Vintagefoto

Om att jag äntligen har kommit på varför jag gillar att fotografera med gamla kameror

Vintagefotografi är ju egentligen ett gammalt fotografi kopierat strax efter att bilden tagits. Jag älskar att titta på gamla bilder från förr. Och då menar jag kopior framställda vid ungefär samma tid. Den här förtjusningen är nog grunden till att jag fotograferar med gamla kameror. Jag vill återskapa känslan av att titta på de gamla fotografierna med mina nytagna bilder. Emellertid är det bara kameran och objektivet som är vintage numera så den där äkta imperfektionen och känslan i bilderna vill inte riktigt infinna sig. Moderna filmer är för bra så jag får förlita mig på att objektiven lägger till så mycket de kan av dåtidens känsla i mina nya bilder. Andra saker tvingar mig förstås att nyktra till. Nutid är inte dåtid. Då var det ett helt annat mode, bilarna körde på vänster sida, dagstidningarna var som plakat och folk umgicks på gatorna i lugnt tempo. Barnvagnar såg ut som om de var hemsnickrade, barnen lekte på gatan utan föräldrars vakande blickar. Kriget var slut och allt andades framtidstro och optimism. Allt det här är främmande idag men man kan kanske i alla fall hitta några fläktar från förr i nutiden. Jag ska försöka hitta dem, vintagebilderna i nutid och kopiera dem på fotopapper i mörkrummet och visa dem för mina närmaste fotovänner när vi råkas. De kommer (förstås) inte att visas på internet. Ingen bildskärm i världen kan ersätta känslan av att betrakta en silvergelatinkopia. Sorry! Men lite prov på gamla bilder kan jag reta er med. Alla är tagna av min pappa med kameror som nu är gamla och film som var dåtidens bästa. Jag har börjat göra nya kopior från de här gamla negativen och det ligger mycket känsla bara i det arbetet. Att hålla i de gamla negativen är snudd på att hålla i den heliga Graal. För mig, alltså.

1953

Slutet 60-tal. P-bot på Hjeltegatan i Åmål

1961. Min yngre bror och jag.

1968. Scoutläger på Skuggetorp. Lägerchefen och min yngre bror.

1955. Svenska Flaggans dag. Åsneekipaget gjorde reklam för Karlssons Klister. Bilden tagen utanför vårt hus.

Mellanformataren

PS
Kameror som använts till bilderna i det här inlägget är Nettar 515/16, Rolleicord IV och Praktica IVB.

Det japanska vidundret

Om sumobrottning med en fotoapparat

Det hela började med att den helt digitale Fotosidanmedlemmen Ernst Göran Westlund fick en japansk TLR av en fotograferande vän på Saltspring Island förra sommaren. Han bloggade om den förstås och jag nämnde då i ett meddelande att om han någonsin tröttnade på att köra film så var jag intresserad av den. Han tröttnade, märkligt nog. Och i april i år damp det ner ett meddelande i mailboxen med en förfrågan om jag fortfarande var intresserad. Jag skulle få den om jag betalade frakten. Det fanns ingen tvekan från min sida. Den där tingesten måste undersökas, kännas på, examineras och köras några rullar i. Och frakten var ytterst rimlig. Mindre än vad somliga spenderar på lördagsgodis under en månad. Eftersom jag inte äter godis, av medicinska skäl, så fick denna frakt  bli mitt "lördagsgodis". Njutningen varar dock längre =)

Häromdagen kom den och jag är svårt frestad att sätta i en rulle omedelbart. Dock har jag redan ett tiotal kameror med film i så jag vill nog försöka reducera antalet innan jag laddar den här.

Kameran är en Mamiyaflex C2 Professional som tillverkades mellan 1958 och 1962. Det finns visserligen serienummer på både hus och objektiv men det finns ingen tillförlitlig förteckning över vilka år serienumren representerar. Inte ens hos Mamiya. Den har utbytbara objektiv, 55, 65, 80, 105, 135, 180 och 250 mm. Alla Mamiya-Sekor-objektiv passar generellt till alla modeller med några undantag. Mitt exemplar har ett 65 mm objektiv  och jag är starkt frestad att skaffa åtminstone ett till. 65 mm motsvarar ungerfär 40 mm i småbild så en 105:a eller 135:a skulle kunna vara kul som porträttoptik. En snabb koll på auktionssajterna ger vid handen att det för tillfället är ont om objektiv till dessa kameror, såvida man inte köper en kamera också.

Den bästa informationen om Mamiyaflex finns förstås på internet där någon entusiast lagt ner möda på att specifisera alla modeller och objektiv.

Här är några bilder till.

