Matlagningsprocess i mörkrummet

Att framkalla färgfilm med sous vide-metoden

De flesta tänker nog att framkallning av färgfilm är mycket svårt. Tvärtom är det enklare än svartvitt. Framkallningsprocessen är standardiserad och ganska snabb och erbjuder lägre risk för att göra fel. Alltid samma temperatur. Alltid samma tider i de olika baden ( med en mindre förlängning beroende på hur många rullar som kemin har kört tidigare). En liter kemi räcker till 12-16 filmer och kostar i nuläget knappt 300 kr (Tetenals C-41 kit). Förmodligen räcker det till flera men jag vill inte chansa med fler filmer efter all möda man lagt ner på att fotografera varje rulle. Jag vill inte förlora några bilder p g a dålig kemi.

Det här behöver du

• 1 st Sous vide. Googla och du hittar massor med inköpsställen
• 1 st plastbalja som ska rymma sous vide, 2 enliters flaskor och en framkallningsdosa samtidigt. Tänk på att vattnet ska täcka flaskorna upp till halsen
• 3 st 1-liters bruna glasflaskor (Photax)
• 1 st Framkallningsdosa (t ex Paterson)
• 1 st tidtagare. Finns i mobilen eller använd äggklocka eller något annat som visar tid ( minuter + sekunder)
• 1 st 1-liters Färgframkallningskit C-41 eller E-6 (t ex Tetenal)

Sous vide monterad på en plastbalja från Clas Ohlson

Tetenals C-41 kit

1-litersflaskor till kemin

Så här gör du

• Ladda dosan med film
• Blanda kemin i glasflaskorna enligt instruktion i framkallningskitet
• Ställ ner framkallningsdosan, framkallningsflaskan och blekfixflaskan i baljan
• Sätt fast Sous vide (doppvärmaren) på baljans kant
• Ställ in en temperatur på 38,5°C. Då blir kemin ganska exakt 38°C i flaskorna
• Låt stå och  kontrollera att temperaturen i framkallningsflaskan har nått 38°C
• När temperaturen i framkallaren är rätt är det bara att köra igång som vanligt
• Häll i framkallaren och starta din tidtagare. Tider står i manualen som finns i kitet
• Agitering: Antingen tar du upp dosan och agiterar som vanligt ett par gånger eller så använder du agiteringspinnen och snurrar spolarna i dosan med den. Agiterar du med pinnen behöver du inte sätta på dosans lock
• Häll tillbaka framkallaren i framkallningsflaskan. Tratt rekommenderas
• Häll i blekfixet och starta din tidtagare igen. Agitera som ovan. Tid enligt manualen
• Häll tillbaka blekfixet i sin flaska
• Skölj under rinnande vatten
• Öppna dosans mellanlock och häll i stabilisatorn
• Lyft spiralerna i i centrumpinnen under någon minut. Lyft upp och låt stabben rinna av.
• Ta ur filmerna på vanligt sätt och häng upp på tork.

Eders Hängivne

PS
Du kan laga mat med din sous vide också. Den är avsedd för att tillaga vacuumförpackad mat i kastrull. Det kommer jag dock aldrig att göra.

Contaflexen i praktisk användning

Är den så bra som det var tänkt egentligen?

Contaflexen är ingen ergonomiskt fullträff. Den är tung och svår att hålla i. Det blir t o m värre med de utbytbara bakstyckena som har en bula mitt på bakstycket och hindrar att man får ett bekvämt grepp. Kameraväskan är anpassad för dessa så den har en lika knepig form som baktyckena. Fokuseringsringen sitter längst bak mot kamerahuset och har bara två utstickande plastöron (för all del räfflade) som jag tycker sitter på fel ställe för det mesta. Det hade varit bättre med en hel räfflad ring för att slippa konstiga handställningar. Däremot är det mycket enkelt att ställa slutartiderna som sitter ytterst på objektivet trots att även denna ring har två räfflade plastöron men de sitter bättre placerade och den praktiska vridningsvinkeln är inte så stor. Vill man köra manuellt är det bara att flytta bländarringen från sitt normalläge A (auto). Bländarringen har en spärr och sitter mitt emellan fokuserings- och slutartidsringen. Man måste dock ta ögat från sökaren för att ställa in den.

Notera de räfflade plastöronen på fokuseringen. Här i oändligt-läge. Bländarspärren sticker upp där bakom 1/125-delen

Objektiv byter man lätt med Contaflexens bajonett. Det kan däremot ta lite tid att ta loss objektiven (och ännu längre att sätta tillbaka dem) ur sin cylindriska behållare som har samma bajonett.

