Över havet igen

Om en tripp till Kanada

Jag hade varit i USA flera gånger med föräldrar och i tjänsten 1998-2001. Som omväxling reste vi för att hälsa på frugans dotter och frugans bror med familj i Montreal 2007. Staden Montreal ligger på en ö mitt i Lawrencefloden men är förstås tillräckligt stor för att breda ut sina förorter vid sidan om samma flod. Det anmärkningsvärda ur min synvinkel är hur platt landskapet är runt staden vilket syns väldigt tydligt när man står på toppen av det enda berget i närheten, Mont Real. Berget har förstås gett namn åt staden. Lite bildminnen kommer här.

Vi bevittnade den årliga åminnelsen av slaget vid Chryslers Farm. Alla överlevde.

Kanadas motsvarighet till Gammelvala, Upper Canadian Village

En botanisk trädgård i Montreal

Dottern med pojkvän var medlemmar i en slagverksgrupp. Jag genomled deras övning på halvannan timme. Missförstå mig rätt, jag gillar slagverk men då tillsammans med musik.

Ute på landet hittade vi en lönnsirapsfabrik.

Broar är inte bara Claes Wåhlins gebiet. Den här gick vi på också.

Vattenfallen i St Ursule

Familjen beskådar fallen

Utsikt från Mont Real

Min bästa och mesta reskamrat. Den har varit med på otaliga resor. Nu är den ganska sliten men så länge den hänger ihop får den hänga med.

Månadens profilbild är från den där slagverksövningen. Kroppsspråket säger väl sitt, eller hur?

Mellanformataren

PS
Alla bilder tagna med Canon Powershot A80, 4Mpixlar och jpeg direkt i kameran.

PPS
I vår bär det antagligen iväg igen. Med ett koppel av kameror, digitala såväl som analoga och en hel del film.

Mina bokfynd - 4

Wonderland, Jason Eskenazi

A fairy tale about the Soviet monolith

Ibland träffar man på trevliga fotoböcker av en slump. Den här fick jag nys om på ett fotofika på Ellens. Krister Kleréus hade hittat den och köpt ett exemplar som han tog med till fikat. Jag snappade upp namnet och hittade boken och köpte den direkt från fotografen. Den är ganska oansenlig till det yttre, naken grov kartong med en enkel textilrygg. Men bilderna!

Jason Eskenazi (1960-  ) föddes i Queens, New York och när Berlinmuren föll öppnades hans värld och han tog sig ut från Queens för att resa i tidigare stängda länder. Efter Tyskland och Rumänien reste han i Sovjetunionen från 1991 och återvände dit flera gånger under de följande tio åren. Boken är kulmen på dessa resor.

Han har fått flera stipendier och vunnit priser för sina bilder och projekt. 2004-2005 drev han projektet "Kids with camera" med muslimska och judiska barn i Jerusalem. Den utställningen turnerade sedan runt i många amerikanska städer.

Skärornas land

Kulturell stormakt

Mellanformataren

PS
Boken finns på adlibris men är tillfälligt slut och kan bevakas. Den finns också att köpa direkt från fotografen.

Ögonblick och evigheten

Om bilders livslängd

Jag kan inte låta bli att fundera på det här med bilders betydelse, eller mening om man så vill. Deras livslängd och därmed deras inneboende livskraft. Helt klart är att syftet är olika med olika bilder. Somliga är avsedda att vara dagsländor medan andra är avsedda att bevara något för framtiden, dokumentära som det heter. Somliga bilder  är mest dekorativa medan andra berättar något. En del ska sälja något till mig, vara funktionella, medan andra ska framkalla en känsla hos mig. Men det är mer komplicerat än så, har jag förstått. En del "dagsländor" blir odödliga och en del avsedda för historien glöms bort. Så hur ska jag förhålla mig när jag står där och tänker ta en bild? Är syftet "kort" eller ska jag försöka göra den "odödlig"? Ska jag ta den för att få någon att vilja köpa den? Eller ska jag bara ta den för att det är kul att fotografera. Själva tagandet ger mening åt mitt liv, menar jag. Jag är mycket böjd åt den sista meningen, ska jag erkänna.