Första bilden visar det maffiga motljusskyddet. Andra bilden den vackra objektivsläden och bälgen. Tredje bilden demonstrerar sportsökaren som fungerar identiskt med Rolleiflex. På fjärde bilden har jag satt på prismasökaren Porroflex som är så sinnrikt konstruerad att man har plats för näsan (om man är högerögd). Nu föredrar jag schaktsökaren  men prismat följde med hela kitet.

Ett annat tillbehör som följde med i leveransen var en Paramender. Ett fantasifullt namn på en anordning för stativ som fixar (mend = laga) parallaxfelet vid närbildsfotografering med stativ. Låt mig illustrera med ett fejkat fall av närbildsfotografering. Observera att Paramendern sitter mellan stativ och kamera och fungerar som en handvevad hiss med slaglängd lika som avståndet mellan sökarobjektiv och objektiv.

Siktet inställt på den lilla prästkragen med sökarobjektivet och skärpan sätts. Sedan hissas kameran upp och man tar bilden med det bildtagande objektivet i samma läge som sökarobjektivet befann sig. Fiffigt men bara tillämpligt vid fotografering på stativ.

Kameran tar endast 120-film. En sån här best sätter man bara inte in småbildsfilm i som Franke & Heidecke gjorde i sina Rolleikameror.

Den här fotoapparaten väger ca 1,6 kg och det är i alla fall mindre än min Bronica vars tjänstevikt ligger på 2 kg. Ändå ingen kamera för de klent byggda. En viss fingerfärdighet är ett nödvändigt tillbehör när man opererar denna kamera. Slutaren spänns till vänster om objektivet och utlöses på höger sida om detsamma. Fokuseringen har inställningsratt på båda sidor. Men man ska ju hålla kameran också, herrar japaner! En murken kamerarem följde som tur är med kameran. Den håller nog för en hel rulle...

Mellanformataren

8,5 cm glas och mässing

Om nöjet med manuell fotografi

För första gången i verkliga livet var jag på LP Fotos auktion den 28 april. En mindre samling gubbar (varav ett flertal verkade särskilt kufiga och nördiga, ni vet såna där som kan allt om objekten), några yngre män och ett fåtal kvinnor. Uppköpare från nära och fjärran var på plats och bjöd på allt möjligt skumt. Det här var intressant. Förmodligen var skaran av onlineköpare mycket större. Men det kunde man förstås inte veta. Själv var jag intresserad av ett fåtal objekt och redan innan auktionen hade jag bjudit online på en del. Mitt första köp denna dag blev tre riktigt fina magasin till min Bronica S2A. Visserligen av den äldre sorten för S2 där man "bara" kan köra 120-film. De nyare tar också 220-film men det använder jag så sällan och jag har redan några magasin som tar den filmtypen.

Huvudintresset för mig denna dag var dock några objektiv till min Nikon S. Speciellt ett 3,5 cm/1,8. Jag tvekade dock för länge på detta objektiv och klubban hann före. Det gick för 4.400 (+avgifterna). Jag revancherade mig dock på ett 8,5 cm/2,o som jag vann efter en kort budgivning för blygsamma 2.300 (+avgifterna). Objektivet hade jag tittat på i affären strax före auktionen och sett att det var i utomordentligt gott skick. En kvinnlig uppköpare tittade nyfiket på mig. Nöjd över kapet lämnade jag auktionen utan att tänka mig för. Några objekt senare gick ett par originalsökare  för 8,5 cm under klubban. Ja, ja, en annan gång.

Objektivet sitter nu på kameran och första rullen med detta objektiv är under tagande. Och det är riktigt kul, det här. Jag har "upptäckt" att det är riktigt trevligt med det här korta telet. Man kommer nära utan att vara närgången, om man säger så. Perfekt för min inriktning på porträtt de närmaste åren.

Det här ekipaget är inte för veklingar. Det väger 1200 nakna gram. Inte ett gram elektronik eller batteri. Det lockar fram den riktiga fotografen, han som vet hur allt fungerar men kanske inte är någon expert på datoriserade kameror. Man behöver inte vara en nostalgiker eller retronörd för att hantera det här ekipaget, alltså. Bara nyfiken och tillräckligt kunnig. 

Det är ju några manuella operationer fram till bilden.

1) Mät ljuset och bestäm bländare och tid

2) Ställ in önskad bländare och tid

3) Fokusera i mätsökaren och avläs avståndet

4) Ställ in avståndet på universalsökarens parallaxjustering

5) Titta och komponera i universalsökaren

6) Ta bilden

7) Dra fram film för nästa bild

Lätt som en plätt!

