Pro Memoria

Mitt fotografiska minne

P 82546

Om familjens första bil

Pappa tog först körkort och mamma strax därefter. Vi åkte först några långresor i farfar Göstas ljusblåa Austin A30. Två vuxna och fyra barn. Vi turades om att ha lillsyrran i knät. Det var inte populärt men vad står man inte ut med för att få åka bil? Från Åmål till Oskarshamn var nog den längsta resan med den bilen på svenska vägar á la 60-tal. Motorvägar var ett okänt begrepp och tur var väl det. A30:n gick inte så fort.

Osäker på var det är men jag gissar i trakten av Edsleskog ett par mil väster om Åmål. Pappa tog bilden med sin Nettar.

Framme i Oskarshamn efter en låååång resa.

Till slut köptes den första egna bilen. En mörkblå Volvo PV 444 med delad framruta och hel bakruta. Årsmodell 1957, tror jag. Registreringsnummer P 82546. Det där numret kommer jag aldrig att glömma.

Stolta ägare! =) Bilden är nog tagen av morbor Oscar eftersom negativet är 6x9 och hans dotter står där till höger.

Och naturligtvis åkte vi mycket. Ofta till Slottsbron där pappas föräldrar bodde. Där insöp vi skitlukten från pappersmassafabriken i Grums om vinden låg på men kompenserade med nybakade bullar och mjölk. Utflykter av alla de slag, till spetsen på Värmlandsnäs, Läckö slott, Håverud, Halden m fl. Familjerallyn på Dalslandsvägarna. You name it. Bilen var Frihet och Äventyr. Kronan på allt resande var en resa till Norge. Och så åkte vi lite bekvämare till Oskarshamn igen. Men syrran satt fortfarande i knät på än den ene, än den andre. Här kommer lite resebilder.

Rastplats på väg till Norge. Mamma och Pappa turades om att köra på alla våra resor. Modernt på den tiden. (Nettar eller Rolleicord)

Pappa lagade mat ibland. Bilden tagen med en Holga eller Diana av någon bror.

Det viktigaste är  med. Kameraväska, stativ, kikaren och spritköket. Jag skulle tro att ABU-röken ligger där någonstans också.

Längst ut på Värmlandsnäs

Vinterlandskap i närheten av Slottsbron. Pappa hade ordnat med förnämlig värme i baksätet genom att montera in egenhändigt tillverkade kopparelement som kopplades med slang till kylarvattnet. Ibland var det för varmt, om man säger så.

Eders Hängivne

PS
Vi hade den några år men riktigt när eller varför vi gjorde oss av med den minns jag inte. Men det blev fler bilar. Nästa blev en svart Ford Anglia -58 som mamma köpte för 50 kr. Men det är en annan historia.

Postat 2018-09-12 22:48 | Läst 7810 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Parmaskinka

Om en långsamt hantverk

Jag har varit på konferens i helgen. På mitt företag brukar det innebära intressanta studiebesök. I helgen for vi till Parma. Redan på fredag morgon faktiskt. Förmiddagen gick åt till resan och eftermiddagen ägnades åt att besöka en världens bästa tillverkare av Parmaskinka, Ruliano, uppe i de Appenninska bergen. Här kommer lite bilder från det studiebesöket.

Ankomsthallen. Här kommer färska skinkor in.

Först formas skinkan till sin karaktäristiska form

Saltningsstationen. Tyvärr blev det ingen bild att visa på hur de gjorde.

Men det är ju kul att se andra arbeta.

Här hänger mer än 60.000 skinkor för att mogna. Fönstren är inga vanliga fönster. De är galler som släpper in de salta vindarna från havet och automatiska luckor på insidan reglerar när de är öppna enligt ett visst schema.

Efter 18 eller 24 månader tas de ut och förpackas. Den yngre skinkan är mildare och den äldre har en stark karaktäristisk smak.

Efter insaltningen förseglas skinkan med vax

Vi fick smaka förstås. Både den yngre och den äldre. Gott.

Eders Hängivne

PS
Hela härligheten dokumenterades med min X100

Postat 2018-08-27 19:37 | Läst 9305 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

En riktig fototidning

Om att gräset är grönare nån annanstans

Det kvittar nästan vilken "fototidning" man tittar i idag så domineras innehållet av tekniknörderi, nyheter och tester av alla de slag och med tanke på tillverkarnas frenesi att skapa nya grejer hela tiden så måste naturligtvis fackpressen hänga med i svängarna och recensera allt så gott det går. Allt för att underhålla det ständiga behovet av bättre grejer, vare sig det behövs eller inte. Det är inget fel i det. Dessa tidningar behövs, särskilt för dem som ska köpa för första gången eller byta utrustning för att tekniken har utvecklats så mycket att ett byte är önskvärt. Själv har jag kommit till den punkten att jag inte anser mig behöva mer. Eftersom jag, för det mesta, fotograferar analogt och väldigt lite nya produkter ser dagens ljus på den sidan koncentrerar jag mig på bilderna. Sedan ett par år tillbaka har jag därför avslutat de få tidningar jag prenumererat på och i nuläget har jag bara en kvar som nog kommer att möta samma öde när förnyelsen efterfrågas nästa gång.