Bilders betydelse och livslängd beror också på vilken publik de har. Familjebilder från födelsedagar och semestrar har förstås en mycket snäv publik men lever i generationer p g a deras innehåll. De bilder man laddar upp på en fotokommunitet som FS eller Flickr har en betydligt större publik men jag har en stark känsla av att en bilds livslängd blir kortare ju större publik den har. Den blir som ett bloss, blixtrar till som när en meteorit faller genom atmosfären.

Alla drömmer vi väl mer eller mindre om att få erkännade som fotografer, att få våra bilder älskade och ihågkomna, omhuldade eller omtalade. Att våra bilder tittas på, pratas om och beundras tillsammans med berömda fotografers verk. Eller är det bara jag som drömmer så i svaga ögonblick av verklighetsflykt? =)

From back home

FS, bloggarna och Facebook m fl

En bild som jag har laddat upp på FS har som regel en "livslängd" på några dagar till en vecka. Sedan är den "död". Album som jag inte laddar upp bilder i konstant blir som en krypta fylld med "lik". Därför har jag tagit bort de flesta albumen utom några få som jag vill hålla liv i, om än med livsuppehållande åtgärder =)

Från en stängd "krypta"

Många av de bilder jag tar för FS-bloggen är avsedda just bara för det inlägget och lever som en illustration så länge inlägget blir läst. Även andra bilder med annat ursprungligt syfte använder jag i bloggen antingen som illustration av textinnehåll eller bara som en paus i läsandet att vila ögonen på. Vardagsbloggen är av mer dokumentär karaktär, mer som en offentlig "dagbok" med sporadiska nedslag om vad som sker i min omedelbara närhet. Den skriver jag mest för min egen skull även om jag vet att det finns några få läsare.

Illustration

Läspaus

På Facebook lever bilder ett sekundsnabbt liv och hinner kanske gillas några gånger innan de "försvinner" som "vattendroppar i livets älv". Just Facebook har jag tröttnat lite på när det gäller att dela med sig av fotografier. Det blir aldrig ett riktigt samtal om bilderna där. Det blir det för all del inte någon annanstans på internet heller. Så varför hålla på att ladda upp?

Att prata om bilder

Jag finner ett beydligt större nöje i att titta på bilder på papper, som på utställningar eller i fotoböcker. Gör man det med andra så kan man utbyta åsikter och känslor inför bilder som är berikande. Man kan upptäcka nya aspekter av en bild som någon annan har upplevt. Ett sådant samtal kan förlänga livet på en bild högst väsentligt bara genom att man erinrar sig den på grund av det intressanta samtalet, den goda känslan av gemenskapen man delar medan man pratar om den eller t o m den dåliga känslan man upplevde av en dispyt om den =) Just därför ser jag gärna samma utställning, om möjligt, mer än en gång.

Framför allt inbjuder bilder på papper till ett längre betraktande av varje enskild bild. Det tar lite längre tid att byta bild i verkligheten än i den virtuella världen. Personligen föredrar jag att betrakta bilder och reflektera över dem själv först. Sedan samtalar jag gärna med andra om dem och det är ofta berikande att "se" vad andra har sett hos dem. I höstas gick jag en workshop på Fotografiska som heter "Utveckla ditt fotografiska seende" (med Hanna Goldstein som ledare) där jag just fick uppleva detta hur bilder växer med ett gemensamt samtal om dem. Bilder kan faktiskt bli "större" av att lyssna på andras tolkning och upplevelse. En stor del av workshopen ägnades åt bildanalys. Intressant och MYCKET givande var det att få höra fotografens egen berättelse om bilden. Historien bakom att en bild överhuvudtaget blev tagen kan vara mycket intressant.

Samtalet om den här skulle ni ha hört. Spännande!

I min fotoklubb på Midsommargården ska vi prata mycket om bilder i år. Det tror jag är bra. Jag är bara orolig för att gruppen är för stor för att samtalet ska ge något och för att alla ska våga dela samtalet. Många tystnar när gruppen är stor, jag med. Jag hoppas att vi delar upp oss i mindre grupper även om man då "förlorar" de andra gruppernas kommentarer. Jag skulle önska att vi samtalade över pappersbilder men är rädd för att det blir projicerade digitalbilder. Nåja, det blir nog bra.

