Analogistens Säterutställning

Om den fotografiska gemenskapen

En sak var säker i Säter. Bilderna är i fokus. Hur vi åstadkommer våra mästerverk är av underordnad betydelse men här fanns många tips om vägen till bilden. Låt vara att en del måste offra nattsömnen för att få till det medan andra bekvämt shoppar loss vid bildskärmen i sin skaparkraft. Vi får alla utlopp för våra gåvor i bildskapandet, var och en med sin förmåga och på sitt eget sätt. Såsom varande den enda helanaloga utställaren kände jag mig inte som en främling i sällskapet. Vi har ju samma intresse. Här kommer ett bildsvep ur analogistens synvinkel. Förstora gärna bilderna och njut av det analoga tonomfånget.

Det Engbergska Värdshuset bjöd på fin gemenskap i sällskapsrummet

Fotograferna Hallberg & Hallberg i avspänt umgänge med oss andra

Översikt av utställningen. Bakom hörnet till höger fanns det några också

Utställningsgeneralen välkomnar...

...invigningstalaren, som varken kan fotografera eller spela instrument men sade sig vara en fullfjädrad njutare av fotografi och musik.

Båda bilderna ovan tagna med Rolleiflexen på Tmax 100.

Det var hemskt varmt första och halva andra dagen. Vi tillbringade mesta tiden flämtande i skuggorna.

Min favoritfotograf. Lars-Erik Boberg. Det syns inte här men i verkligheten var de monokroma bilderna mörkt bruna i svärtan. Klassiskt vackra att se på.

Min egen hängning med bilder från Place des Arts i Montreal.

Där inget annat anges är bilderna tagna med Zeiss ZM, 35 mm på Neopan Acros 100 (exponerad som 160) och stående framkallning i Rodinal 1:100 i 1 timme. Acrosen är min nya favvofilm. Otroligt vackert tonomfång. 

Eders hängivne

Så fel det blev

Om en gallerias kamp för överlevnad

När vi flyttade till Vällingby höll man på med att lägga sista handen på det nya Vällingby Centrum och framför allt den nya modegallerian kfem. I mars 2009 invigdes den med pukor och trumpeter och de shoppingsugna gick loss på alla erbjudanden. När den första kärleken svalnat började butikerna flytta därifrån, nya försökte etablera sig, några flyttade inom huset till mindre lokaler. Nu är bara det första planet fyllt med butiker och på andra våningen kämpar ett snabbfik ensamt om de hungriga som eventuellt hittar dit. På övervåningen har man i förmodad panik inrättat en minigolfbana och alla butikslokaler är förbommade med reklamaffisher för Vällingby Centrum. 

På väg upp i rulltrappan

Första åsynen

Där borta ligger en restaurang, eller nåt i den stilen

Minigolfen är annars det mest framträdande på denna våning.

På första våningen finns det fortfarande chans att shoppa.

Underhållningen har tagit semester

Glättigt förbommat

Det är ljust och luftigt i alla fall. Men det säljer inga varor

Jag köpte lite ätbart för att stötta de tappra

Men jag hade inget sällskap på fiket

Hela idén med kfem svävar liksom på moln. Drömmar om stora pengar.

I rättvisans namn ska sägas att jag tog dessa bilder mitt i semestern men det lär inte göra någon större skillnad. Finns det inga butiker så finns det inga köpare på den här våningen. Så vad ska man ha kfem till? Det här skulle vara en utmärkt plats för en fotoutställning!

Eders hängivne

PS
Alla bilder är tagna med en Nikon F80, 50/1,4 och med Tmax 400 som sensor

Vida vyer med vidvinkel

Om storviltsjakt med ärtbössa

Liksom några andra fotografer var jag i Säter i helgen. Som en stadsråtta bland alla duktiga naturfotografer kände jag mig ändå hemma. Vi har ju samma intresse, liksom. Efter den första gastkramande heta dagen följde jag med ett gäng för att skåda utsikten på Bispberget. Det var relativt lättgått för mina vingliga ben men jag fick ändå koncentrera mig så mycket  på att hålla mig på rätt köl att vägens skönhet inskränkte sig till att lokalisera platser att sätta fötterna på. Till slut fick jag dock samma härliga upplevelse av naturen som mina vänner.

