ZM - första intrycket

Första intrycket när jag såg kameran på webben och insåg att den faktiskt existerade var  WOW - den ska jag ha! Nå, jag sansade mig och letade upp recensioner som jag läste både här och där, framlänges och baklänges. Känslan satt kvar. Det här är en kamera man vill äga och använda. Så den hamnade överst på önskelistan. Rolleiflex 2,8FX fick finna sig i att bli nedpetad. Fast nu är den på topp igen efter inköpet av ZM.

Jag är ju en mekanisk konstruktör och mycket intresserad av design. Det som slog an på mig vid första ögonkastet är att kameran är vacker. Man lät en designfirma ta fram en mängd olika förslag varav tre valdes ut för att testas på användarna, d v s fotografer. Både proffs och amatörer. Till Zeiss' förvåning favoriserades den mest konservativa designen. Jag vet ju inte hur de andra förslagen såg ut men den här gillar jag också. Den är "ren" på den mängd knappar man är van från digitalkameror och många av de nödvändiga funktionerna har man gömt på ett bra sätt för att ge kameran den stil den förtjänar. Namnet Zeiss Ikon förpliktigar till klassisk skönhet.

Rent, snyggt och funktionellt. Allt kan nås med pekfinger och tumme.  Jag skulle dock gärna ha sett att tidsrattens periferi varit närmare fronten för bekvämare tidsomställning. Det infällda räkneverket är tydligt och bra.

Underredet är lika rent och snyggt det också. Zeiss Ikon är kända för sina koniska knappar på undersidan. Zeiss' designers har tagit fasta på det historiska och gett ZM sina egna knappar som numera är platta och rymmer lite gömda funktioner. Stativgänga i den ena och returspolningen i den andra. Frikopplingen för återspolningen är den lilla knappen till vänster, klassiskt på sitt vis. Alla har väl tryckt på en sån på en SLR som är gamla nog att ha kört med film. Batteriluckan, ett diskret måste på denna kamera. Till vänster (i bild) om objektivet sitter bajonettlåset och till höger om detsamma sitter spaken för ramarna som man kan spegla in för olika brännvidder. Helt kompatibelt med Leicas modeller.

Den underbart rena baksidan. Displayen till vänster räcker gott och väl för den information man behöver. Den ljusstarka sökaren är den bästa i sitt slag. Det gäller bara att hålla ögat mitt för för att se mätsökarrektangeln och tiderna som visas i rött till vänster i den. En vanesak som kommer med övning. Knappen i mitten är exponeringslåset som håller de inställda värdena i 20 sekunder. Jag når den ledigt med tummen. Tummen fastnar också lätt på framdragningsarmen som går lätt med alldeles lagom motstånd. Dubbeldraget på M3 känns redan långt borta.

Så var det det där med manualen. Man har ju blivit lite bränd på digitalkamerornas vidlyftiga bokverk.

Lika tjocka men ZM är hälften så stor (A6). D80-manualen är enbart den svenska versionen. ZM-manualen rymmer sex språk. Den engelska versionen är på 22 sidor och läses snabbt medan man tar en kopp kaffe. D80-manualen har jag fortfarande inte läst färdigt =) 

Mellanformataren
Han som började med en Nettar 1964

Rolleiflex och de praktiska tillbehören 11

Vad sägs om en Rolleiflex med motor? Finns det? Jovisst! Rolleimot kallas den. Fast nu börjar man ju undra om det där med det praktiska i tillbehöret. Praktiskt för somliga men inte för dig och mig. Rolleimot är nog egentligen ett tillbehör för fjärsstyrning av kameran. Ni vet, sånt där som ska dokumenteras i en farlig miljö eller i bevakningsändamål. Eller en naturfotograf som vill trycka av utan att vara nära kameran. Det var nog lite svårt för säljarna att hitta på argument för detta batteridrivna tillbehör. Man kunde i alla fall fjärrutlösa kameran på upp till 200 meters avstånd. Med kabel! Det är nog inte läge att köra 120-film om man inte behöver mycket motion =) Lämpligast var det nog med 220-film (och det går ju inte i alla modeller) eller småbild med Rolleikin. Den här verkar endast kunna köra med Rolleiflex då den opererar på veven. Rolleicord har ju ingen vev. Det är förstås omöjligt att ställa skärpan. Autofokus var ännu inte uppfunnet! Men så används den nog mest i fasta situationer där fokus kan ställas in före. Så här ser den ut.

Drivs med 4 st 1,5V-batterier. Lampor indikerar när kameran är redo efter filmframdragning och när filmen är slut.

