Disfarmer-stilen

Om de svarta streckens betydelse för porträttfotografin

Jag är fascinerad av den hype som lanthålefotografen Mike Disfarmer har ställt till med. Häromdagen upptäckte jag ännu en bild som jag tagit i hans anda. Helt omedveten om hans existens. Däremot har jag helt medvetet konverterat den i Silver Efex Pro och tonat den i amerikansk kaffeton. Som du ser har jag också, helt omedvetet, utvecklat Disfarmerstilen med ett tunnare svart streck som dessutom inte är helt vertikalt. Vad gör man inte för att särskilja sig från förebilderna vare sig man känner till dem eller ej.

Disfarmer-stilen. Modellen är en medlem ur Sundbybergs Fotoklubb

Mellanformataren

Tri-X och Rolleiflex Baby = Succé

För nytillkomna fotografer och läsare av denna blogg. Det här handlar inte om digitalfotografi. Det handlar om att hålla liv i gamla kameror så länge som möjligt. Jag har ett par Rolleiflex Baby varav den ena fungerar klanderfritt (den äldsta) och den andra fungerar för det mesta. Man kan säga att det är en mellanformatskompakt.  Det är en skön kamera att fota med och jag vill inte gärna ställa den på hyllan. Emellertid är det svårt med filmtillgången. Svartvit film finns det bara en sort av, Efke R100. Negativ färg finns i form av Kodak Portra 160NC, Macocolor 200 (kan köpas men tillverkas inte längre) och Bluefire Murano 160 (tillgänglig ibland). Diafilm finns i Fuji Velvia (ibland). Alltid utomlands, så frakten blir alltid en betydande del av priset/rulle.

Visst vore det väl synd att ställa den här skönheten på hyllan?

I ett tidigare inlägg har jag nu rådit bot på filmtillgången för en överskådlig framtid. Jag kan välja vilken film jag vill! Den första filmen jag gjorde blev en Tri-X och denna körde jag helt och hållet på Nyårsafton. Tolv bilder/per rulle ger den men jag hade nog kunnat få ut tretton om inte räkneverket hade lagt av vid tolv och enväldigt bestämt att att nu är jag färdig. 120-filmen som jag använde och skar till det mindre 127-formatet är lite längre än standardlängden på en 127-rulle. Nå, jag är nöjd med att experimentet lyckades och nu är det bara att fortsätta i ullstrumporna och skära mer film. Här är några av bilderna från Nyårsafton.

Flickorna i mitt liv.

Strandad armada

Ja, jag vet! Naturbilder är olyckshändelser

Jag kunde dock notera ränder i emulsionen som jag nödtorftigt photoshoppade bort. Så det får bli lite finlir med skärapparaten innan nästa rulle.

Mellanformataren

Sjung mänska sjung!

Om en resa i en retrobuss

Min förra svärfar, ty jag har två, hade en favorithistoria som jag gillade.

En man skulle gifta sig men hade två alternativ. Den ena var vacker som en gudinna men sällsynt enfaldig, den andra kunde sjunga så otroligt vackert att man blev rörd i hjärteroten men var fulare än grisen. Han bestämde sig för sångerskan och gifte sig med henne. När han vaknade upp efter bröllopsnatten och såg på sin nyblivna hustru (ja, du vet hur de ser ut efter en natts sömn) drabbades han av ånger men fann på råd och brast ut: Sjung mänska sjung!

Ett par decennier av mitt fortfarande unga liv sjöng jag (och min fru) i olika körer. Men mest i Missionskyrkans ungdomskör. Under denna tid lärde jag mig helt själv att spela kontrabas också men det är en annan historia. Jag började sjunga som 1:e bas men gick ganska snart över till tenor. Det är därför min röst är så klen och hes nuförtiden. Det var inte fråga om skolning utan mer att brassa på bara. Ja, brassade gjorde jag ju på annat håll också, om du kommer ihåg. Vi sjöng allt från Bach till Bengt Hallberg och allt däremellan. Även "Glad såsom fågeln i morgonstunden" på Valborgsmässoafton. Den där sista är ingen lek för tenorer ska ni veta. Upp och rota i sopranernas register. Inte konstigt att man tappade rösten då och då. Men det fanns ännu värre verk att pröva sin stämma i. Det är konstigt att man inte blev stum på kuppen.

