Ombyte

Om att strunta i skärpa

Jag har experimenterat lite med att strunta i att ta skarpa bilder och istället försöka förmedla en stämning, en känsla. Tunnelbanan är ett bra ställe att börja på. Mycket rörelse och ganska dåligt med ljus. Stor bländare och långa tider. Bara att köra.

Eders hängivne

PS
Försöker bara komma ur de gamla vanliga spåren 

PPS
Hast är ordet 

Utrustning
Mätsökare, 50 mm, HP5+ 

Den lille tysken överraskar

Om en rulle från Minox 35 GT

Jag hade inga stora förväntningar på den. Särskilt inte efter två misslyckade rullar gammal Tmax 400 som blev kraftigt underexponerade. Men jag gav mig inte. Nu har jag kört en rulle Acros 100 i den och fått överraskande bra bilder. Med bra menar jag förstås bra ur ett analogt perspektiv. Jag hade mina dubier om att köra batterier med för hög spänning och hur det skulle påverka exponeringen. Tmaxrullarna blev ju kraftigt underexponerade, vilket i och för sig kan ha orsakats av deras ålder. Acrosen är på 100 ISO så jag satte kameran på 50 för att kompensera för den förmodade underexponeringen. Efter halva rullen satte jag den på nominella 100 och körde slut på rullen. Döm om min förvåning när jag ser bildresultatet och ser att nästan alla bilder är uniformt exponerade. Det finns några få undantag (fotografens misstag) och några ur den första halvan av rullen indikerar att det nog inte var helt rätt att köra på 50 ISO, trots överspänningen på batteriet.

Kan det verkligen bli nåt bra med en tvåbladig bländare som ser ut som ett liggande kattöga? Även slutaren är tvåbladig. Hur kommer detta att påverka bakgrundsoskärpan? Duger det lilla objektivet f2,8/40 till något annat än bleka semesterminnen? Döm själv.

Först några bilder exponerade på 50 ISO.

Café Rosenhill

Fika på italienska terassen i Bergianska trädgården

Hästar på Munsö

Kista Science Tower

Och så resten exponerade på 100 ISO

Fredagsfika på jobbet

Under lövverket

En höna i hönsgården

Bakluckeloppis

Eders Hängivne

PS
Inte en favoritkamera men den tar bilder som är överraskande bra. Mina stora händer hade svårt med objektivinställningar och filmframmatningen (dubbelslag). Fotografer med små händer har säkert mer glädje av den än jag. Men jag gillar bildresultatet.

Argan list

Åttonde sträckan startar tveksamt

Min kamerastafett kom av sig lite när kombon Super Ikonta och IR-film lade sig platt på mållinjen. Negativen blev nästan osynliga =) Men med min sedvanliga kreativitet och en god portion argan list har jag i alla fall lyckats få fram några bilder. Ett par av dem återfinns längst ned i detta inlägg. Inget att skicka in till tävlingar men i alla fall ett resultat efter mycket möda.

Under tiden har jag grunnat på vilken kamera som ska få äran på nästa sträcka. Nu har jag grunnat färdigt. Det blir min Praktica IVB med en rulle Velvia 100. Den har stått laddad sen i våras för att då och då kunna användas för nostalgiska återblickar. När jag började fotografera på allvar 1974 lånade jag pappas dito och körde diafilm i drygt tio år och hade stor glädje med den. Men hur är det att köra den idag? Det ska jag ta reda på nu.

Jag har visserligen ett par Kodachrome 64 i frysen men det går ju inte att framkalla dem nuförtiden. Annars var min favoritfilm Ektachrome 200, som också har slutat tillverkas för längsedan. Därav valet av Velvia 100. Den här östtysken är tung och klumpig och man talar verkligen om att man tar en bild. Slutarljudet kommer i närheten av Bronicans i decibel räknat. Den har inbyggd selenmätare av halvautomattyp. Man ställer två pilar mot varandra, läser av värden och ställer in kameran därefter. Men jag ska nog köra en handhållen exponeringsmätare som kontroll, bara uti fall att...

Jag lovade ett par bilder från Super Ikontan med IR-film. Här kommer de. Jag har inte lagt ner för stor möda att få dem perfekta men det syns i alla fall att det är infrarött.

Jordbruksredskap på kollektivet Rosenhill på Ekerö. Café Ogräs för de som varit där förut.

Den fina utsikten över Mälaren och Ekerö kyrka från landsvägen vid Träkvista.

Eders Hängivne

PS
Det blir inget PS denna gång. 

Plastbandsfotografi

Om en nyupptäckt

Min gode vän i Vimseby återgav vad han sett i ett lokalt tv-program. En ung tjej hade fått tag på en gammal Trip 35:a och fått den laddad med film. Hon var så fascinerad av att bilderna fastnade på det där "plastbandet" och hon ville gärna visa för reportern hur det såg ut. "Förstör du inte bilderna då?" frågade reportern försynt. "Närå, titta bara" och så öppnade hon kameran och visade underverket. Plastbandet där bilderna fastnade.

En fascinerande historia om den är sann. Att det inte har blivit en snackis på Facebook med en massa delningar är en gåta. Men det kan bero på att tjejens eller de lokala tv-tittarnas bekantskapskrets är lika okunniga.

Det bästa med den här historien är att jag fått ett nytt bra ord för det jag håller på med när jag tar bilder. För en vanlig svensk betyder ju film att det är fråga om rörliga bilder. När man säger att man använder en filmkamera så tror många att man filmar. Icke. Men att kalla det för analog fotografi gillar jag egentligen inte. Därför kommer det nya ordet väl till pass. Plastbandet får bli förleden till mina fotografiska aktiviteter i fortsättningen. Plastbandskamera, plastbandsfotografi och kanske också plastblads-o s v

Plastbandskasetter 

Men man slipper nog aldrig ifrån frågan från de bättre vetande, "går det fortfarande att få tag på film till den där?"

Eders hängivne
Plastbandsfotografen 

PS
Som vanligt är det inte på fullt allvar. Men snutten på tv är dagsens sanning enligt min vän. Och honom tror jag på. 

HALLÅ! FÄRG!

När färg är motivet

Jag är en nördig svartvitfotograf och har de senaste åren tyckt att färg är för svårt. Dessförinnan tyckte jag tvärtom. Men så lärde jag mig att fotografera svartvitt och började älska det. Kommentarer som "verkligheten är i färg så därför fotar jag i färg" sporrade mig att tränga djupare in i det svartvitas uttryck. Dessutom tyckte jag att färg blev tråkigt. Det såg ut som vanligt. Som verkligheten, liksom. Vardagsmat. Det svartvita gav mig en ny dimension även om jag växt upp med svartvitt i fotoalbumet och i pappas mörkrum. Men själv körde jag bara färg tills för några år sedan då jag steg in i den svartvita världen.

Nils Bergqvist gav mig en kalldusch, eller färgdusch om man så vill i ett av sina blogginlägg nyligen. Han visade egna fina färgbilder som var utöver det vanliga. Dessutom bjöd han på en länk till Franco Fontanas märkliga färgvärld. Allt helt utanför den vanliga verkligheten. Och ändå en del av den.

Chockad men inspirerad har jag nu vänt åter till färgens värld som en copycat. Om man gör som en mästare så kanske det går vägen, tänker jag på min kammare. Här är några av mina första försök.

Eders hängivne

PS
Jag kör numera med färgfilm i mitt Dogmalöfte också och har laddat upp med en 10-pack Portra 400 i frysen.