Mellanformataren

Varudeklaration: Nördinlägg av första graden

PS
Bilden ser nästan ut som en önskedröm ur en projektkatalog men jag har sett livs levande exemplar på bild. Dock var bildens kvalitet och storlek inte så passande för det här inlägget.

Tillökning i mätsökarfamiljen

Det har ramlat in flera mätsökare den sista tiden på två trappor Vällingby. Kompakta mätsökare av varierande kvalitet.  Ett par Olympusar, ett par Konica och på väg in är en Rollei kompakt mätsökare. Tills häromdagen var jag ovetande om att Rollei gjort mätsökare. Recensioner av dem är inte uppmuntrande men jag vill ju skaffa mig en egen uppfattning. Det kostar ju bara några hundralappar =)

Nå, det var inte det som inlägget skulle handla om utan det senaste och finaste tillskottet i familjen. En lillasyster till min Leica M3. Det skiljer 50 år i ålder men konstruktionerna är till förvillelse snarlika. Och lillasystern använder Leicas M-bajonett, därav släktskapet. Rebellen i mig fick mig att vara motfalls alla Leica-aficionados på FS så jag gick och köpte en Zeiss Ikon ZM med Zeiss objektiv Biogon T* 2/35 mm. Det är den där sortens kamera som har ett flexibelt minneskort av Tri-X eller Portra-typ.  Och en Zeiss Ikon Nettar var ju min första kärlek i kameravärlden =) Här är en bild på syskonen.

Leica M3 från 1955 till vänster med enVoigtländer Ultron 1,9/28 mm och Zeiss Ikon ZM introducerad 2005 till höger med en Biogon T* 2/35 mm.

Zeiss-ekipaget är sprillans nytt. Det går faktiskt att köpa NYA kameror för film fortfarande. Leica M7, ZI ZM, Voigtländer Bessa av olika modeller, Rolleiflex 2,8FX och Nikon F6 för att ta några exempel.

Jag valde 35 mm för det är en brännvidd som passar mig. 28 känns ofta för vidvinklig och 50 för mycket tele. 35 känns mer normalt och går dessutom utmärkt att köra hyperfokalt med på medium bländare. Snabbare autofokus finns inte! Som om nu snabbhet var något viktigt =)  Exponeringsmätaren är av typen TTL (through the lens) och batteridriven, allt annat helt mekaniskt. Och man måste inte använda exponeringsmätaren om man inte vill. Det går mycket bra att köra helt manuellt!

Här kan man läsa några artiklar om utveckling och framtagning av kameran. Den såväl som objektiven tillverkas av Cosina i Japan.

Nu drar jag till Fotografiska för att hämta ut mitt medlemskort i den Fotografiska Familjen och titta på bilder. Jag tar nog en fika också. Och hoppas få syn på något känt ansikte.

RÄTTELSE
Slutaren är inte helt mekanisk som jag angett utan elektroniskt styrd. Därmed är kameran alltså batteriberoende. Olle Jansons hökögon påpekade felet. Jag kollade i manualens specifikationer och fann att han har rätt.

Rolleiflex och de praktiska tillbehören 10

Ajdå. Det var ett tag sen sist så nu trodde du kanske att det var slut med tillbehören till Rolleiflex. Så är icke fallet. Den här gången tänkte jag ägna mig åt det som många både hatar och älskar, kameraväskan.

De flesta kameror vid den här tiden levererades med en kameraväska för att skydda den nyinköpta familjeklenoden i generationer. Filosofin vid denna tid var att en kamera var för livet och för kommande generationer. Det är ju därför vi fortfarande kan fotografera med de gamla kamerorna. Jag är rädd att de digitala modellerna inte kommer att göra mycket väsen av sig om 50-60 år. Tillverkarna och köparna tänkte likadant därvidlag så det föll sig naturligt att produkten skulle ha en välgjord väska. Även tillbehören fick sig en släng av samma inställning.

Ja, ursäkta, tillbaka till ämnet.

Kameraväskan till Rolleiflexar och Rolleicorder rymde nu inte hela kamerautrustningen. Men nära nog. Men med tanke på alla tillbehör de hittade på borde de nog ha uppfunnit den moderna kameraväskan/ryggsäcken tidigare. Franke & Heideckes kameraväskor för TLR:er var gjorda i brunt kvalitetsläder. Nu är det så med läder att utan adekvat skötsel så blir det sprött. Sömmarna äter sig ut ur lädret och många är de inlägg i olika forum som ägnar sig åt spekulationer om hur man ska laga ”ruttnande” kameraväskor och remmar. Den optimala lösningen är att låta bli att sätta på den enligt min mening. Här kommer några exempel på kameraväskor.







