35 mm gatufoto med Rolleiflexen

Om ett sällsynt ekipage

Lika bra att erkänna det utan krusiduller. Jag trivs väldigt bra bakom ett 35 mm's objektiv. Därför är det ofta jag går ut med den här apparaten när jag går på stan och plåtar.

Och så har jag äntligen funnit en digital motsvarighet som konkurrerar om gunsten vid mina vandringar. Också den med en 35:a. Jag tar ju sällan mer än en kamera med mig så ibland är kvalen stora innan jag kommer iväg. Den första tar jag helst men den andra borde få lufta sig också.

Till råga på allt har jag nu gått och blivit med 35:a på mellanformatsfavoriten också. Tre hötappar att välja på när man ska dokumentera livet i staden.

Jag har kommit över en Carl Zeiss Rollei Mutar 0,7x som förvandlar min Rolleiflex 3,5B Automat till en gatufotokamera med pondus. Den blir därmed nästan lika skräckinjagande som de största DSLR:erna. Men har en vänligare framtoning. En del människor  mjuknar betydligt och blir riktigt trevliga i sällskap med en Rolleiflexfotograf. Döm själva.

Mutar 0,7x omvandlar 75 mm till 54 mm och bildvinkel 72°. Motsvarar 35 mm på en 35 mm's kamera. Mutaren är ett sällsynt djur på autionssajterna men förekommer oftare än en äkta Rollei Wide.

Objektivet tar 67 mm filter som jag redan har i flera färger till min Bronica. Filterringen täcker en del av sökarobjektivet då men det får man leva med för att få sina fina sommarmoln.

Notera stödpinnen längst fram. Den är lite framtung.

Mellanformataren

Ryssen, tysken och japanen

Om bastarder och mackapärer 

Jag köpte en gammal FED 1 från 1940 för ett par år sedan. Den fungerar bra om man bara lyckas ladda filmen. När man inte använder en gammal gäng-Leica eller Leicakopia på ett tag så är det som nytt "hver gang". Jag köpte den med ett litet trevligt FED-objektiv på 50 mm/3,5 som ger verkligt speciella karaktärsbilder. Det har förstås ingen antireflexbehandling men klarar sig hyfsat i starkt ljus ändå. Så här ser den ut i original. Ha det i minnet ty snart har den bytt gestalt.

Bildexempel från originalkonfigurationen ovan. 

Jag är snart färdig med en rulle i Leica IIIf och då tänkte jag testa denna FED som gatufotokamera  och då satsar jag på en hittills helt okänd bastardkonfiguration med en Voigtländer Ultron 28mm/1,9 och en Leica universalsökare VIOOH med 2,8 cm-tillsatsen TUVOO (en rolig mackapär). Handlovsrem från någon avdankad 60-talskompakt och en rulle Ilford HP5+. Det blir alltså en historia med ryssen, tysken och japanen. Bellman ska jag försöka fånga på bild. Så här ser den ut. Närmast lik en Alien eller möjlig ubåt. Rolleiflexen skruvar irriterat på sig i hyllan. "Ingen RIKTIG TLR!"

 
Ryskt hus, tysk sökare och japansk glugg. Huvva! Bastarden blir komplett med film från Ilford.

Så om ett tag kommer bilder från den. I svart/vitt.  Håll utkik!

Leica IIIf - bildexempel

eller Varför det är kul att fota med retrokameror

Det här ekipaget har varit i farten förra veckan och i helgen.

Leica IIIf med Summaron 1:3,5/3,5 cm och sökaren SBLOO. Allt 57 år gammalt.

Det är några som har frågat efter bilder så därför tänkte jag presentera några exempel så att alla kan förstå varför det är så kul med att fota med gamla kameror. Inte nog med att det är kul och man får fina bilder. Man får en del trevliga samtal på köpet också.

Kollegan Anders skruvar ihop min konstruktion efter ritning.

Det var inget fel på bilen. Han verkade missnöjd. Men vi snackade om gamla kameror istället..