Jaha, vad blev kontentan av det här då? Jag vet inte... Jag frågar mig fortfarande om det någon idé att ladda upp bilder på internet. Det får kanske räcka med att jag genom bilderna talar om för andra att jag fotograferar som hobby. Och jag fick prata av mig offentligt en stund i alla fall utan att bli avbruten =)

Mellanformataren

PS
Om du bor i Stockholmstrakten är du väldigt välkommen att bli medlem i Midsommargårdens Fotoklubb. Klubben där bilderna står i centrum och vilken utrustning som användes är av sekundärt intresse. Nästa möte är nu på torsdag kl 18.30. Kom gärna och kolla läget. Try before you buy =)

"So-what"-bilder och fotografiska klichéer

Om meningslösa bilder

Andreas Feininger är skarp när det gäller vilka bilder man ska låta bli att ta. Jag kan konstatera att jag har massor av dem. Så i det här inlägget kommer jag att visa såna bilder som Feininger skulle ha ratat eller bara gått förbi. Men innan jag visar några kanske det är bäst att lyssna på hans definition av "so-what"-bilder. Märk väl nu goa kollegor att det här är inte mina ord. Men de gäller mig också.

Men först: "Det kan låta som en paradox men en del motiv är olämpliga för framställning av intressanta bilder just därför att de är bildmässiga. Varför? Därför att alltför många fotografer har upptäckt att vissa vanliga motiv har starka bildmässiga egenskaper och därför fotograferar dem så ofta att man tröttnat på att se dem i bild." Han inser förstås att populariteten hos en del motiv varierar med tiden och därmed ställer han frågan till oss i nutid. Vad är er tids populära motiv?

Vidare: "Inom fotografin...... finner man två sorters folk, de skapande och de imiterande." ....."Tyvärr uppmanar de flesta fototidskrifter och -böcker i själva verket fotografer till att imitera genom att tala om för läsaren exakt vad han ska göra och hur...  Detta är givetvis nödvändigt så länge det rör sig om ren teknik, men värdelöst utöver detta, ty skaparkraft kan endast sökas och finnas inom en själv."

De värsta fotografiska klichéerna är enl. Feininger: (jag har förkortat beskrivningarna men inte innehållet)

Allt gammaldags: Skäggiga luffare, charmfulla små hörn av en by, bryggor med fiskeredskap, tiggande barn, sovande barn med flugor i ansiktet.

Hörn av en by

Allt falskt: Karaktärsstudier av gamla gubbar, falska munkar draperade i grov segelduk vilka låtsas skriva med falska gåspennor (arrangerade förstås, min anm), knotiga gummor försjunkna i hycklad bön, stilleben med uppslagna böcker och stearinljus, sentimentala "studier" av slum.

Karaktärsstudie av gamla gubbar

Allt näpet: spädbarn och barnungar samt söta bilder av kattor och hundar.

Näpet

So-what-motiv: ...bildmässiga men inte värda att fotograferas eftersom de inte betyder något. Saker helt enkelt. Stilleben och nakenstudier, strukturer och mönster.

Stilleben

Fotografiska klichéer: Förgrundsgrenar som inramar motivet och variationer på detta tema. kattor och soptunnor, poserande nakenmodeller, snötyngda träd och buskar, byvägen som följer en perfekt S-kurva till ingenting av intresse...

Inramande grenar

Snötyngda skyltar

Även om man tydligt anar 50-talets bildkultur och smak så är det inte svårt att dra paralleller i vår egen tid. Ta bara en grabbnäve i dagens bildflod och du får nästan allt han beskriver fast i en modernare form.

När jag reflekterar över allt detta undrar jag om det finns något kvar att fotografera? Minst 99% av mina bilder faller i Feiningers soptunna. Jag behöver ingen ny kamera, jag behöver nya ögon!

Mellanformataren

PS
Eller så fortsätter jag som vanligt. Feininger är död och ser inte vad jag håller på med.

