Pro Memoria
Fler bilder från vinden
Nu är jag helt färdig med ommontering av diabilder till kompaktramar. 3264 st diabilder är min hela produktion. De första 200 är dock inte ommonterade. De är halvformatsdia (18x24) och jag har inte hittat kompaktramar till det formatet (än).
Här kommer lite smakprov från vinden igen.
Windsurfing utanför Tversted i Danmark 1992. Det blåste friskt den dan. En del på min kamera blåste bort och försvann i sanden. Inget vitalt dock.
Siesta 1985 i Skånes djurpark
Äldste sonen Pehr 1986 på Danska västkusten.
Världens tredje äldsta olivträd finns på Naxos 1995.
Se hela härligheten i mitt album Bilder från vinden
Jag är en professionell sökare
Det ingår ofta i mitt jobb att leta reda på saker. Inte för att jag har förlagt dom. Tekniska saker. Nu har det sina sidor och är man lite blåögd som jag och dessutom oskyldigt oanande kan det oväntade drabba en. Överraskningar är legio, både bra och dåliga eller bara dråpliga. Häromdagen behövde jag få tag på en liten fläkt och för att bredda möjligheten att hitta rätt ute i världen så sökte jag på det engelska ordet för fläkt: fan <Enter>
Jag blev genast översköljd av svordomar på svenska sajter. Inte en engelskspråkig fläkt i sikte! Jag förfinade min sökning en aning och fick bättre träff. Det första resultatet påminde mig om en gammal kollega. En duktig konstruktör var han men tala utan svordomar kunde han inte. Jag känner ingen annan som kan svära en hel mening. Jag lärde mig så småningom att ”sila snacket”. Att sila svaren från webben är däremot tröttsamt.
En gång för längesedan, när internet var ganska ungt, skulle jag ha tag på en nippel att sätta en slang på. Även här gjorde jag en bred sökning för att få ett brett svar: nipple <Enter>. O, Gud sig förbarme, vilka svar jag fick. Inga nipplar men kvinnliga bröstvårtor in legio. Jag är varken pryd eller blyg av mig men då blev jag lite ställd. Ganska hårdhänt lärde jag mig så småningom porrens slang och kunde filtrera även på internet.
Här en (analog) bild av min svärande kollega, svärande över en CAD-dator som inte gör som han vill. Den andra bilden visar hur en riktig nippel kan se ut. Att visa något annat faller utanför denna internetsidas hyfs och vett. (Där fick alla nakenfotografer sig ett uttag).
Svärande kollega
Nipplar. Bilden är kidnappad från en källa som jag vill skydda.
PS
Alla nakenfotografer kan vara lugna. Jag skojar förstås. Inget är väl vackrare än den nakna människokroppen. Fota på för all del. Varna gärna högljutt om var ni publicerar så håller ni alla nyfikna inom räckhåll.
Livskamrater
Lika bra att säga det med en gång. Det här handlar inte om människor i mitt liv. Då skulle det bli ett alldeles för långt inlägg. Det här handlar om saker som troget följt mig genom livet.
Den första jag vill berätta om är en Victorinox fickkniv som en god vän (T-Gunnar) inhandlade i Schweiz på hemresa till Sverige 1982. Den var mycket liten och gjorde verkligen skäl för benämningen fickkniv. Detta lilla mästerverk innehöll ett knivblad, en sax, en nagelfil, en pincett och en tandpetare. Allt inom längden 4 cm, bredden 1 cm och tjockleken 6 mm. Alla mått är ca-mått då jag mäter i minnet. Den hade jag alltid i fickan. Även då byxorna gick i tvättmaskinen. Utom då jag lånade ut den tillfälligt. Allt som gick att göra med det innehållet hade den gjort. Och lite till. 2006 skulle jag på tjänsteresa till Polen och det var längesedan jag hade flugit. Det gick bra dit men inte hem. Jag fastnade hos en pedantisk säkerhetsvakt, tillika kvinna, som absolut skulle avkräva mig min trogna och mångåriga livskamrat och förpassa den till en transparent kontainer där alla brottslingar och terrorister fick slänga sina vapen. Inga argument bevekade denna @&?#@! kvinna. Kontainern innehöll långt farligare redskap än min gamla vän. Det fanns ingen återvändo och vi skildes för alltid. Jag ville ju inte söka politisk asyl i Polen! 24 år är ett långt äktenskap och en del slutar i en smärtsdam skilsmässa. Jag har ingen bild på vännen men har ersatt den med en äldre som jag köpte på Tradera för en mindre peng. Den har bara två knivblad och det ena är toppen bruten på. Båda sidorna har jugendmönster i silver och har potential att bli en lika långvarig vän.