En ingenjör kan inte skylla på mycket när det inte går som man tänkt sig. Man ska som amatör inte behöva vara ingenjör för att ladda och spola tillbaka film. Eller ens ta till verktyg när man ska byta film i bakstycket. Nu är det inte riktigt så illa som det låter. Övning ger färdighet, som det heter. Och jag har verkligen övat på Contaflexens bakstycken denna sommar. Jag skaffade t o m ett tredje bakstycke som jag laddade med Neopan Acros 100 som jag för säkerhets skull körde på 400 ISO som de andra. Sista filmen blev dock en Ilford FP4+ som jag körde nominellt samtidigt med ett par 400 ISO-filmer.

Att byta filmbakstycke på fältet var nu inga större problem när man väl vant sig vid greppen och gör allt i rätt ordning (och filmen är rätt laddad). Det fungerar precis som det var tänkt. 

Men det där med filmladdningen var pilligt i kvadrat och något som man helst gör hemma i lugn och ro och inte i fält. Nå, det gick ganska bra ändå efter mycket övning. Jag är en envis och uthållig rackare.

Jag ska väl inte orda mer om bakstyckena. Det är verkligen kul att kunna byta film mitt i en rulle. Jag har saknat det flera gånger så egentligen är det väl kamerans främsta förtjänst. Det här hade jag velat ha på min Zeiss ZM fast i ett smidigare (mindre bulligt) utförande.

I likhet med en del äldre SLR:er (Östtyska) blir sökaren svart när man tagit en bild. Det är ju egentligen rätt bra. Ingen tvekan. Du knäppte kortet. Spegeln fälls ner igen när du drar fram filmen till nästa ruta och det är ju ändå lika bra att göra det med en gång. Sökaren kan göras ogenomskinlig på ett annat sätt. Modernare kameror kan stänga sökaren för att undvika ströljus genom den när man t ex har kameran på stativ och tar bilder med tråd- eller självutlösare. Jag vet inte om Zeiss var först men de var i alla fall tidiga.

Stängd sökare

Motljuskompensation med ett enkelt tumgrepp lärde jag mig att uppskatta tidigt. Visserligen bara ett steg (+1) men i alla fall. Snabbaste sättet jag provat.

Motljusspaken. Tummen åt vänster och ratten vrider sig till nästa symbol.

När man så har tagit färdigt en rulle och ska spola tillbaka den dyker det upp en överraskning igen. De utbytbara bakstyckena har ingen återspolningsspärr! Ett vanligt trick på alla andra (?) kameror är ju att veva tillbaka filmen för att få bekräftelse på att den har fastnat ordentligt i mottagarspolen. Här finner du bara att du spolar tillbaka filmen direkt. Onödigt bekvämt om du ska spola tillbaka hela rullen. Jag hade nog hellre velat ha en spärr. Du får ladda om filmen om du nyss  laddat den. Det här står det inget om i manualen så jag antar att Zeiss Ikon skämdes för denna miss. Standardbakstycket däremot har en återspolningsspärr.

Returspolningsläge på standardbakstycket

Kameran har en självutlösare förstås. Jag använder aldrig sådana då de oftast inte fungerar bra efter så lång tid. Jag vågar inte ens testa den. Varför skulle jag riskera något?

Spaken med den röda pricken är objektivspärren. V (vorlauf) är självutlösaren och hålet i botten är förstås stativgängan.

Exponeringsmätaren ska drivas av ett kvicksilverbatteri, PX625, som inte säljs längre. Jag har använt en adapter från C.R.I.S som tar ner spänningen från ett vanligt 1,5V silveroxidbatteri, V386, till rätt spänning, 1,35V.

Summering

Det här är en klassisk kamera med flera moderna features. En ergonomisk katastrof men med ett avancerat och ganska modernt systemtänkande  (men långt ifrån Leicas snårskog av tillbehör). Om än obekväm att hålla i så är det ett nöje att fotografera med denna bastanta 50-åring.

Eders Hängivne och nöjde Contaflexägare

PS
Nästa gång blir det bilder tagna med denna trevliga kamera.

Mörkrum 2.0

Om att uppgradera sig

Arbetet i mörkrummet går i vågor.Ibland är det intensivt, ibland går det långa perioder utan att en enda kopia tas fram. Kanske beror det på att mitt mörkrum är för litet. Det inryms i en toalett på 1,25 x 2 m. Där samsas jag med handfat, toalettstol och dusch. Det är obekvämt att arbeta i det helt enkelt.

