Olycksår

1965 är mitt första olycksår. Jag hoppade över en bänk i sjukhusparken, fastnade med foten och föll pladask på andra sidan med vänsterarmen under mig. När jag klev upp såg vänster underarm ut som ett bakvänt Z. Båda benpiporna av på två ställen. Jag förundras än idag hur jag jag hade sinnesnärvaro att slå till armen så den blev rakare och sedan gå direkt till sjukstugan tvärs över gatan. Det var ju helt rätt ställe att göra sig illa på , nära sjukstugan. Jag blev inlotsad i ett röntgenrum och där började det göra ordentligt ont när kroppen började fatta galoppen efter chocken. För en elvaårig grabb med mycket spring i bena är varje minut som en timma. Nå, allt gick bra. Jag blev till sist röntgad och fick armen i gips och blev på köpet den intressantaste personen i klassen. Tänk vad man måste gå igenom för att bli populär! Lite senare rullade jag nerför en trappa i skolan och knäckte både gips och arm en gång till så allt fick göras om en vända till. Än idag syns det att vänsterarmen är lite krokigare än den högra men annars är det bara ett av alla minnen från barndomen. Och sedan dess är talet 11 mitt privata olyckstal =)

Ett år med bloggen

Idag för ett år sen började jag blogga här på FS. Tiden går fort när man har roligt. Jag tänkte jag skulle lägga in en bild på en napp men jag har ingen så det får istället bli en bild på barnbarnet som är inne på sitt första år. 1969, på menlösa barns dag, grundade tre kompisar och jag en spexargrupp. Mer om detta när profilbilderna kommer så långt. Vi hade sanslöst roligt och när vi fyllde ett år bjöd vi en massa kompisar på kalas. Det kom en massa tjejer och en kille. Tjejerna hade slutit en pakt och kom alla i bebiskläder och med nappar i munnen. Vi skulle dubba en riddare av vår nyinstiftade orden och den ende kvalificerade var ju killen så det blev han. Tjejerna var ju bevisligen för unga! Och på den tiden hade ingen ens funderat på kvinnliga riddare.

Jo, det är en tjej och hon använder napp.

Retrokameratips - 58

Nu finns det ännu en 50-talare från Zeiss Ikon på Tradera. Det är en Super Ikonta III (531/16) från 1954-1958. Den här har ett 75 mm/f3,5-objektiv. Det är en mätsökare som alla Super Ikonta och blir, tack vare bälgen, en utmärkt pocketkamera som lätt finner sin plats i jackfickan. Enligt de data jag kan hitta på nätet ska den ha en Synchro-Compurslutare med tider upp till 1/500 s. Kameran verkar vara i ett utmärkt skick till det yttre men fråga om funktionen ändå. I skrivande stund är budet 343 kr och kan tyckas vara ett högt pris men i samlarvärlden börjar värderingen på 325 $. Men samlarna använder ju sällan sina kameror. Den här förtjänar att användas om den verkligen fungerar.

Gatufotografisk premiär - och flopp

Egentligen är det ingen premiär. Fotograferat på gator har jag gjort sedan jag började fotografera men för att högtidlighålla mitt inträde i Gatufotopoolen gav jag mig ut att gatufotografera med föresatsen att nu ska det vara människor i bilderna. I varenda bild! Till saken hör att jag nu läser Kurt Bergengrens bok ”Fotografera är nödvändigt” och har tagit intryck av en del av de fotografer han skriver om. Nåväl, ut i vimlet och ta bilder på folk. Dagens utrustning var en Olympus 35RD mätsökarkamera med Tmax 400 i buken. Jag fick den av mor i maj. Hon använder den inte längre. Och jag har ett nyårslöfte att uppfylla.

Lite närmare Södra station gjorde jag mitt första övertramp. Stockholms stads allmänna cykelpool utan en levande människa i närheten! Jag var medveten om brottet och gick vidare bannande mig själv. Jag hade behövt den Alvedon som cyklarna gör reklam för.

Mariatorget. Folkvimmel och fina möjligheter till bilder. Tog flera skott här och hoppades mycket på en del. Gick Hornsgatan ner mot Slussen och trampade sånär på en skateboard vid trappan ner till Södermalmstorg men klarade mig från en klassisk cartoonvurpa. Såg att Stadsmuseet var öppet så jag passade på att titta på SvD:s reportagebildutställning. Till min förvåning kände jag igen en del bilder. Och ändå läste vi aldrig Svenska Dagbladet i de västra provinserna där jag kommer ifrån. Kanske NWT köpte några? Nu letade jag mig ner i katakomberna vid Slussen för att hitta Affes hörna och denna gång lyckades jag. Inte en kotte där! Gick gången bort och där! Nere vid en busshållplats satt en ensam resenär och väntade. Jag tog i lugn och ro två skott. Gick vidare in i mörkret och kände mig som en upptäcktsresande som trampade ny mark. Så småningom uppdagades en väbekant syn; Gamla stan. Så jag gick dit där Djurgårdsfärjorna anlöper ty där var mycket folk. Tog många bilder här och filmen närmade sig sitt slut. Bestämde mig för att spara några rutor till hemfärden även om jag inte gillar att fotografera i tunnelbanan. Gick längs kajen till Gamla stans tunnelbanestation och tog tåget hem. Rullen tog slut innan jag klev av.

Framkallning. Jag gillar det ordet. Att kalla fram något (ur mörkret). Men min fru gillar inte lukten. Kemikalierna ligger på 24°C och jag kör fem minuter, stoppbad 30 s, fix 7 min drygt, skölj 30 min. Sanningens minut är slagen. Har jag lyckats i föresatsen att ha människor i alla bilder? (förutom Alvedoncyklarna förstås) De första åtta bilderna ser ut som bilder sedan är allting svart som i graven! D v s överexponerat som om slutaren ville gömma sig för solen i objektivets periferi. Jag sneglar misstänksamt mot kameran, tar den och testar medan jag stirrar rakt in i objektivet (som står på full glugg) och ser till min förfäran att slutaren öppnas mycket långsamt och stannar i öppet läge och stängs inte förrän jag ”drar fram” mera film. Och jag som hade hoppats på en del fina bilder... men efter ruta åtta gick den sönder. Jag fick i alla fall bilder till nyårslöftet. Och en ordentlig promenad.

Ruta åtta. Motorcyklar på Swedenborgsgatan. Sista normala rutan.

PS addendum

Nu har jag gjort några fina bokmärken av den svarta negativremsan =)

En 80-årings sista suck

Eller hur, Rolle? Upp med hakan! Inte hänga läpp sådär när alla ser!