Årsmötet på Midsommargårdens Fotoklubb var ganska välbesökt.

Mitt konsultnätverk träffades på Pampas marina för att fila på våra CV.

Och det var min grupps tur att ha kyrkkaffet i Hässelby missionskyrka i söndags.

2-minutersmaskinen

Håll i schalen gumman. Här går det undan.

Instruktionsstudier

De sista bilderna från igår. Det fina med en rulle film är att man bara får 36 bilder att sortera istället för flera tusen som en del tror att de behöver.

Jag retas bara lite förstås.

Mellanformataren

Retrokameratips emeritus - 6

Endast för naturfotografer med en Rolleiflex på hyllan

Så har det då äntligen hänt! På ebay i Tyskland kan man nu köpa den imponerande Carl Zeiss Jena Magnar 4x till Rolleiflex. 4x indikerar fyra gångers förlängning av normaloptiken och blir sålunda imponerande 300 mm på en 3,5/75:a och 320 mm på en 2,8/80:a. I skrivande stund står den i 112 € och detta får anses som billigt. Men när samlarna får syn på den springer den nog iväg ganska kraftigt.

Tyvärr anger inte säljaren vilken bajonett  den har så är du sugen på detta naturfotografins monster så är det bäst att fråga. Rolleiflex har ju minst tre olika bajonetter på TLR:erna.

Mellanformataren

Den motvillige naturfotografen

eller  Kan den storslagna naturen fångas på bild?

Det är lika bra att klargöra en gång för alla: Jag älskar naturen. Med vissa undantag. Insekter är ett sånt. Myrar ett annat. Jag söker mig gärna till platser där jag kan insupa hela härligheten med varje andetag och låta ögonen fägnas av dess visuella skönhet. Om jag kunde, skulle jag ta bilder på allt det vackra och njuta av det hemma i fåtöljen. Men det går inte. Det blir aldrig samma sak. Det är som att sitta i fängelse och minnas hur det är att vara fri.

Hösten är vacker.

Jag har tagit hundratals naturbilder med avsikten att fånga det där fina. Men när jag ser det ynkliga resultatet undrade jag varför jag tagit bilden. Därför har jag kommit till följande personliga slutsats:

Naturen ska upplevas på plats. Utan kamera. Punkt.

En skön sommarkväll i båten på Björkön i Vänern.

Om en kamera råkar vara medtagen ska den användas till annat. Ta bilder på sällskapet och vad de gör tillsammans t ex. Naturen kan gärna vara bakgrund, aldrig motiv. Men det man gör i den kan vara värt att minnas. "Det var den där gången Olle tappade förlovningsringen i lingonriset och vi letade och fann den". Typ. (Händelsen är autentisk men jag tog ingen bild. Vi letade ju.)

Min familj vid vattenfallen i St Ursule, Canada. Och de beundrar utsikten.

Om jag, Gud förbjude, någon gång skulle vara domare i en fototävling, skulle jag lägga alla naturbilder i en hög med en lapp som säger "Delad sista plats". Alla försöker säga att naturen är storslagen och vacker. Alla betraktare vet det redan. Så varför slå in öppna dörrar? Varför spendera tiotusentals kronor på värstingtelezoomar och gömslen för att sitta på häcken i timmar för att fånga en råtta på bild? Jag tror jag vet varför. Man gillar att vara ute i naturen, precis som jag. Man söker upplevelsen, precis som jag. Men man har gått på en nit om man tror att utrustningen är biljetten till härligheten. Man har missat att det är gratis! Men tala inte om det för nån, ok? Jag vill inte ha hotbrev från Canon och Nikon för det här.

Om man köper en sån här så skrämmer man djuren.

Ok, det var det om naturbilder. Ett annat inlägg kommer att handla om ett annat landskap.

Mellanformataren

PS
Jag beundrar förstås avundsjukt alla naturfotografer som trots svårigheter att få till en riktigt bra bild ändå försöker. År ut och är in. Det är en imponerande prestation i stönighet (eller tålamod om du så vill). Men jag tänker ägna mig åt något annat...