Min andra vän i livet är min ryggsäck som inköptes på 80-talet och har följt mig på alla resor, korta som långa. Utom möjligen några tjänsteresor. Jag ska inte här beskriva alla dess förtjänster för jag vill ju gärna att du läser till slut. Jag nöjer mig med en bild. Är den inte vacker, så säg?
Min tredje livskamrat är en som varit borta ett tag men kom tillbaka häromdagen. Min Chinon Genesis II. En kompaktkamera med imponerande storlek (och då menar jag inte liten). Vi köpte den i slutet på 80-talet i akt och mening att enkelt kunna fotografera våra rörliga barns uppväxt. Den användes otroligt flitigt och vi fick öka på filmkontot rejält för att hinna med alla tre sönerna. Jag har förresten lagt märke till att vid denna tid upphörde jag så gott som helt att ta diabilder. Även denna livskamrat försvann i en skilsmässa när frun drog åt sitt håll med kameran. (Den sörjde nog ihjäl sig i min frånvaro, ty den finns inte mer). För ett par veckor sedan kände jag saknad och ett retrosug efter den och sökte effektivt (som alltid) upp en likadan i Arizona för 50$. Ägaren var nog en fotohandlare och sålde den villigt. I förrgår kom den och den förtjusande fotohandlaren och hans fru på Passion for Photo hade t o m skickat med ett batteri! Idag köpte jag en diafilm för att känna på min egen Dogmatik vid något högtidligt ögonblick. Här en bild på härligheten. Är den inte imponerande?
Jag borde ha blivit arkitekt
Vackra byggnadsverk är som godis. Jag kan suga på dem länge och ögat fröjdas åt alla vackra bilder man kan ta med lite ansträngning. Fula finns det också men de inspirerar bara till att på sin höjd dokumentera eländet. k:fem i Vällingby är en sån byggnad. Jag har tagit kort på det fullständigt meningslösa utstickande taket på södra sidan. Det sitter så högt att det varken skyddar för sol eller regn. Och är fult som stryk. Arkitekten borde ha blivit något annat.
k:fem
Jag undrar ibland varför jag inte satsade på att bli arkitekt. Redan i unga år hade jag ett estetiskt sinne och kunde rita vackra bilder. Fantasi för att bygga fantastiska arkitektoniska skapelser i Lego också. Det vittnar bilderna nedan om. Möjligen kan jag ha kommit på andra tankar därför att Legot tog slut mitt i ett vidunderligt projekt. Felbeömning av resursbehovet skulle man säga idag. Jag trodde bara att det gick att köpa mer. Nu var mina föräldrars budget inte sån att den hade ett obegränsat konto för Legoinköp så där försvann nog lusten för arkitektur. Idéerna var större än resurserna. Meccano hade jag också. Fick en sats no 4 på min 8-årsdag. De gröna och röda plåtbitarna fogades samman till allehanda konstruktioner. Det finns tyärr inga bilder från Meccanotiden. Pappas konto för filminköp och kemikalier hade väl körts i botten. Meccanot segrade till slut. Inte för att Meccanot hade större resurser men det utvecklades med åldern till en sämre begagnad moped och senare en sämre begagnad bil som båda behövde obegränsat med omvårdnad för att fungera. Jag fastnade där. I mekaniken.
På sin höjd drömmer jag idag om att skapa vackra byggnader men fotograferar hellre de som redan finns...
Här några bilder på unge Melderts förmåga och övningsobjekt.
På fri hand efter förlaga i mina föräldrars fågelbok. 1964.
Det var inga små stugor som byggdes. Mekanisten i mitten. 1961
Nu bor jag granne med kungen i hans fin-fina villa.
Drottningholm i all sin prakt 2008.
Ändhållplats...
Vi har en egendomlig busshållplats ett stenkast från där jag bor. Råcksta begravningsplats heter den. Det stannar inte många bussar här. Man kan tro att det är en enkel resa dit. Jag har aldrig någonsin sett någon vänta där. Turlistan är mycket torftig. Några turer. Den förra var ännu torftigare. En tur. Men den bilden tänkte jag bara men tog den aldrig.
Här är en busshållplats.
Turerna är få.
Ingen väntar. Kanske är det en ändstation. Krematoriet ligger ett stenkast åt höger.