Här var vi. Jag brukar fota skyltar för att minnas var jag varit.

Naturfotografer med sina vapen för långskott.

Vidvinkel är bra. Ett skott. Klart.

De andra stannade kvar en god stund för att täcka in alla aspekter på landskapet. De måtte ha ett himla jobb när de kommer hem för att pussla ihop till mitt enda skott. Jag retas förstås bara. Jag tycker det är lika roligt som de andra att vara där och uppleva storslagenheten. Jag kan bara inte fånga mina känslor för naturen i en bild.

Medan jag väntade tog jag lite närmare bilder.

Maximilian är en förträfflig modell. Naturligare kan ingen vara.

Det fanns spår av mänsklig närvaro.

Träden är mig kärast.

Och så gjorde jag en macro bara för att komma ihåg hur jag använder tulipanläget på kameran.

Det lilla landskapet.

Jag tror jag täckte in mer än de andra. Eller gjorde i alla fall en annan version av Bispbergsklacken.

Tidigare under dagen samtalade vi om våra respektive motivområdens likheter. Gatufoto vs naturfoto. Vi kunde konstatera att vi i princip beter oss på samma sätt för att få våra bilder. Vi rekognoscerar platser, kollar ljuset vid olika tider på dagen, komponerar bilder från ett otal positioner på varje plats för att få de rätta vinklarna och sen väntar vi ut villebråden, människor eller djur, som ska passa in i miljön. Jag hade ingen aning om att vi arbetade så likartat =)

Eders hängivne med fåtal millimetrar

Fem år med bloggen

Om uthållighet

Jag trodde väl inte att jag skulle hålla på så länge. Några tidigare försök på andra platser dog ut ganska snabbt. Men nu har det gått fem år och jag hittar ständigt något att skriva om så jag fortsätter väl ett tag till, eller vad säger ni? Läsarskaran var större i början men har glesnat med tiden. Jag vet inte vad det beror på. Kanske har jag bytt stil och blivit ointressant. Men det spelar ingen roll. Jag skriver för min egen skull. Det blir en slags historik och jag gillar ju historia. Fem år av mitt fotografiska liv är alltså nu ganska väldokumenterat. (Om inte  Fotosidan lägger ner).

Idag liksom när jag startade blogga fyller jag år och firar dagen med en ganska färsk bild.

En klängväxt till den envetne analogisten. Körsbärsgården, Sundre, Gotland.

Eders hängivne

PS

Jag var i Säter i helgen och fotograferade natur. Digitalt. Häpp.

Vad ska man tro?

Om en gammal kameras prestationer

Jag har nyligen börjat lägga upp bilder på Tumblr i syfte att visa mina bilder för en större publik, den internationella. Man får inga kommentarer, jag har bara gillahjärtat och omblogg (delning), men det räcker. Jag mäter responsen i hjärtan och ombloggningar. En del bilder får fin respons medan andra knappt märks. Den mest osannolika bilden här nedan har i skrivande stund 66 hjärtan.

Caféet på St Görans ögonklinik en lördag

Den är tagen med en gammal FED 1 från 1940. Objektivet har ingen antireflexbehandling och är välputsat. Jag köpte den på Tradera av en man som i sin tur köpt den av en sovjetisk sjöman i Oskarshamn i början av sjuttiotalet. Vad den här kameran har sett vet jag inte men den verkar ha varit flitigt använd. Den är svår att ladda och svår att fota med men så liten att den lätt slinker ner i fickan då objektivet är den inskjutbara sorten som fanns förr.

Ja, vad ska man tro? Idag tar man perfekta bilder med vilken digitalkamera som helst och sen photoshoppar man sig till en liknande resultat för att resultatet från digitalkameran inte duger! Eller så använder man appar i samma syfte.

Vore det inte bättre att gå tillbaka till en gammal originalutrustning för att få sina operfekta bilder? Vad sägs om lite bildmanipulation direkt i hårdvaran?

Eders Hängivne

PS
Jag tolkar det som så, att det är bilden som är det viktiga. Inte vilken utrustning man använde. Det enda viktiga är att man har roligt när man gör dem. Bilderna. Jag tror de blir bättre då.