HALLÅ! FÄRG!

När färg är motivet

Jag är en nördig svartvitfotograf och har de senaste åren tyckt att färg är för svårt. Dessförinnan tyckte jag tvärtom. Men så lärde jag mig att fotografera svartvitt och började älska det. Kommentarer som "verkligheten är i färg så därför fotar jag i färg" sporrade mig att tränga djupare in i det svartvitas uttryck. Dessutom tyckte jag att färg blev tråkigt. Det såg ut som vanligt. Som verkligheten, liksom. Vardagsmat. Det svartvita gav mig en ny dimension även om jag växt upp med svartvitt i fotoalbumet och i pappas mörkrum. Men själv körde jag bara färg tills för några år sedan då jag steg in i den svartvita världen.

Nils Bergqvist gav mig en kalldusch, eller färgdusch om man så vill i ett av sina blogginlägg nyligen. Han visade egna fina färgbilder som var utöver det vanliga. Dessutom bjöd han på en länk till Franco Fontanas märkliga färgvärld. Allt helt utanför den vanliga verkligheten. Och ändå en del av den.

Chockad men inspirerad har jag nu vänt åter till färgens värld som en copycat. Om man gör som en mästare så kanske det går vägen, tänker jag på min kammare. Här är några av mina första försök.

Eders hängivne

PS
Jag kör numera med färgfilm i mitt Dogmalöfte också och har laddat upp med en 10-pack Portra 400 i frysen. 

Nytt Dogmalöfte

Försök med färg

Jag har kommit i stå med med mitt förra Dogmalöfte så nu satsar jag på ett klassiskt ekipage som jag ändå aldrig kört förut. Dessutom byter jag till färg.

Kamera:   Olympus OM-2n
Objektiv:  Zuiko f1:1,4/50 mm
Film:        Kodak Portra 160
Framk:    C41

Eders hängivne

Bebisen bortadopterad

Här går det undan

Jag måste börja med att be om ursäkt. Jag lovade ju ett nytt blogginlägg när funktionskontrollen av min Rolleiflex Baby var klar och annonsen ute. Jag hann nätt och jämnt bli klar med rullen så ville en klubbkompis ta den direkt. Och så blev det. Nu bor den nordväst om Stockholm och den har fått ett bra hem. Klubbkompisen är också en kamerasamlare men hade ingen Rolleiflex Baby tidigare.

Jag får väl ändå visa en gammal bild som är tagen med just den kameran.

Mitt första barnbarn hålls här av sin farbror. Att fotografera Bebisar med en Baby går ju jättebra! De är som gjorda för varandra. Och det är alltså inte babyn på bilden som är bortadopterad. Hon bor kvar hos sina föräldrar  och fyller snart fem år.

Rolleiflex Baby (1958) med Macocolor 200. De gula i kanterna är ljusskador på filmen som var uselt rullad på en för lång spole från fabriken. Trist, men motivet medger ju att man beskär bilden i kanterna när man printar den.

Eders Hängivne

PS
Som väl är har jag en Baby kvar. 

När känsla är viktigare än skärpa

Om en gammal amatörkameras prestationer i den digitala åldern

I en tidigare blogg utlovade jag färgbilder som jag skulle framkalla själv. Nu var mina kemikalier sedan länge utgångna och jag ville inte riskera några bilder med gammal kemi så jag skickade in filmen till mitt lab i norra Värmland istället. 

Kameran som tog bilderna är en Agfa Silette typ 1 som började tillverkas 1953.

Här gäller det att vara fena på avståndsbedömning och skärpedjup. Hur gick det? Se här!

OBS! det här är inget för objektiv- och skärpenördar. Andra ögon krävs =)

Tre bilder från en promenad i Drottningholmsparken.

Det här är utsikten från mitt arbetsrum.

Jag var i Marabouparken och tittade på ett par afrikanska fotografers verk. På vägen därifrån gick jag en bit på bryggan längs Bällstaån och hittade det här granna lilla trädet.

Skärpa är bäst när den känns som en smekning. Det funkar bara med film.

Eders hängivne

PS
Ursäkta mig alla naturfotografer. Bilderna kunde väl ha varit lite bättre om man ser till innehållet. Så här går det när man är van att fotografera människor i stadsmiljö och tror att man minsann kan fotografera natur också. Det sket sig förstås men ni kan väl njuta av de milda färgerna i alla fall. 

PPS
Filmen var en Fuji Superia 200 

Min analoga sommar

Eller vart tog digitaltekniken vägen?

Jag vet egentligen inte riktigt varför det blev så här. Jag menar, jag har ju en riktigt bra digital systemkamera som ger mig allt jag behöver och t o m mer än jag behöver. Ändå blev den nästan dammig i somras. Jag använde i huvudsak en modern mätsökarkamera med bra objektiv till och fotade allt från promenader i staden till semesterbilderna på Gotland. Jag tänkte väl att frugan skulle ta lite turistbilder på semestern med den men när vi kom hem var bildmaterialet ett helt annat än turistbilder. Lång näsa.

Nu är jag inte det minsta missnöjd med det. Jag fick de bilder jag ville ha om än 100% i svartvitt. Som en semester på 50-talet. Barndomens bilsemestrar var så gott som helt svartvita. Ibland lyxade sig pappa med att stoppa in en färgfilm men annars var det svartvitt som gällde. Albumen är fulla av dem. Så här nära ett halvsekel senare är de likafullt dyrbara minnen. Värda sin vikt i färg.

Jag kan ännu inte riktigt förklara varför det känns bättre att lyfta en analog kamera för att ta en bild. Modus operandi är ju väldigt likartat mot en digitalkamera. Ok, de flesta av mina analoga kameror är lite mindre och lättare än den stora digitala systemkameran. Men ändå. Man trycker på samma avsedda knapp för att frysa ett ögonblick. Och egentligen är det ju inte så intressant vad man använder, bara bilden blir det man ville ha. Ett minne.

Här är några få minnen av min analoga sommar.

Och jovars, jag lyxade till det med lite färg också.

Eders hängivne