Skärpa vs känsla - eller båda

Om oskärpans betydelse för en bild

Som vanligt ska det jag skriver inte tas på fullaste allvar. Livet är fullt av andra allvarligheter och fotografi för amatörer är till för att roa oss när vi inte arbetar för brödfödan för att finansiera vår hobby.

Skärpa är ett överskattat mått på en bilds kvalitet. Skärpa är som en avledande manöver. Den kan få oss att missa meningen med en bild eller helt missa den känsla den vill förmedla. Den inbjuder oss att betrakta bilden rent tekniskt istället för att inbjuda till en upplevelse, en njutning för vår konstnärliga hjärnhalva. Rätt använd kan skärpan leda ögat till det väsentliga i en bild och låta motivet framträda ur sitt sammanhang utan att sammanhanget förloras. Då behöver inte ens motivet vara krispigt knivskarpt. Man urskiljer det ändå. Här nedan några exempel ur min egen produktion.

Jag ville lyfta fram motorcykeln som står ledigt parkerad på gatan. Skärpenördar kan säkert säga att inte ens den är skarp (trots att  det teoretiskt sett är skarpt på någon detalj). Den tillräckliga skärpan och den, av det korta skärpedjupet, diffuserade bakgrunden lyfter fram det jag vill visa utan att man förlorar intrycket av miljön, känslan av sammanhanget.

För att göra det ännu tydligare visar jag här ett naturfotografi med närmare studie av barken på ett träd på Liljeholmstorget.

Inte ens här är nog barken särskilt skarp. Men den framhävs ändå av den tillräckliga skärpan och resten av dess sammanhang förstärker känslan av det står i en stad.

Ett mer svårdefinierat fall av skärpa som kräver lite mer av betraktarens fantasi kommer här:

Eller som vi fick som uppgift på en kurs jag gick; att fotografera det osynliga motivet.

Här är det nog svårt för en vanlig betraktare att inse att fokus ligger på ett vertikalt lager av luftmolekyler ca 3 meter framför kameran. Det oskarpa sammanhanget förmedlar i alla fall en känsla av att vi är kvar i staden och luften är inte  lika skitig som en del vill få oss att tro. Man ser ju vad som händer!

I en del sällsynta fall kan man säga att skärpan är helt irrelevant. Som i nedanstående bild.

Här är det besynnerligt nog bakgrunden som är skarp och motivet som är oskarpt och ändå fattar man grejen, eller hur? Här har jag f ö försökt göra ett plagiatkombinat av Vivian  Maier och Mike Disfarmer. Jag tycker jag lyckades riktigt bra!

Till sist måste jag, med skärpa, påtala att jag bara retas lite =)

Mellanformataren

Varför fotograferar folk?

Och varför i Herrans namn fotograferar Jag?

Jag fortsätter att tränga in i fotografins historia för att kanske finna en bra förklaring till varför jag fotograferar. Och andra med för den delen. Man brukar ju säga att när så många gör det kan det ju inte vara fel! Det är en känslig extensiell fråga som fler än jag har mött. Som om man inte kan svara på den är man en ömskansvärd varelse. Jag kan inte förklara varför jag samlade frimärken i ungdomen heller. Men så har jag slutat med det också. Är det dags att sluta fotografera nu också efter 47 år med en kamera?

Min väg har korsats av en liten lätt bok av Robert Adams, Why people photograph. Det enda lätta med denna bok är vikten. Den är tungläst och författaren använder en vokabulär och grammatik som överstiger mina redan goda kunskaper i engelska. Det är för övrigt bokens största värde. Äntligen har jag ett tvingande  tillfälle att öka mina kunskaper i riddarnas och gentlemännens språk. Författaren måste vara världsmästare i långa meningar med åtskilliga bisatser, inflikade förklaringar och slutsatser så när jag väl kommit till punkt är jag både mentalt svett och desorienterad. Svårigheterna får mig osökt att tänka på det tyska språket där läsaren hålls på halster ända till meningens sista ord. Verbet som slutligen förklarar vad som har hänt.

Bilderna i detta inlägg har inget med texten att göra. De är bara tillfälliga dekorationer i Fotosidans läsrum.

      
Norra väggen

Bokens första del innehåller till synes slumpartade ämnen såsom kollegor, arbete, hundar och humor.  Här hittar jag inga ledtrådar till mitt sök. I den andra delen ger han sig in i mikrobiografier om kända och, för mig, okända fotografer. Här kommer ett axplock.

Edward Weston

 16 sidor om en besynnerlig fotograf med förkärlek till nakenstudier och naturbilder (läs stenar). Även om han hade ett sexuellt förhållande med alla sina modeller är hans bilder, enl. författaren, kalla som is. Han är bara intresserad av de former en kropp kan uttrycka. Adams har läst en annan författares biografi över Weston, Maddock, och kritiserar väl egentligen mer hans verk än fotografens vilket får Adams att framstå lite besynnerlig själv. Kanske säger Henri Cartier-Bressons kommentar om Weston mer än något annat: "Världen håller på att falla sönder och Weston tar bilder av stenar!" Men Amerika var längre från krigets realiteter än Frankrike.