PPS
Allvarligt och ärligt talat. Det känns skönt att bli lite omskakad och se kritiskt på sina egna bilder. Bara man inte tappar lusten för fotografi...

Mina bokfynd - 3

Skapande fotografering

Det är dags för ett guldfynd, i mina ögon. En bok som sannolikt kommer att förändra min fotografering för all framtid. En bok som inte kan läsas från pärm till pärm i all hast utan måste tas in i portioner och smältas långsamt, assimileras i min kropp och förvandla ögon och avtryckarfinger till ett radarpar i skapande symbios. Inte alla kommer att vara överens med mig i mitt omdöme om boken. Men för den som kommit i stå, som jag, med sin fotografering, kan den bli en värdefull energikälla.

Skapande fotografering av Andreas Feininger
Originalets titel: The Creative Photographer

Jag bjöd på den på Tradera men gav upp när priset steg högre än vad man kunde köpa den för på Bokbörsen. Den finns säkert också på bokantikvariat lite varstans. Om den finns kvar på något bibliotek är den med all sannolikhet magasinerad.

Originalet utgavs 1955 och den svenska utgåvan kom 1958. Boken var den avslutande boken i en serie av tre om fotografi som också användes som läroböcker i ämnet. Trots sin ålder känns den ovanligt fräsch och aktuell.

Andreas Feininger (1906-1999) var född i Paris, växte upp i Tyskland där han utbildade sig till arkitekt men gav upp arkitekturen och flyttade till Sverige 1936 där han fokuserade på fotografi.  Strax före andra världskriget emigrerade han till USA. I New York etablerade han sig som frilansfotograf. Han blev berömd för sina fotografier av New Yorks arkitektur och blev en välkänd fotograf på LIFE magazine.

Boken är indelad i fem delar och till dags dato har jag läst den första delen. Om resten av boken är lika spännande som den här delen så kommer jag att vara överlycklig av att äga ett exemplar av en så gammal men ändå fräsch bok när jag är färdig med den. Boken öppnar ett fönster mot 50-talets tankevärld om fotografi som känns fräsch ännu idag. Låt vara att tekniken har gjort fantastiska landvinningar. De flesta av hans resonemang kan lätt appliceras på moderna bilder, oavsett teknik.

De fem delarna

1. Inställningen till fotografin
2. Motivet
3. Fotografen
4. Bilden
5. Bildberättelsen

Jag väljer att återge ett par exempel ur avsnittet "Bra, dåligt eller likgiltigt" ur första delen som en aptitretare.

"Trots att det är tydligt att det inte finns några bestämda regler som avgör om bilderna  är bra eller dåliga, är det dock möjligt att - i mer eller mindre allmänna ordalag - isolera och bestämma vissa grundegenskaper som alltid finns hos bra bilder och som saknas hos dåliga."

...

"Människor som tillfrågas brukar vanligen inte kunna förklara varför de tycker om eller ogillar en viss bild, men när de ser en bra bild märker de att den är bra - vanligen omedvetet och utan att vara uppmärksamma på detaljer - därför att bilden har några eller alla av följande egenskaper:

Hejdande förmåga
Slagkraft
Mening
Grafiska egenskaper"

Han utvecklar förstås därefter varje egenskap och det var i avsnittet om den hejdande förmågan jag fann anledning till ett tidigare blogginlägg.

Den här boken är som pärlan i åkern (om du känner till den historien från bibeln). Jag menar inte att du ska sälja allt du äger för att köpa den men du kan i alla fall vänta med något annat fotografirelaterat inköp tills du läst den. Om du törs läsa den, vill säga =)

Mellanformataren

PS
Det finns några exemplar av varierande kondition på Bokbörsen.

PPS
Jag bävar inför delen om Fotografen. Jag har förstås tjuvkikat lite. En riktig thriller. Eller vad sägs om: "Inser han (fotografen) inte att bilden är slutmålet, att motivet är skälet varför han tar bilden och att kameran endast är ett hjälpmedel blir han aldrig en bra fotograf." Något för oss prylsjuka att bita i.