Fram till nu har jag haft två skålar på ett litet sidoskåp, framkallning och stopp där stoppet hängt lite på kanten av bordsskivan. Fixet har balanserat på handfatet och sköljen har skett i handfatet. Förstoringsapparaten har stått på ett sånt där rostfritt matberedningsbord med hjul och alla tillbehör inklusive timern har legat i en utdragbar låda under bordsskivan. Kompakt. Papper som ska användas har fått ligga på toasitsen.

Uppgraderingen består i att jag skaffat Novas framkallnings- och sköljtankar för storlek 30x40 där man framkallar och sköljer vertikalt i stället för horisontellt i ett kar. Tankarna tillsammans behöver bara 30x45 cm bordyta och det är flera cm mindre än det bord jag har. Jag hade flera checkpunkter jag ville ha svar på först innan jag beställde men allt föll på plats och beställningen gick iväg till Photax i Nybro. Dagen efter kom hela härligheten till ett utlämningsställe i grannhuset.

Själva förstoringsapparaten har jag inte uppgraderat mer än att jag skaffat en ny fyralinjalers avmaskningsram för 30x40-papper. Det kommer fortsättningsvis att vara den största storlek jag kan kopiera hemma. Tidigare kunde jag knappt köra 24x30 p g a handfatets storlek.

Jag räknar med att det blir lite mer jobbat i mörkrummet hädanefter.

Eders hängivne

PS
Flera olika 30x40-papper är på väg från Tyskland och landar nog i klubblokalen under veckan. Då blandar jag min nya framkallare från Moersch, Eco 4812, och kör de första kopiorna.

En Brownie på fjärde sträckan

För att ingen kamera ska bli glömd utan få sin nödvändiga motion och för att jag kanske ska upptäcka en juvel i kameragaraget kör jag sedan en tid en stafett med alla. De är många så det kommer att ta tid =) Lyckligtvis är det många mellanformatare med 120-film och i dem går ju filmerna fort igenom. Den här gången blir det bara åtta bilder igen. Om jag tåler mig lite grand kan den kanske räcka en vecka.

Efter Agfa Silette blir det Kodak Brownie Flash IV som får en rulle Ilford FP4+ på 125 ISO. Man får vara försiktig med filmvalet på gamla kameror. Fast bländare och tid ger inte så stort spelrum ens vid vackert väder. Den här har bländare 14 och sannolikt en slutartid på 1/50 sek. När man kör svartvitt är det inte så hemskt noga. Det ska nog bli bra ändå.

Brownie Flash IV. Tillverkad 1957-1959 i England och nära mint condition.

Eders Hängivne

PS
Jag tänkte avrunda med en bild från Agfa Siletten som blev full med höstfärger på Drottningholm men den är ännu inte framkallad. Jag tänkte framkalla den själv den här gången så det dröjer nog ett litet tag =) När jag framkallat den rullen hamnar nog någon bild i mitt album Retrokamerabilder. Håll utkik.

Fem rullar och hällande regn

Om en vädertålig kamera

Jag åkte ut till Biskopsudden idag för att fota de gamla bilarna som körde Gärdesloppet, Prins Bertil Memorial. Jag har inte framkallat några bilder än. De ligger i en kö som har blivit oroväckande lång. Jag har några rullar från Montreal med, som jag tror, en del intressanta bilder som ligger före i kön...

Ett liknande ekipage som det här använde jag idag. En yngre Rolleiflex och standard motljusskydd är de enda skillnaderna. Riggad med sportsökaren och pistolgrepp var det hur enkelt som helst att följa bilarna och trycka av vid lämpligt tillfälle.

Jag fick lov att använda hyperfokalinställning och exponera på erfarenhet (interpolerad Sunny 16), det var ju ganska mörkt och regnade en del. Utan att ha sett bilderna vet jag redan att de är ok. Jag kollade exponeringsvärdet när jag var hemma och det blev samma som jag använt.

Svårast var det nog att byta rulle. Även fast det var ganska droppfritt under träden så var det inte torrt. Jag satte kameran mellan benen och hukade med överkroppen över kameran. Det hjälpte gott med att bilarna körde flera varv på samma bana och mellan heaten var det en god stunds paus. Jag missade bara de ekipagen jag valde att inte fota.

Mellanformataren

PS
Det var gott om digitalfotografer där men de var betydligt försiktigare med utrustningen...

PPS
Nu ligger kameran på tork med alla luckor öppna och tillbehören borttagna. När den är torr blir det nog en rulle igen.