Pro Memoria
Sånga kvarn
Om en lyckad restaurering som släckte charmen
I helgen åkte vi ut på Färingsö för att beskåda höstens framfart. På impuls svängde jag in till Sånga kvarn som varit ett renoveringsobjekt en längre tid. Jag kunde konstatera att Riksantikvarieämbetet var färdiga med restaureringen. Men jag tyckte den hade förlorat all sin charm. Döm själv.
Så här såg den ut våren 2009. Mjölnarens barnbarn äger den men den är K-märkt och Riksantikvarieämbetet ansvarar för den. Den var i dåligt skick och ägaren ville bränna upp den innan den föll ihop och orsakade någon olycka.
Så här såg det ut hösten 2010. Restaureringsarbetena är påbörjade. Kvarnen hålls uppe av stålbalkar medan fundamentet förnyas.
Så här såg den ut i söndags, två år senare än den förra bilden. Återställd i sin forna glans. Mjölnaren ler nog i sin grav men själv tycker jag att charmen försvann. Jag gillade Sånga kvarn som den var. Som väl är har jag tagit minnesbilder...
Det är så här jag minns den...
Hösten då? Jodå, karotenoiderna har tagit över efter klorofyllet på ett tjusigt sätt. Här vid Sånga kyrka.
Mellanformataren
ARTIPELAG
Flera överraskningar på samma dag
Det senaste tillskottet av konstmuséer i Stockholmsområdet upptäckte vi idag. ARTIPELAG på Hålludden utanför Gustavsberg. Eftersom det var fotoförbud i salarna blir det inga bilder inifrån utan "bara" en del från den fantastiskt fina miljön utanför.
Artipelag har skapats och grundats av Björn och Lillemor Jakobson.
Överraskning nummer ett var att här blandades "vanlig" konst med fotografi av sådana kändisar som Kertesz och af Peterséns m fl. Även Trädfotografen hittade en likasinnad i en samling trädfotografier av Wilhelm von Gegerfelt (1844-1920) från 1890-talet. Synd att han är död. Jag hade gärna språkat lite med honom.
Överraskning nummer två var den intressanta utställningen av Candida Höfners fotografier. Här finns en del bekanta interiörer att beskåda. Höfner visar bredd i sin fotografi och här fanns bilder för alla smaker. Från stora färgprintar till diskreta mindre svartvita bilder. Personligen tilltalade mig de svartvita bilderna mest.
Mina flickor på rampen/trappan upp till taket.
Överraskning nummer tre var den goda maten på Baggens restaurang som vi intog på andra våningen.
Överraskning nummer fyra var den fina spångade leden ner från muséet i härlig natur. Ypperligt handikappanpassat och lättgått.
Det går att åka båt hitut också. Jag tror man åker från Nybrokajen mot Gustavsberg. Ett av stoppen är på Hålludden. Det finns ingen ursäkt för cityfolket utan bil att stanna hemma, alltså.
Överraskning nummer fem inträffade precis vid slutet av spången. Vi mötte självaste grundaren Björn Jakobson med en rullstol i högsta hugg. Han frågade mig hur mycket jag vägde och efter det beskedet enrollerade han mig som försöksperson. Han ville testa hur det går att skjuta en rullstol framför sig i den brantaste delen av spången. Både nerför och uppför. Nerför var ju ingen konst och uppför var jobbigt. Väl tillbaka stötte vi på en dam i permobil. Björn enrollerade henne genast som försöksperson nummer två och kallade också tillbaka mig. Han ville ha en bild på kvinnan där hon åker på spången och jag hade ju den stora digitalkameran i handen. Jag tog den förstås och bjöd honom på rättigheten att använda den på hemsidan.
Mellanformataren
PS
Jag tog slut på rullen i min Leica M3 också. Men de bilderna dyker väl upp senare. Kanske.
Min kamerakrönika - del 13
Rolleiflex 3,5 Automat
Våren 2009 kom jag över min länge efterlängtade drömretrokamera. En Rolleiflex. Det var en 3,5A Automat från 1952 som också utlöste en lång serie om dess praktiska tillbehör året efter. Det exemplaret är ute på långlån hos min son ljudteknikern efter att jag kommit över en likadan -54:a, en 3,5B Automat 2011. Jag betraktar dessa som samma kamera och bakar ihop dem i samma krönikedel. Filmflödet bytte bara hus. Behöver jag säga att det alltid sitter en rulle i den? Under två och ett halvt år har jag tagit sextio rullar i den. Den här är en av mina tre främsta favoriter.
Här avbildad med några tillbehör, närbildslins, färgade filter samt Rolleilux, motljusskydd med integrerad infällbar exponeringsmätare.
En trevlig bieffekt med den här kameran är att man ofta möter någon som vill prata om Rolleiflex. Någon som har egna minnen av en Rolleiflex från sin barndom eller på annat sätt har någon koppling till denna modell. Det är onekligen en kamera som väcker känslor, både hos fotografen och dem i hans närhet.
Här kommer då lite bildexempel från våren 2009 och framåt. Håll i hatten! Det här är det omfångsrikaste inlägget hittills. Jag börjar med färgbilder.
Rapsfält på Munsö. En riktig Rosenlundare.
Hattkonst på Bergianska trädgården.
Cadillac DeVille -58. Åmålshälja.
Slottskyrkan på Drottningholm.
Och så ett massivt sjok med svartvitt. Jag hade Rolleiflexen som Dogma-kamera ett bra tag så många bilder känns säkert igen.
Millesgården. Med orangefilter.
Hilda av Åmål. Minst lika vacker Colin Archerkopia.
Flickaktig bekantskap på The 50s i Åmål.
Kinesiska paviljongen på Grönsöö slott. Enköping.
