Lilllbrorsan hälsar på

Tänkte ta en paus i bloggen ikväll men skriver några rader ändå. Lillbrorsan är i Stockholm några dagar med husvagn, fru och hunden Primus. De bor på campingen i S:a Ängby, ett stenkast från där vi bor. Om lillbrorsan finns det mycket att berätta men inte nu och här.

Här en komplett bild av hela syskonskaran. Lillbrorsan är den glade skiten till vänster. Det fina hårsvallet är numera utbytt mot en skinande skalle.

o- förled till svenska ord

Norrlänningar har ett härligt ofog för sig med det svenska språket. Allt som inte är, sätter de o- framför. Inget konstigt egentligen. Så är det med massor med svenska ord: ofärdig, olycka, oinvigd, ointressant m fl bla bla obla. Men herrar i Akademin, vad sägs om oi? Eller okall, ovarm?

Till skillnad från det täcka könet, dit alla kvinnor hör, hör alla män till det otäcka. Det slås fast i alla dagstidningar varje dag och i olika forskningsrapporter. Polisrapporter med för den delen. Omdömet klibbar fast vid mig som spetälska. Jag borde ropa ”Oren, oren!”. Sån var lagen (men inte profeterna) i Bibeln. Men jag vill inte. Jag är otroligt oelak och osnorkig, på gränsen till oviktig och mitt osnobbindex är skyhögt. Jag är helt otillhörig det otäcka könet. En den. Och dessutom osnygg.

Här ett ofoto (negativ kallas det) av ofin kvalitet. Vad det föreställer är oklart. Men sannolikt en otäck kompis 1974.

Medlemsporträtt

Här på Fotosidan finns ett flertal medlemmar som jag har svårt att tro kan hantera en kamera. En hund, en blomma, en tecknad figur och andra konstigheter. Likväl har de laddat upp bilder! Jag är inte dum, jag förstår att man kan vara för blyg för att visa sin nuna. Somliga tycker det är käckt att gömma sig bakom en kamera som en slags reklam för det märke man valt. Attributet är ju helt adekvat men nog föredrar jag ett vanligt porträtt. Då har jag chansen att känna igen en fotande kollega när jag träffar honom/henne.

Det är oftast många kameror ute och fotar när jag är det men jag har inte stött på en enda som jag känner igen från Fotosidan. D v s... jag menar förstås inte kameran utan personen bakom. Här finns ju så otroligt många medlemmar att chansen att få träffa en är mycket större än liv på andra planeter. Det skulle vara gôrkul att helt oförhappandes träffa på Dieter eller Peter, Lasse eller Bengt (som går att identifiera med sina porträtt). Störst chans har jag väl att träffa Elin (som jag ännu inte träffat trots att vi varit medlemmar i samma fotoklubb). Hon bor ju där jag kommer ifrån. Pappa Leiler räknas inte i det här sammanhanget. Honom träffar jag sällan oförhappandes. Utom en gång då han överraskade mig på tåget hem från Stockholm. Det var på den tiden som jag veckopendlade mellan Åmål och Stockholm. Han hade varit i Säffle och lämnat in bilen på reparation och tog tåget hem. Jag blir inte ofta överraskad men då blev jag det när han kom in i vagnen och satte sig bredvid mig. Spana gärna in hans bilder. Det är inte så många än men några är prisbelönta i fototävlingar. Han har en diger samling troféer, somliga med internationell status.

Här är en bild som representerar mitt fleråriga veckopendlande. Här var det som pappa överraskade mig. Fast kanske inte just den dagen.

Mothugg

Ibland får man mothugg när man påstår något. Det är oftast uppfriskande om än ibland oväntat. Morgonens blogginlägg fick ett par mothugg som jag besvarat till berörda enskilt. Jag får väl skylla mig själv när jag exponerar min nuvarande andliga status och inte är nog tydlig med min självironi.

Här ett mothugg av helt annat slag. Sommaren -69 tog pappa denna gädda vid sommarstugan. 8,5 magra kg. Han fiskar fortfarande vid 74 års ålder och tar hem hinkvis med abborre som fileas och läggs i frysen. Undra på att han är så vital.

MAMA MIA!

Cosi fan tutte. Igår gjorde jag det som alla tycks ha gjort – gick på bio och såg Mama Mia! Som omväxling till det soliga och varma vädret njöt jag i fulla drag av svalkan och mörkret i biosalongen. Filmen var trevlig och fylld med gammal välbekant musik. Jag var ingen stor ABBA-fan på den tiden det begav sig men låtarna gick det inte att undvika såvida man inte valde ett liv som radioeremit. Det gjorde jag nu inte så därför kände jag igen det mesta som sjöngs i filmen. En söt liten historia med lyckligt slut. Min behållning av filmen var nog alla scener med segelbåten. Jag sålde min motorbåt nyligen och saknar sjölivet enormt. Segelbåtsscenerna fick hjärtat att klappa lite extra. Och Greklands övärld. Hur ljuvlig är den inte. Har bara goda minnen från Grekland.

Dagens bild är på mama mia e io, mamma och jag, på det första fotot någonsin av undertecknad. Jag ber om ursäkt för allt damm i pappas förstoringsapparat.