Hela ekipaget är från 50-talet utom softreleasen på slutaren som är en nytillverkad kopia på Nikons original. Sökaren är en universalsökare för Leica, för tillfället inställd på 8,5 cm. Huset är från 1954. Jag har inte kollat upp serienumret på objektivet men att brännvidden anges i cm borgar för att det är från 50-talet. Kameratillverkarsamfälligheten övergick unisont till mm på senare halvan av 50-talet.

Bilder dyker förstås upp i retrokamerapoolen vad det lider. Håll utkik.

Mellanformataren

PS
Jag retas ohejdat med särskrivare och skriver som jag lärde mig att svenska ska skrivas. Den som stakar sig på fler än två stavelser borde läsa gamla böcker på svenska =)

Första rullen i Ikoflexen

Om att hålla premiärnerverna i styr

Varje gång man går ut första gången med en gammal kamera är det lite spännande. Även om man bekantat sig med den en stund innan man går ut så händer det att man missar en del grepp. Det är förresten baksidan av att roa sig med ett antal äldre kameror. Ingen är ju den andra lik så man måste lära nytt nästan varje gång. Nu är ju jag en sån där som gillar omväxling. Man håller sig mer alert då, tycker jag. Och då blir det ju bara kul.

Ikoflex I 850/16  från ca 50-52 med Tmax 100 innanför västen.

Ikoflexen som det här ska handla om fick jag av en arbetskamrat. Hans pappa hade använt den flitigt men själv hade han inte använt den mycket. Allting verkade funka på den men objektivet behövde sig en omgång med putsduken. Objektivet var det enda som oroade mig. Visserligen är det en kamera från  Zeiss Ikon men objektivet är ett Novar Anastigmat utan antireflexbehandling så här skulle det bli spännande att se hur det uppför sig i motljus. Fokuseringen var lite jobbig så här använde jag metoden med att köra fram och tillbaka för att, så att säga, gaffla in det ställe där oskärpan verka vara sämst =) Mattskivan lämnade en del övrigt att önska m a o. Låt oss se på lite bilder.

Promenaden gick till och genom Råcksta begravningsplats. Börjar lite mjukt med en barkstudie på objektivets närgräns. Jag svajade in läget då oskärpan tycktes minst.

Objektivet har väldigt mjuk kontrast. Jag har ökat den betydligt i PS. Jag skulle vilja kalla det för ett karaktärsobjektiv. Ett som man använder för en viss typ av bilder.

Pärleporten är öppen. Välkommen in.

På andra sidan begravningsplatsen ligger Råcksta träsk, vilket härmed är bevisat. Sedan vände färden hemåt. 

Grimsta slott i all sin prakt och härlighet. Väl inne tänkte jag använda sista rutan till en blixtbild. Frugan blev förvarnad om experimentet men utropade strax bilden var tagen att hon minsann inte var beredd. Perfekt, tyckte jag. Så ska man ta bilder på människor =)

Noll kontroll med fjärrkontroll.

Med tanke på det "mjuka" resultatet tycker jag kameran levererar perfekta kopior av hur bilder såg ut på 50-talet. Kameran har  helt klart en inbyggd konstnärlig behandling av ljuset som kan komma till nytta vid speciella tillfällen. Helt kliniskt ren från perfektion alltså.

Alla bilder tagna idag. Vem vågar påstå att film är långsamt =)

Mellanformataren

PS
Med på promenaden hade jag en Gossen Sixtomat Digital exponeringsmätare istället för min vanliga kompanjon Ikophot. 

Min kamerakrönika - del 18

Nikon S

Den senaste kameran i stallet som är tillverkad 1954 landade i Vällingby bara någon månad efter X100. Ett Traderafynd som visserligen hade en trasig slutare men som jag lät reparera omedelbart när jag fick den. Schönherrs Foto har en duktig Nikon-reparatör som såg fram emot ännu en mätsökare. Han hade nyligen reparerat poolvärdskompanjonens dito. Det har inte gått så många rullar i den ännu,  då den blev färdig först på sensommaren, men på vanligt mätsökarvis är den rolig att fota med, liten och smidig men inte lätt. Utan att veta i kalla siffror känns den tyngre än en Leica. En härlig kamera med Contax/Kiev-look men med ett innanmäte som Leica. Made in Japan.

Kameran kom med ett Nikkor 1,4/5 cm och jag har inte ens tittat efter andra brännvidder. Ännu.

Här kommer några bilder. Bara svartvitt har passerat denna i min ägo. 100% Tmax 400. Bildformatet är 24x34 mm. Först med Nikon S2 kom man upp till standardformatet.

Närbild panflöjt

Vänner

Huvudlöst på Hötorget

Sitting Bull

Vad händer här?

Och så lite kackel i hönsgården.

State of the art 1954

Behöver jag säga att det sitter en rulle i den?

Mellanformataren

PS
Än är det inte slut...