Väska till Telerolleiflexen




Babyn fick en egen design på kameraväskan av gråmålat läder med plast i kamerafästet och mellan väskan bakre och främre halva. 

Som jag tidigare sagt så spillde kvalitetstänket över till allt vad man gjorde så även tillbehören fick små söta läderfordral. Här är några exempel.

Filtren kunde sitta lättillgängliga i egna små fodral på kameraremmen. Med kameran runt halsen är det lätt att plocka fram och applicera. Jag har sett amerikakoffertliknande miniatyrfodral med plats för hela filtersatser Rolleinarer mm. Här är en annan variant.

Motljusskydd och Rolleinarer hade också små fodral som var lite tjockare än filterfodralen. Alla kunde sättas på kameraremmen. En välutrustad TLR-fotograf kunde nog vara en imponerande syn.

Ytterligare fodral fanns till Pentaprisma, Rolleikin mm. En riktig kameraväska var av nöden redan på 50-talet!



Finns det ett tillbehör till Rolleiflex så finns det en väska eller fodral till det, kan man tro. Emellertid saknas det till några. Stativtillbehören och pistolgreppet t ex.

Om man skulle ut och resa i tropiska eller annars fuktiga klimat utvecklade F & H en tropikväska av metall. Hermetiskt tät och målad i gedigen hammarlack i diverse kulörer allt efter årens mode.

Nu får det vara nog med kameraväskor och fodral. Jag tillhör den kategorin som menar att en kamera är bara redo om den inte är instängd i ett föralldel välment skydd.

Samtliga bilder har jag funnit på ebay

Nu börjar vi närma oss specialtillbehören vars praktiska funktion nog kan diskuteras i en del fall. Du får döma själv vad det lider.

Mellanformataren

Varudeklaration: Nördinlägg

Rolleiflex och de praktiska tillbehören 9

Den här gången tänkte jag vända mig mot interfacet mellan kameran och stativet ty här finns flera tillbehör. Till att börja med ska jag nämna snabbkopplingen till stativet, Rolleifix. Den har den vanliga stativgängan och passar till alla Rolleiflexer och Rolleicorder utom de allra tidigaste. Ingenjörerna ”standardiserade” helt enkelt många interface på kameran för att tillbehören skulle passa så många modeller som möjligt. Ibland gick det inte men för det mesta lyckades man bra.


Rolleifix


Babyn passar också som synes.

Ett annat tillbehör som kan roa fotografer som gärna tar panoramabilder är panoramahuvudet som monteras på stativet. Med hjälp av en inbyggd libell (vattenpass) ska man se till att kameran sitter helt vågrätt. Huvudet är indelat i 30°-lägen och då får man 12 lägen på hela varvet. Lika många lägen som rutor på filmen alltså. Fiffigt. Sen är det bara köra varvet runt och ta hela, eller delar, av rullen, framkalla, kopiera och klippa ihop = panoramabild. Jag har sett två modeller av detta tillbehör. Vem som kom först minns jag inte men jag tror det är den lilla.


Den lilla


Den stora

Ett annat tillbehör är stereoskenan som också ska fästas på stativet. Kameran monteras på släden som ställs i det ena ytterläget. Där tar man så en bild. Kameran skjuts över till det andra ytterläget där man också tar en bild. Dessa tvenne bilder kopieras bredvid varandra på ett papper som sedan monteras i en stereobetraktare. Den största svårigheten är nog att komma ihåg vilken bild som är höger respektive vänster. Stereobetraktare är sällsynt förekommande på sajterna men genom att studera bilder på antika dylika kan man nog lätt bygga en egen. Principen är att ögonen ska se två olika bilder för att därigenom uppnå en tredimensionell effekt. Därför finns det på stereobetraktaren en skiva mellan ögonen som hindrar det högra ögat från att se den vänstra bilden och vice versa. Stereofotografi var omåttligt populärt i början på det förra seklet. Faktum är att Firma Franke & Heidecke startade sin verksamhet med två stereokameramodeller några år innan den första Rolleiflexen.


Den uppmärksamme har redan sett att det är panoramahuvudet som sitter på sliden. Modulärt tänkande.




Stereo Heidosmat. En av de första modellerna från Franke & Heidecke.

Mellanformataren


Varudeklaration: Nördinlägg