Recept på D-76

OBS! Endast för filmnördar i utkanten av fotografisamfundet

Jag har fördjupat mig lite ytterligare i boken Detta är fotografi - dess medel och mål. Och häpnat över att Kodak redan 1945 avslöjar receptet på framkallaren D-76! Läs och tappa hakan du också.

Start citat

3 liter vatten (ej över 50°C)
8,0 gram Elon
400,0 gram Natriumsulfit, torr
20,0 gram Hydrokinon
8,0 gram Borax, pulvriserad
Vatten påfylles till 4 liter

Kemikalierna lösas i angiven ordning. Användes outspädd. Framkallaren blir med tiden grumlig av att kollodialt silver utfälles. Detta har dock ingen menlig inverkan på framkallningen.

Slut citat

Nå, den första ingrediensen är svår att lösa. Den kan bara lösas i luft och måste då värmas till 100°C. Men det står inget om luft i receptet.  Första buggen i boken.

Ta ett annat mått för säkerhets skull om du inte vill ha negativen tonade i brunt.

Men se upp! Har du kompisar som också framkallar själva kan det kanske bli en del kollegialt silver utfällt också.

Kamera för film. Ifall du glömt hur de ser ut...

Mellanformataren
Postponerande elev vid Eastman Kodak Institute, Rochester, NY

Ordning och reda bland negativ och dia, del 2

Det här inlägget är en direkt fortsättning på del 1 och handlar om

Excelregistret

Så här ser huvudet ut i registret och alla data ligger i kolumner. Här har jag delat upp det för att få plats och få det läsligt (klickbara bilder). Kolumnerna har Autofilter påkopplat så att jag snabbt kan filtrera hela databasen på vilka kolumner jag vill (även kombinationer) och på så sätt begränsa urvalet för att lättare hitta det jag söker. Registret har dessutom olika flikar för olika filmformat för att slippa ha så många filer. Nu blir det bara tre filer, Arkiv s/v, Arkiv färg och Arkiv dia.

Här är tabellhuvudet


 forts

Excel-filen är också en utmärkt bas om man vill göra det riktigt snyggt med en Access-databas. Access’ databas är ju egentligen en Excel-fil men Access ger ju möjlighet att också ställa frågor till databasen för snabbare resultat samt presentera data på ett attraktivt sätt, t ex med en miniatyrbild. Just nu känns det som överkurs för mitt behov så jag nöjer mig med att få till mitt bildarkiv i Excel.

Om ett tag kommer en fortsättning lämplig för digitalfotografer. Jag är inte färdig med metodiken där så det dröjer lite =)

Retrofotografi på Torekällberget

Jag lånar min blogg för lite retrokamerareklam eftersom FS kalender enligt min uppdragsgivare är lite sega med publiceringen.

På självaste Nationaldagen är det en retrofotografiutställning på Torekällbergets fotomuseum mellan kl 11-14. Dagen till ära öppnar man den annars inglasade bostaden/ateljen för besökare. Allt är rekonstruerat så som det kan ha sett ut i början av  1900-talet i fotograf Maria Hallströms ateljé. Kameror, ljuslådor och mörkrum presenteras av museets personal som också ansvarar för digitalisering av museets glasplåtar. Hur det arbetet går till kommer också att demonstreras.

Fotomuseet är för övrigt öppet hela sommaren men utan bemanning.

Och så en bild i varje blogginlägg. Här är en bild på prins Eugens kameror. Med en nördig suck tog jag en bild på Waldemarsuddes utställning.

Canon Powershot A80, Dogmakameran, tog jag den här bilden med. Bilden retrofierad till kvadratiskt format.

Jag har gått över till den mörka sidan

Darth Vader hade inte kunnat finna en villigare adept. Jag åkte hem till Åmål för att hälsa på mamma och pappa. Dels för att kolla läget men också för att på allvar ta itu med det fotografiska hantverket. Jag ville lära mig att framkalla film och ”göra kort” och en bättre lärare än min pappa kan jag inte tänka mig. Han har fotograferat sedan 1947 och efter att ha gått med i Åmåls Fotoklubb 1967 eller 68 har han erövrat åtskilliga bevis för sin fotografiska konst. Jag har med andra ord spenderat ett par dagar i pappas mörkrum.

Snön kom lagom till jag kom hem och gjorde exponeringsmätaren upplivad så jag tog tillfället att köra den första rullen för året i min ”nya” fotograferingsmaskin, en Bronica S2A, som är lyckligt befriad från sådan teknik som kan ryka eller bli full med löss. En maskin av ädlaste rostfritt 18-8-stål polerat till spegelglans, kristallklart glas och vackra läderdekorationer. Den väger 1,85 kg med film laddad så jag måste nog gå på gym innan jag tar nästa rulle. Nu körde jag med pappas stora stativ som väger mer än kameran. Här en bild på min drömmaskin som i fotograferingsberett skick har en slående likhet med ett litet ånglok.

 

När man trycker på utlösaren här så startar en mindre jordbävning och när kortet är taget har man en klar minnesbild av att ha hört en kollision med mycket plåtknyckel. Behöver jag säga hur förtjust och förälskad jag är. Det här är min nya älskarinna.

Jag framkallade förstås filmen själv. Det var ju det jag skulle lära mig. Jag lärde mig handgreppen med spiralen och dosan i fullt dagsljus på en kasserad film, blundade och försökte i ”mörker” tills det gick bra flera gånger på raken. Sen körde jag skarpt med pappa som backup. Backupen behövde aldrig användas. Framkallningen gick bra hela vägen och jag tror t o m att pappa blev imponerad av negativens kvalitet. Några rutor från inomhusbilder blev inte bra (underexponerat) men annars var allt klart godkänt. Här ett par bilder från rullen som är skannade. Några till finns i mitt album Bronica.

Sofiagatan med äldre hus

Dagen därpå kopierade jag bilder. Det var ett tag sen jag gjorde det senast så allt var i praktiken nytt även om jag förstås kunde allt vi gjorde ”på papperet” =) Jag kopierade både mina färska negativ och gamla bilder som pappa tagit. Jag hade speciellt riktat in mig på bilder på mig själv att ha till kommande profilbilder. Det kanske inte många känner till men jag kör ganska mycket research bakom mina gamla bilder.

Summan av det här är att jag är såld på svartvitt och silverhantverket i den mörka sidan av fotografins värld...

o- förled till svenska ord

Norrlänningar har ett härligt ofog för sig med det svenska språket. Allt som inte är, sätter de o- framför. Inget konstigt egentligen. Så är det med massor med svenska ord: ofärdig, olycka, oinvigd, ointressant m fl bla bla obla. Men herrar i Akademin, vad sägs om oi? Eller okall, ovarm?

Till skillnad från det täcka könet, dit alla kvinnor hör, hör alla män till det otäcka. Det slås fast i alla dagstidningar varje dag och i olika forskningsrapporter. Polisrapporter med för den delen. Omdömet klibbar fast vid mig som spetälska. Jag borde ropa ”Oren, oren!”. Sån var lagen (men inte profeterna) i Bibeln. Men jag vill inte. Jag är otroligt oelak och osnorkig, på gränsen till oviktig och mitt osnobbindex är skyhögt. Jag är helt otillhörig det otäcka könet. En den. Och dessutom osnygg.

Här ett ofoto (negativ kallas det) av ofin kvalitet. Vad det föreställer är oklart. Men sannolikt en otäck kompis 1974.