. Helt uppslukade av sitt.

Videoinspelning i parken. Bakom gruppen gick människor baklänges

I väntan på pendeltåget

Mellanformataren

Klimax och antiklimax

Om hög- och lågvattenmärken i kameravärlden

Det verkar som en hel del fotobekanta behagade gå på Fotomässan på fredag men jag träffade i alla fall några bekanta där idag. Jag undvek noggrant alla spegelreflexmontrar och siktade in mig på mätsökarstorleken och aningens mindre. För mig som kör det mesta på film är det digitala nytt "hver gang". Gud sig förbarme vad alla tillverkare hittar på! För att säga det kort. Panasonic ligger bra till i Vällingby. LX5 har jag visserligen rekommenderat mamma att köpa p g a storleken. Perfekt för handväskan. Även om jag gillade hennes väldigt bra när det gäller bildkvalitet så vill jag ha något lite större att hålla, typ ZM, Leica M3 o dylikt, bara inte plastklumpar à la Nikon och Canon fullformatare.

Panasonics monter var populär. Kamerorna är kompetenta och ger bra bildkvalitet men låter skrämmande lika en spegelreflex. Det må vara förlåtet då jag inte märkte någon fördröjning mellan tryck och slutare.

Dagens klimax

var besöket i Zeiss monter. Jag hade ZM:en med mig så killen i montern plockade fram lite godis att ta hem (reklamprylar alltså) och dukade upp gluggar att prova på min ZM. Jag provade allt som han hade och tog bilder. Bilderna sitter kvar på det perforerade minneskortet så det får bli en annan gång. Min assistent tog däremot bilder med sin D80 på mig och min "julafton".

Jag hade visserligen Zeissblått på mig men det var killen till höger som är från Zeiss. Han undslapp sig (eller "läckte"?) en hoppfull nyhet. Zeiss lär ha börjat titta på en sensor till ZM. Halleluja! Jag fick något religiöst i blicken och det såg han =) Det finns rykten i svang på nätet och det känns bara härligt för en gammal Zeissentusiast.

Distagon T* 3,5/18 mm. 13 linser i 11 grupper. Här är det tydligt varför objektiv kostar och väger.

Dagens antiklimax

Fujis Finepix X100 stod inlåst i en glasmonter. Se men inte röra! Inte många ville titta heller. Jag var ganska ensam just då. Och jag som hade vässat armbågarna! Men kameran är lika snygg som min ZM och är trots sin otillgänglighet en tänkbar ersättare till min D80. Om inte ZM kommer som digital snart...

Leicas monter var jag hos två gånger. Alla kameror var inlåsta i vitrinskåp eller vitrinbord. Se men inte röra utan tillstånd. För att få klämma på en kamera var man tvungen att fånga en säljares uppmärksamhet och de hade redan fullt upp med intressenter. Ricohs säljare var mycket modigare. Ingen kamera var fastlåst någonstans. Bara att ta och testa utan det irriterande korta snöret som alla andra hade. Alla modellerna stod kvar vid dagens slut. Det kallar jag förtroende.

Ingen Olympusmonter. Det kändes lite tomt. Precis som när jag upptäckte att det inte funnits reklam för Opel i DN Motor på flera veckor. Något fattas mig...

Dagens behållning

Utställningarna var fler och omfångsrikare än förra året. Det är det här fotografi handlar om. Bilder på papper. Jag är urless på att titta på bilder på en datorskärm. En del gillar blanka bilder, andra matta. Jag som betraktare gillar matta bilder då jag inte gillar att se spegelbilden av mig själv eller andra/annat i en bild. Jag vill se bilden! Speglingar i bilder är lika irriterande som ett hack i en skiva eller ett myggbett.

Fötterna blev ömmare än vanligt efter 4,5 timmars kryssande bland montrarna. Att kalla det behållning är väl lite onödigt men budskapet var tydligt. Jag borde nog träna mer och gå ner i vikt...