Oväntad filmtorsk

Sista rullen Neopan 400

Idag gjorde jag och min bonusdotter en rundtur på fyra av Mälaröarna. Jag tog Zeissen med mig utan att kolla hur mycket film det var kvar i den. Jag hade tagit fram en film Tmax 400 men den kom inte med. Jag tänkte nog att det räcker med den som sitter i. Rullarna går långsamt genom mina kameror nu för tiden. Nåväl, det var feltänkt. I kameran satt den sista rullen av mina Neopan 400. Och det var ju bra att den blev klar. Lite ledsamt att det var den sista rullen. Jag tycker det är den bästa 400 ISO-filmen jag provat. Men nu görs den inte längre.  Annars har ju Tmax 400 varit min favorit i många år (och är fortfarande) men den har fått så högt pris numera att jag nog måste skaffa mig en annan favorit. HP5+ ligger bra till. I all synnerhet som den kan fås i 24-bildersformat. Annars tar det för lång tid att köra slut på en rulle. Jag har förstås inte framkallat Neopanen ännu så det får bli en bild på Zeissen. Ganska länge nu har jag haft Sonnar 1,5/50 på den (Dogma) men på bilden är det en Biogon 2/35. Lika snyggt med den också.

Dagens apparat

Eders Hängivne

PS
I ett kommande inlägg får ni antagligen se vad jag tagit bilder på. Det blir spännande för mig också. Börjanänden har jag ingen aning om.

Lost and found

Om att hitta försvunna negativ

Jag håller på med att skanna mina diabilder och det föranleder mig att ta fram dialådorna för att titta igenom dem. Bakom ett par staplar av lådor hittade jag ett par kuvert med negativ. Det ena kuvertet innehöll negativen från min allra första rulle som jag tog på en skolresa i maj 1964. Som jag har letat efter dem! Den gången använde jag pappas Nettar 515/16 som han förärat en rulle svartvit film och gjort de inställningar som han ansåg behövdes. Jag behövde bara spänna slutaren, sikta och trycka på utlösaren. Och förstås inte glömma att dra fram filmen till nästa ruta. Jag lyckades med allt och när pappa framkallat filmen och gjort kopior till mitt album hade jag 12 st unika bilder att titta på. Men nu hittade jag bara halva rullen, så mysteriet kvarstår. Var har de tagit vägen?

Det andra kuvertet har jag inget minne av att ha förlorat alls så det blev en spännande stund med skannern med bilder som jag inte minns att jag tagit överhuvudtaget. Motiven var dock omisskännliga. Jag vet att jag har tagit de bilderna. Förmodligen med min Agfa Isola 1. Här  är några exempel.

Fotoklubben åkte till Tossebergsklätten norr om Sunne. Utsiktstornet ger en fin utsikt över  en fin del av Värmland. Toppen kallas Gurlita klätt av Selma Lagerlöf.

Lego var vår favoritleksak. Här har vi med samlad ansträngning byggt en järnvägsstation med lok, vagnar och perronger.

Vår bil i vintermiljö.

Farbror Rogers Hundkoja.

Eders Hängivne

P 82546

Om familjens första bil

Pappa tog först körkort och mamma strax därefter. Vi åkte först några långresor i farfar Göstas ljusblåa Austin A30. Två vuxna och fyra barn. Vi turades om att ha lillsyrran i knät. Det var inte populärt men vad står man inte ut med för att få åka bil? Från Åmål till Oskarshamn var nog den längsta resan med den bilen på svenska vägar á la 60-tal. Motorvägar var ett okänt begrepp och tur var väl det. A30:n gick inte så fort.

Osäker på var det är men jag gissar i trakten av Edsleskog ett par mil väster om Åmål. Pappa tog bilden med sin Nettar.

Framme i Oskarshamn efter en låååång resa.

Till slut köptes den första egna bilen. En mörkblå Volvo PV 444 med delad framruta och hel bakruta. Årsmodell 1957, tror jag. Registreringsnummer P 82546. Det där numret kommer jag aldrig att glömma.

Stolta ägare! =) Bilden är nog tagen av morbor Oscar eftersom negativet är 6x9 och hans dotter står där till höger.