Paul Strand

17 sidor om en fotografisk nationalpoet. Jag slås av likheten med den svenske fotografen Sune Jonsson och hans dokumentära skildringar av den svenska glesbygden. Strand älskar Amerika och skildrar livet i New England i underfundigt enkla, raka bilder. Time in New England förefaller vara hans praktverk. Adams har valt att publicera två bilder av Strand, Mr Bennet och en kvadratisk bild på en träkyrkas vita entrégavel. Två bilder! Och ändå säger mig dessa två bilder mer om den Amerikanska landsbygden än alla bilder på Grand Canyon eller "Old Faithful" jag sett. I avsaknad av ett större biografiskt verk om Strand måste Adams göra en egen analys om Strand och hans verk. Det är välgörande att till slut hitta en liten ledtråd till varför Strand fotograferade. Hans fullständiga delaktighet i ett socialt sammanhang och kärleken till människan.

1950 flyr Strand McCarthyismens Amerika (som han anser förstör landet och dess medborgare) för att leva i en by i Frankrike. Okunnig i franska språket blir han en främling och finner sig stå utanför det sociala sammanhang som triggar hans fotograferande. Hans fotograferande dalar där betänkligt.

        
Västra väggen

Laura Gilpin

11 sidor om en kvinnlig motsvarighet till Edward S Curtis. Gilpin fotograferade främst två motiv: Navahoindianskor och deras barn samt storslagna naturscenerier. Gilpin är inte särskilt känd utom i de omgivningar hon verkade, sydvästra Amerika. I Adams beskrivning förstår jag att även här finns samma engagemang i ett socialt sammanhang som Paul Strand hade på sitt håll. Gilpin kritiserades oftast för två saker. Stilen på hennes porträtt var i bästa fall kopior av redan prövade stilar. Vad som skiljer ut dem från andra, menar Adams, är hennes sympatiska seende. Den andra kritiken gällde hennes pictorialistiska bilder. Men som hon hade den ledande amerikanska pictorialisten som lärare kan hon väl ursäktas, tycker jag. Gilpin verkar vara en typ av fotograf man kan fördjupa sig lite till i.

Sedan följer ett antal andra fotografer på färre och färre sidor. Judith Joy Ross (3 sidor och en bild), Susan Meiselas (3 sidor och en bild), Michael Schmidt, Berlin  (5 sidor och en bild), Ansel Adams (6 sidor utan en enda bild), Dorothea Lange (4 sidor utan en enda bild) och till sist Eugene Atget (7 sidor och hoppsan, en bild). Ansel Adams passion för att bevara värdefulla miljöer kan väl anses som ett motiv för att fotografera även om hans bilder inte på något signifikant sätt anses ha bidragit till det. Passion för någon vällovlig sak som motivering alltså. Ännu en ledtråd.

       
Södra väggen

 Bilderna i boken är för övrigt vältaligt fåtaliga. Som om författaren inte är särskilt intresserad av att låta oss se fotografernas bilder. Fastän han har tillgång till alla bilder som han pratar om får jag inte se mer än en handfull. De få som finns ger ett blandat intryck. Mest tycker jag nog om Paul Strands och någon enstaka av Weston. Laura Gilpins enda indianporträtt är också mycket tilltalande.  

Bokens tredje del uppehåller sig kring utvecklingen i västra Amerika under tvåhundra år! I bästa fall finner jag här en motivation för dokumentärfotografi. Författaren är tillräckligt gammal för att ha upplevt den storslagna amerikanska naturens exploatering och förstöring. Det är också Adams största intresse att dokumentera det. Här finns mer än ett stänk av nostalgi. Men räcker det för en amatörfotograf att ta till sig? Det verkar mer som ett livsverk för någon som har tid och pengar. Jag orkar inte läsa allt men uppfattar i alla fall att det andra århundradet avser framtiden där Adams tror det finns hopp. Riktigt vad han menar orkar jag inte destillera fram.

      
Östra väggen

 Boken avslutas så med ett kryptiskt påstående som sannerligen inte ger mig svaret på min fråga om varför folk fotograferar. Med bestörtning läser jag:

"I bästa och mest tursamma fall tar vi bilder beroende på vad som finns framför kameran, för att hedra det som är större och intressantare än vi är" !!!

Jag frestas att citera en av kapten Haddocks haranger som jag minns dem från ungdomens läsning av TinTin men jag sparar vokabulären till ett bättre tillfälle.

I bästa fall har jag förstått att en del kända fotografer fotograferade Pro Memoria. För att minnas. Jag drar, helt avsiktligt, staketet nära för att markera att det måste finnas mer på andra sidan att veta och förstå om fotografers drivkrafter bakom trycket på utlösaren. Mitt sök fortsätter....

Mellanformataren