Bullbak och skitlukt

Vi åkte ofta till farmor & farfar. Eftersom pappa jobbade vid järnvägen så åkte vi tåg ända tills pappa skaffade en bil. Vi åkte ofta bakom ett riktigt stort ånglok eller ett D-lok med träkaross. Alldeles gratis dessutom eftersom pappa hade fribiljetter. När jag var liten stannade tågen i Slottsbron där mina farföräldrar bodde och vi promenerade glättigt vägen genom skogen ner till Skogsstigen 1 där de bodde. Glättigt, ty det var alltid roligt att komma dit. När SJ lade ner stationen i Slottsbron fick vi kliva av i Grums. Där blev vi hämtade av farbror Eber i sin Simca, eller senare hans DKW och gjorde den spännande resan till Slottsbron, ett stenkast söderut. När pappa köpte PV:n 1965 åkte vi förstås bil hela vägen från Åmål till Skogsstigen. 45 km på 45 minuter på den smala gamla 45:an. Otroligt långt för en pojke.

Grums har ett stort pappersbruk och alla som har varit nära ett pappersbruk vet att det luktar skit om vinden ligger på åt fel håll. Som jag minns det låg ofta vinden på mot Slottsbron. Historiska meteorologiska fakta säger nog att jag har fel på den punkten men så upplevde jag det och det är det som räknas när man kåserar. Ofta mötte oss dock en annan lukt när vi närmade oss Skogsstigen eller klev ur bilen. Nybakta bullar har en otrolig dragningskraft på pojkar och vi störtade in hos farmor, gav henne en snabb hård kram och började genast länsa plåtarna från bullar. Skrattande hällde farmor upp mjölk i glas och satte ut på köksbordet. Jag misstänker starkt att det var henne ett stort nöje att baka bullar åt oss för att sen se oss med frisk aptit konsumera hennes id. Ibland var det mandelkubb och trots den starka lukten av hjorthornssaltet som stack oss i näsan så ögona rann gick de samma öde till mötes som bullarna, plåt för plåt. Det fina med detta var att skitlukten inte märktes.

Det borde vara så att om vinden ligger på i Grums så bakas det bullar och mandelkubb i alla kök i vindriktningen. Det måste vara den avgörande anledningen till att Grums överhuvudtaget existerar än idag.

Här ett foto på bullbakerskan Margit, skitluktens fiende.

Lilllbrorsan hälsar på

Tänkte ta en paus i bloggen ikväll men skriver några rader ändå. Lillbrorsan är i Stockholm några dagar med husvagn, fru och hunden Primus. De bor på campingen i S:a Ängby, ett stenkast från där vi bor. Om lillbrorsan finns det mycket att berätta men inte nu och här.

Här en komplett bild av hela syskonskaran. Lillbrorsan är den glade skiten till vänster. Det fina hårsvallet är numera utbytt mot en skinande skalle.

o- förled till svenska ord

Norrlänningar har ett härligt ofog för sig med det svenska språket. Allt som inte är, sätter de o- framför. Inget konstigt egentligen. Så är det med massor med svenska ord: ofärdig, olycka, oinvigd, ointressant m fl bla bla obla. Men herrar i Akademin, vad sägs om oi? Eller okall, ovarm?

Till skillnad från det täcka könet, dit alla kvinnor hör, hör alla män till det otäcka. Det slås fast i alla dagstidningar varje dag och i olika forskningsrapporter. Polisrapporter med för den delen. Omdömet klibbar fast vid mig som spetälska. Jag borde ropa ”Oren, oren!”. Sån var lagen (men inte profeterna) i Bibeln. Men jag vill inte. Jag är otroligt oelak och osnorkig, på gränsen till oviktig och mitt osnobbindex är skyhögt. Jag är helt otillhörig det otäcka könet. En den. Och dessutom osnygg.

Här ett ofoto (negativ kallas det) av ofin kvalitet. Vad det föreställer är oklart. Men sannolikt en otäck kompis 1974.

Helvetet kan vänta

Livet är alldeles för långt för att göras till ett helvete. Det får räcka med en stund då och då. Som när man hittar p-boten på bilen som står perfekt parkerad på lagom avstånd från lagens armar,  trodde man. Eller när man grämer sig över något småttigt i flera timmar. Eller när man växlat några hårda ord och sedan går och ältar det som sagts i flera dagar. Eller när man ångrar något man inte gjort men borde ha gjort, eller tvärtom.

Det finns tillräckligt många anledningar att störa sinnesfriden för att förstöra ett helt liv om man vill eller har lust. Somliga har en läggning åt det hållet. Jag har det ibland.

Det finns minst lika många anledningar att glädjas för att förgylla ett helt liv om man vill eller har lust. Somliga har en läggning åt det hållet. Jag har det också.

Jag väljer den soliga sidan men hamnar i skuggan då och då. Det gör inget. Då uppskattar man solen och värmen mera när man kommer tillbaka. Eller så skiner man bort skuggorna själv. Som en god vän som hade MS i några decennier och dog strax före sin 50-årsdag. Alla beundrade hennes goda humör i alla år.

Här är en bild som får representera demonerna i våra liv. Uppspikad som en grotesk dekoration på ett hus där jag inte vill bo, Kina slott vid Drottningholm i Stockholm.

Namnbyte

För att hjälpa mina läsare att inte ta för allvarligt på det jag skriver så byter jag namn på bloggen till Bilder & Kåserier med passande underrubrik. Här är ett litet utdrag ur Nationalencyklopedins mångordiga förklaring om kåseri.

kåseri (fr. couseri, av couser ’tala förtroligt’, ’pladdra’ (sannolikt eg. ’lägga fram sina skäl’, ’skylla på’), litterär genre som främst karakteriseras av lättsamt talspråksliknande framställningssätt.

(Äntligen hade jag lite nytta av NE)