Harley Davidson Roadking. Krom gör sig utmärkt i svartvitt.
Självporträtt. Självutlösaren fungerade inte så det här var en akt av balans och koncentration.
Rosor. Med närbildslins Rolleinar 2.
Fotomässan. Jag fick ett kort tidsfönster mellan besökarna.
Innergård. Norra Långgatan 10, Åmål.
Gamla lokstallet i Åmål. Numera verkstad för JÅÅJ museum.
Solskydd på Rosendal, Stockholm.
Prins Bertil Memorial, Djurgården.
Victoria och jag. Årets scoop 2011. Nationaldagen.
Basket i Vällingby centrum. Med vidvinkeltillsats Mutar 0,7x.
TV-eken några dagar innan den sågades ner.
Det kanske märks att jag har roligt när jag använder den här kameran. Jag tror att det blir bättre bilder då. Och fler.
Mellanformataren.
Min kamerakrönika - del 12 retrofnatt
Retroperioden inleds
Tradera och ebay är skyldiga till min fullständigt urflippade kameraorgie som startar senhösten 2008. Det började med att jag köpte en likadan kamera som jag började med 1964. Och det har inte gått över än. För att inte den här krönikan ska bli onödigt lång ska jag begränsa mig till de av alla mina retrokameror som är i flitigt bruk och alltid har film i huset. De som är riktigt roliga att använda, med andra ord. De som jag mer sporadiskt kör en rulle i lämnar jag från denna krönika eftersom avsikten var att beskriva mina brukskameror i något så när kronologisk ordning.
Zenza Bronica S2A
Nå, jag börjar väl med det allra första stora förvärvet. Zenza Bronica S2A. En japansk Hasselbladskopia från 1973. Denna införskaffades från ebay i England i januari 2009 och har endast feet-skala på objektivet. En fantastisk SLR-maskin på två kilo polerat aluminium, mässing och glas. Jag brukar använda ett enbent stativ till den här och därmed kan jag låta seismologerna följa mina vandringar på seismograferna. Är de riktigt vakna kan de tala om vilken slutartid jag använt och var jag befinner mig. Den här kameran är ännu brutalare än Praktican. Jag är mest förvånad över att bilderna blir skarpa ty kamerans konvulsioner är omfattande när spegeln och ridån går.
Zenza Bronica S2A med extra magasin för 6x4,5. Det vanliga magasinet kan ta både 120 och 220-film och ger formatet 6x6.
Dags för lite bilder då. Vad får man ut av en sån här apparat?
Första bilden med kameran tog jag på föräldrahemmet. Det är sålt och ser inte likadant ut idag. Med bilden minns man hur det såg ut. Detta var f ö den första rullen någonsin jag framkallade själv. Det har blivit åtskilliga fler sedan dess.
Olle Janson m fl på Ellens academy, Hornsgatan 32. Våren 2009.
Sånga skola. Utflykt på Färingsö.
Svart eka vid Svartsjö slott. 2010
Nationaldagsfirande på Bergianska 2010. 6x6-dagen, alltså.
Dött träd i Drottningholmsparken vårvintern 2011
Mellanformataren
Min kamerakrönika - del 11
Nikon Coolpix S710
Mitt enda ångrade kameraköp skedde hösten 2008. I ett förvirrat tillstånd fick jag för mig att jag skulle köpa en fickkamera, typ kreditkort. Ok, den tar bilder men bara på armlängds avstånd. Läs mina läppar. Aldrig mer en kamera utan sökare.
Den hade dessutom egenheten att vilja sträcka ut objektivet medan den låg i fickan vilket inte var nyttigt för optiken eller dess tätning. Ganska snart fick jag mörka fläckar på bilderna, särskilt närbilder. Damm på sensorn, alltså. Det gick visserligen på garantin, men i alla fall. Det var inte riktigt vad jag väntade mig av Nikon. Nu har dammet kommit tillbaka men den Meldertska dammborttagningen träder då i funktion. Jag knackar kameran skapligt hårt i en bordskant några gånger så försvinner fläckarna från bilderna ett tag till. Numera får den fungera som nödkamera när jag av bekvämlighetsskäl måste ha något som går ner i en liten ficka. Mobilen använder jag nästan aldrig.
Nu blir det bilder. Jag trodde inte att jag hade så många men jag inser nu att den här kameran måste ha hängt med oftare än jag trodde.
Arlanda. Avsiktligt mättad. 2008
På besök hos Sundbybergs Fotoklubb (jag letade klubb att bli medlem i)
Immanuelskyrkan, Jag spelade horn i Immanuel Brass. Kameran fick ligga på notstället
Altartavla i Råcksta pendelparkering.
Höststädning i bostadsrättsföreningen. Typiskt bra tillfälle för en fickkamera
Bengt Gustafsson och jag såg på ett par utställningar på Kulturhuset.
Åtdragningsmoment. Atlas Copco Tools.
Nataliya broderar på tåget till Åmål
Kumminstjärnor och glögg. Det är jul.
Bernt fotograferar Monicas bulle på Ellens.
Det gick att fotografera kameror med den också. Piccolette DeLuxe. 2010
Jobbfoto. Oscar syr med platinatråd.
Cadillac Eldorado Convertible -54. Oväntat möte i Stavsjö på väg hem från Finspång.
Första och största balkonggurkan innan vi åt upp den.
Jobbfoto. Raketkroppsdel till den payload jag höll på med. 2011
En kollega och jag bjöd på middag för några kollegor i konsultbranschen.
ESA granskar vårt arbete med payloaden. I början av februari i år ska den flyga.
Utsikten från Victoria Tower i Kista. Mitt nuvarande projekt var där på jullunch i december 2011.
Trots att jag tycker det här är en skitkamera går det utmärkt att ta minnesbilder med den.
Mellanformataren