Uppbrott från barndomen

1967 var ett omvälvningarnas år. Nu flyttar vi från Kyrkogatan 23 till ett eget stort hus på Åsgatan 17 som mina föräldrar köpt av en rar gammal tant, Lydia. Det hör väl till saken att farfar var byggnadssnickare och i den egenskapen ville förstås pappa att han besiktigade objektet. Farfar Gösta blev ivrig när pappa ringde och sa att de skulle på visning. Han gick i hast till garaget för att köra ut bilen medan farmor gjorde sig iordning för färden. Så ivrig var han att när farmor kom ut på trappan med kappan och handväskan på så var det enda hon såg att farfar och bilen försvann runt kröken vid Skogsstigen. Det här har det skrattats åt i årtionden, om hur farfar glömde farmor. Nå, farfar godkände huset och vi flyttade in den 30 juni, ca en månad innan jag blev tonåring. 

På hösten kom nästa steg i livet då jag inträdde i den treåriga Realskolan på anrika Norrtullskolan med den skräckinjagande Ove Moberg som rektor.

En av våra nya grannar var tryckeriägaren Melker Bohlin som också var en av grundarna till Åmåls fotoklubb. Han blev den direkta orsaken till att pappas fotointresse tog fart genom att pappa köpte sin Rolleicord av honom och senare inbjöds att bli medlem i fotoklubben, vilket han blev året efter.

Mer omvälvande var nog högertrafikomläggningen som inträffade detta år med en del komplikationer och svårigheter att hålla sig till höger. Det här var på många sätt en gyllene tid då allt var spännande och inget ont kunde hända. Detta år började jag också i SMU:s juniorer och fann där en gemenskap och tro som varat ända tills nu och fortfarande pågår.

Arrangerade bilder finns det gott om i mitt album och pappa tog regelbundet bilder på hela familjen och dess medlemmar. Här är bilden som jag klippt ut månadens profilbild från. Den är påpassligt från oktober 1967, alltså 42 år sedan och jag är tretton år.

Bilden tagen med pappas nyförvärvade Rolleicord IV

Seaside har kapsejsat

Igår när vi gjorde utflykt till Drottningholm och Färingsö lade vi märkte till en nyhet i landskapsbilden. Personfärjan Seaside som legat strandad, men förtöjd, i Tappströmskanalen har kapsejsat. Idag tänkte vi åka dit för att ta lite bilder men där fick vi tji. Det var avspärrat med ståltrådsstängsel och polistejp. En ung kvinna som satt i en byggbod ganska nära avvisade oss vänligt men bestämt. Det är ju ingenting att bråka om så vi åkte hem igen. Vakten sa att det pågår en polisutredning om varför den har kapsejsat och jag frågar mig om det hade samband med helikopterrånet nyligen eller om det har naturliga orsaker, typ ett mindre landförflyttning på botten av kanalen som sopade undan ”fötterna” för båten. Nåväl, det kommer nog inte ens i tidningen. Vi har dock noterat en anmärkningsvärt hög polisaktivitet i Vällingby och på Ekerö/Färingsö. Det är polisbilar och polismotorcyklar överallt och de letar knappast efter mina stulna nummerplåtar =) Nu några bilder från i våras när Seaside stod upp med lätt slagsida åt babord. Nu ligger hon på styrbords sida i dyn.









Det enda man ser nu är det korrugerade taket  som ligger vänt mot stranden samt en bit av fördäck.

Mellanformatare för gatufoto

Lika bra att säga det med en gång: Det här är inget allvarligt inlägg om en superduper gatufotografiutrustning som alla rekommenderas att skaffa. Inte heller är det ett retrokameratips eftersom den inte är till salu. Men det kan vara kul att läsa om undertecknads försök att göra sig bekväm med gatufotografins ädla och svåra konst. Paulus ord är mitt rättesnöre, ”Pröva allt. Ta vara på det som är bra”. 1 Tess 5:21.

I denna anda har jag nu testat gatufotokonfiguration 2 (den förra skrev jag om för några dagar sen) som består av en Rolleiflex Automat (1952), exponeringsmätare Rolleilux och Rolleis pistolgrepp. Som alltid sitter ett ljusgult filter på objektivet när jag har filmernas film i kameran. Tri-X för den oinvigde. Analog förbearbetning kallas det.

Schaktsökaren gör man om till en sport- /nyhetsfotografsökare genom några enkla handgrepp och genast uppenbarar sig två möjligheter att kika på motivet. Se bild.

Den nedre linsen brukar man för att ställa skärpan (om man nu inte kör hyperfokal, vilket är bekvämast) och den övre kvadraten använder man för att komponera bilden före avtryck.