Sedan flera år är jag mer intresserad av bildernas innehåll än vilken utrustning som använts. Jag har också börjat köpa bilder av några fotovänner vars fotografiska produktion håller hög kvalitet. Man får passa på innan de blir kända (och dyra), tänker jag. Det enda jag känt behov av nu är att inhämta inspiration från tidningar som har bilder som sitt främsta attribut. Det finns inte så många kvar i världen. De flesta har gått i graven, som t ex Life. Den här gången har jag valt National Geographics som jag har haft kontakt med på olika sätt genom hela mitt liv.

Den är inte kliniskt ren från fotoreklam men det huvudsakliga innehållet är allt annat än fotografiskt tekniknörderi. Djupgående reportage med mycket bilder som jag har saknat tidigare. Den rymmer mitt intresse för världens folk och länder, andra kulturer och historia. Just det här numret hade inte ens någon kamerareklam. Lite naturfotografi fanns förstås med. Men det får jag tåla.

Eders hängivne

PS
Man kan se många fina bilder i dagspressen också. DN:s fotografer håller hög klass. 

Postat 2016-04-23 14:25 | Läst 10320 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Sol ute sol inne

Cabriolet är rätt i fint väder

Det var fint väder de dagar jag var i Rättvik  så (nästan) alla cabbar hade packat ner taket. Här kommer en kavalkad av nedcabbade åkdon.

 

 

Cadillac Eldorado

Den här ljusgröna färgen är jag svag för. Här på en Buick Limited 1958

En cabriolet behöver inte vara stor och det räcker med ett enkelt canvastak för att få den rätta känslan. Som på denna Volkswagen Limousine från 1958. Jag såg åtminstone en till tysk med canvastak. Den kommer senare.

En cab såg jag med taket uppe. När jag närmade mig den här hörde jag en röst från det inre "Här kommer det en till från Åmål". En tidigare arbetskamrat från Svenska Elektromagneter satt i baksätet. Ägaren satt på passagerarplats i framsoffan. Bilen och ägaren är från Bengtsfors, 35 km väster om Åmål. Senare under samtalet kom de fagra kvinnorna som hörde till. De hade varit inne i mataffären. Ägarens flickvän var förare för dagen. Att det är en Cadillac syns ju men jag var obekant med modellen. Ägaren berättade att det är en Serie 62 från 1959. Originalratten kostade 4.000 och ansågs vara ett fynd. Normalpriset ligger på 10.000. Den här hobbyn är nästan lika dyr som fotografi =)

Vi var överens om att dessa bilägare utför en kulturgärning när de håller sina bilar i trim. De utgör ett rullande museum som är gratis att betrakta. Men det är klart: man måste upptäcka dem och träffsäkerheten är god i Rättvik på Classic Car Week.

Eders Hängivne

PS
Det kommer mera... 

Postat 2015-08-19 07:25 | Läst 6725 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Den biologiska sensorn

Om nästa steg i kamerautvecklingen

Jag har redan funderat på nästa års aprilskämt men bränner det redan nu då jag misstänker att tekniken kan hinna före. Om inte kommersiellt tillgänglig så i alla fall som lyckat forskningsexperiment. När det gäller hörseln har forskningen redan hunnit långt. Döva kan höra genom en knapp som är inopererad i skallbenet.

Nu handlar det om de inbyggda sensorerna vi har i skallen. Två ögon. Dessa sänder en bild till hjärnan som vänder den "rätt" och kombinerar de båda bilderna till en 3D-bild som på den gamla stereofotografins tid. Hjärnan har dessutom en otrolig minneskapacitet så här behövs inte ens ett minneskort. Det enda som fattas just nu är ett interface som gör det möjligt att dela våra bilder och filmer med andra. Vi kommer att kunna koppla ihop våra hjärnor trådlöst och om vi sitter nära varandra vid lägerelden kan vi berätta ordlöst vad vi varit med om under dagen.  Ett socialt nätverk á la stenåldern.

Jag gjorde ett eget försök i mitt bästa lab, köket, och passade på att dokumentera tillfället. Nu finns beviset i form av en ny profilbild på Fotosidan. Tyvärr fungerade inte nätverket så jag fick ta till det långsamma sättet, bredbandsinternet.

Jag använder en gammal beprövad optik från Goertz som bildförstärkare av synintrycket. Den är visserligen ca 120 år gammal men funkar hyfsat.

Eders hängivne

PS
Set blir inget PS den här gången 

Postat 2015-05-31 21:01 | Läst 7416 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
1 2 3 ... 9 Nästa