Vi gjorde ofta resor till när och fjärran kyrkor och t o m till Skansen där vi sjöng under Dalsland på Skansen-veckan. En av våra resor gick till Svärdsjö i Dalarna dit en från Tösse (söder om Åmål) utvandrad predikant hade flyttat. Vi åkte i en, redan då, skrotfärdig långfärdsbuss utan bekvämligheter.

November månads profilbild hämtar jag således från denna resa 1980. Ett utsnitt ur nedanstående bild.

Busschauffören Gunnar (bas) i mitten och dirigenten Olle till höger.

Stationen vi rastade vid är höljt i dunkel men är sannolikt belägen i Värmland.

Efter gudstjänsten på söndagen var det förstås dags för hemfärd och jag tog ett gruppfoto. Ni får se det bara för att bevisa mina påståenden om bussen. På vägen upp fick vi (Gunnar) lov att reparera avgasröret med en kaffeburk. För nytillkomna världsmedborgare så utspelar den här historien sig på den tiden då man kunde köpa kaffe på konsvervburk av plåt.

Av hänsyn till busstillverkaren låter jag varumärket vara osagt. Den förefaller dock ha starka likheter med den buss min mor åkte på sångarresa med i sin ungdom. Det kan rent av vara samma! En hemsk tanke men mycket sannolik.

Mellanformataren

PS
Den här gången var det bra nära att bli en bröllopsbild igen. Vi upplevde en ketchupeffekt vid altaret. När vi hade börjat så kom snart alla kompisar efter och vi firade bröllop flera gånger om året. Det var några hektiska år...  Men så hittade jag den här bilden...

Det försiggår konstiga saker i Solna tidigt på morgnarna

För tillfället jobbar jag på Rymdbolaget i Solna. Morgonpigg och rask som jag är, är jag ofta först på plan. Det är då man kan komma på dem. Androiderna har hemliga möten tidigt varje dag.

-Människorna har haft möte igen och lämnat en massa skräp efter sig. Kan du städa bort det Qwerty, tack.

-Visst, herr ordförande

-Tack. Nu övergår vi till krypterat läge så att den där männiksospionen bakom ryggen inte förstår

-ic
-da
-ic
-ic
-ic

Varje morgon likadant. Jag får aldrig reda på något.

Körkort med Rolleicord IV

Eftersom jag har en fotointresserad pappa så var det naturligt att körkortsfotot skulle tas av honom. Han riggade upp en vit bakgrund och en stol. Hemgjorda lampor arrangerades för lämpligt ljus och sedan sköt han upp en rulle. Troligtvis Tri-X. Ur denna serie valde jag då som nu den bild som skulle pryda mitt första körkort. I oktober blev det klart men eftersom jag inte hade en egen bil lånade jag mina föräldrars Ford Anglia -58. Mamma hade köpt den av en god vän för 50 kr och pappa spenderade åtskilligt med tid på att få den i ordning. Svart var den och med röda galonsäten. Vindrutetorkarna var vacuumdrivna och fick bra fart om man lättade på gasen lite. Här är en bild på Anglian. Det står EGR på den men EGR var inte uppfunnet då så vid tiden för detta foto var det bara en meningslös akronym. Mitt körkortsfoto från 1972 blir alltså mars månads profilfoto.



Bilden är tagen med pappas Practika IV några år senare. Sannolikt på Ektachrome 200.

Jag hade tänkt skanna in mitt första körkort också men jag kan inte hitta det, trots ivriga efterforskningar. De senare finns bevarade men det första är tillfälligt ur sikte.

PS

Till höger skymtar baken på en Ford Taunus 12M Coupé -65. Mina föräldrars nästa glidare. Också den med röda galonsäten.