Hyperfokalinställning är annars det snabbaste valet för att fånga gatulivets ögonblick som uppstår och försvinner lika snabbt som en höneblink. Hyperfokal fungerar ju bäst med vidvinkel och Rolleiflexen har ju normal brännvid (om man inte skaffar sig en vidvinkeltillsats som kostar nästan lika mycket som kameran). Det fungerar trots allt väl om bara ljusförhållandena är skapliga och man kan ju med lite övning gissa motivets avstånd ganska bra och göra en passande grundinställning i förväg. Jag brukar välja en slutartid på 1/100s och justera bländaren efter ljuset. Är det riktigt ljust kan jag t o m ställa in 1/250s och får då oftast en bländare som ger skärpedjup som täcker nästan hela avståndsskalan. Vem behöver då autofokus? Det är bara att skjuta!

Pistolgreppet förtjänar att nämnas då det, trots sin höga ålder, är ett ergonomiskt föredöme. T o m mina breda högerlabb fann sig bekväm med det. Jag gick ju ett par timmar med det utan att bli trött i handen. Det var andra delar av min lekamen som ropade på vila.

Triggern kopplas via en trådutlösare till kamerans avtryckare.

Rolleiluxen ska jag inte nämna om så mycket mer än att jag upptäckte att den gärna ville dingla lite hit och dit medan jag flanerade. En separat handhållen exponeringsmätare hade varit bättre och att istället ha det vanliga motljusskyddet på objektivet.

Det enda som egentligen oroade mig innan jag började med det här var halsremmen (skulle den vara i vägen?) och frammatning av film. Remmen märkte jag knappt, märkte jag och framdragning av film kunde jag sköta elegant med vänsterhanden. När man jobbar får man inte göra något med vänsterhanden, ty det ses illa av överordnade, men här är det tillåtet och visade sig vara riktigt snabbt och bekvämt. Precis som det ska vara när man gatufotograferar. Jag har lagt märke till hur HCB var snabb att dra fram filmen efter ett skott (såg en film i Bengans blogg) och jag vill, inte utan en viss stolthet, påstå att jag är god tvåa i det löpet. Än en gång fick jag erfara att Jesus hade rätt när han sa ”Gör er inga bekymmer”.

Den enda nackdel jag nu kan skönja är att det är alldeles för lite rutor på en 120-film. Det går ju att råda bot på med ett annat tillbehör, Rolleikin, som medger att man laddar kameran med med vanlig småbildsfilm. Då får man ju 36 bilder på högkant och vill man ha liggande bilder får man luta på kameran 90° åt vänster. Personligen tycker jag det är att skända mellanformatet med en dylik apparat. Hellre skulle jag lägga pengar på en Rolleimeter som förvandlar sportsökaren till en mätsökare och göra skärpeinställningen till en dans även i farten.

Det är väl för sent att önska sig en mätsökarkamera i mellanformat från Leica som tar sina kort på 220-film (24 bilder). Den hinner inte bli retro innan jag släcker ljuset och slutar bekymra mig om dagspriset på film.

Eders förbundne
Mellanformataren

Höstpremiär på Ellens

Igår var det höstpremiär på Ellens bakery och det var efterlängtat kan man konstatera. Vi var många. Jag räknar inte längre än till tre sen är nästa tal många. Andra kan nog ge precisare besked. Innan jag gick till Ellens gick jag på stan och gatufotade ett par timmar med en helt ny gatufotokonfiguration som jag ville testa. Den syns i John-Eriks blogg. Det funkade fint men kändes lite stort i många lägen. Utom då jag träffade på ett par ungdomar med TV-kameror och stora stativ på Brunkebergstorg. Arma krakar! Men de är ju unga och starka. Jag kände mig lättare efter det mötet =)

Ellens och självporträtt (i fönstret). Ett par andra tog bild på mig från dörröppningen men det syns dåligt i den här bilden.

Micke Borg har stylat om sig med Buddy Holly-glasögon. Frisyren tar lite längre tid att ordna till.

1/25s och bländare 3,5. Skärpedjupet blir inte stort men stämningsfullt

Det blev mycket kameraprat den här gången. För ovanlighetens skull =) Leica hade haft release av M9 och Staffan kom med broschyren som ivrigt gick laget runt. Jan-Olov hade nyss fått sin nya Olympus som lika girigt snabbtestades runt bordet. Bernt hade för ovanlighetens skull ingen fotobok med sig så bildsnacket kom av sig igår. Kanske lika bra det. Man måste ju prata utrustning emellanåt. Utan utrustning blir det inga bilder.

Eders förbundne

Mellanformataren

PS

Bengan hänvisade mig till ett 6x6-bord men det blev så ensamt där att jag fick nåden att sitta bland småbildsfolket. =)

PS2

Digitaltekniken lever fortfarande. Flera utövare var med på träffen. Välkommen du också.

PS 3

Alla bilder blötlagda igår och skannade i morse. Vem sa att film är långsamt.?

In the quiet of the railway station

Dagens melankoliska nostalgidos. Simon & Garfunkel var bland mina tonårsidoler och jag lyssnar fortfarande med god behållning på deras musik. En rad i The boxer får stå rubrik för det här inlägget som handlar om järnväg. I Åmål.

Tiden har stått stilla i många år men nu har den börjat gå igen




















Alla bilder tagna med femtiotalskameror, Rolleiflex och Nettar.