Och naturligtvis åkte vi mycket. Ofta till Slottsbron där pappas föräldrar bodde. Där insöp vi skitlukten från pappersmassafabriken i Grums om vinden låg på men kompenserade med nybakade bullar och mjölk. Utflykter av alla de slag, till spetsen på Värmlandsnäs, Läckö slott, Håverud, Halden m fl. Familjerallyn på Dalslandsvägarna. You name it. Bilen var Frihet och Äventyr. Kronan på allt resande var en resa till Norge. Och så åkte vi lite bekvämare till Oskarshamn igen. Men syrran satt fortfarande i knät på än den ene, än den andre. Här kommer lite resebilder.

Rastplats på väg till Norge. Mamma och Pappa turades om att köra på alla våra resor. Modernt på den tiden. (Nettar eller Rolleicord)

Pappa lagade mat ibland. Bilden tagen med en Holga eller Diana av någon bror.

Det viktigaste är  med. Kameraväska, stativ, kikaren och spritköket. Jag skulle tro att ABU-röken ligger där någonstans också.

Längst ut på Värmlandsnäs

Vinterlandskap i närheten av Slottsbron. Pappa hade ordnat med förnämlig värme i baksätet genom att montera in egenhändigt tillverkade kopparelement som kopplades med slang till kylarvattnet. Ibland var det för varmt, om man säger så.

Eders Hängivne

PS
Vi hade den några år men riktigt när eller varför vi gjorde oss av med den minns jag inte. Men det blev fler bilar. Nästa blev en svart Ford Anglia -58 som mamma köpte för 50 kr. Men det är en annan historia.

Parmaskinka

Om en långsamt hantverk

Jag har varit på konferens i helgen. På mitt företag brukar det innebära intressanta studiebesök. I helgen for vi till Parma. Redan på fredag morgon faktiskt. Förmiddagen gick åt till resan och eftermiddagen ägnades åt att besöka en världens bästa tillverkare av Parmaskinka, Ruliano, uppe i de Appenninska bergen. Här kommer lite bilder från det studiebesöket.

Ankomsthallen. Här kommer färska skinkor in.

Först formas skinkan till sin karaktäristiska form

Saltningsstationen. Tyvärr blev det ingen bild att visa på hur de gjorde.

Men det är ju kul att se andra arbeta.

Här hänger mer än 60.000 skinkor för att mogna. Fönstren är inga vanliga fönster. De är galler som släpper in de salta vindarna från havet och automatiska luckor på insidan reglerar när de är öppna enligt ett visst schema.

Efter 18 eller 24 månader tas de ut och förpackas. Den yngre skinkan är mildare och den äldre har en stark karaktäristisk smak.

Efter insaltningen förseglas skinkan med vax

Vi fick smaka förstås. Både den yngre och den äldre. Gott.

Eders Hängivne

PS
Hela härligheten dokumenterades med min X100

Nytt projekt i halvt format

Om tystnadsplikt

Så gott som alla uppdrag jag har haft genom åren inom mitt yrke har varit förenade med tystnadsplikt. Jag har ju jobbat med företagshemligheter, dvs på den nivån att konkurrenter till min uppdragsgivare inte ska få reda på vad de håller på med.

Nu ska jag ålägga mig själv tystnadsplikt för mitt eget nya projekt men verktyget kan jag ju avslöja. Förresten ska det nog bli två projekt på samma rulle. Jag har dedikerat en av mina halvformatare att ta bilderna med och kommer inte att ta något annat med den tills filmen tar slut. Det lär ta tid. 72 bilder är väldigt mycket. Det är ju både det bästa och det värsta med halvformat. Filmen tycks ju aldrig ta slut!

Olympus Pen Ft med Zuiko 38/1,8 laddad med Kodak Tmax 400

Jag kommer också att behöva använda mitt stativ och trådutlösare till en del bilder. I kameran är bilderna orienterade i porträttläge när man håller den horisontellt vilket passar bra i det här fallet.

Jag ska väl bjussa på ett par bilder tagna med den här fotoapparaten också. Bilderna har ingenting att göra med projektet utan visar mer att den är fullt duglig att fota med. Båda bilderna ligger intill varandra på negativremsan och är tagna på den italienska terassen på Bergianska.

Jag som trädkramare. Tallen på den italienska terrassen är ett av mina favoritträd.

Den italienska terrassen

Eders Hängivne