Fotografisk lek - snabbväxande fotograf

Jag har tänkt ut en liten fotografisk lek. Det är jag som ska leka med er och ni får vara med vare sig ni vill det eller inte. Jag tänkte lägga ut en ny profilbild varje månad för varje år jag funnits på jorden och börjar helt naturligt på 1954. Den är redan ute.  Jag får se hur länge det räcker men jag har gott hopp om att det räcker ett par år. Därefter blir det nog lite glesare...

Jag gosar mig på en kudde hemma hos farmor och farfar. September 1954. Ålder 2 månader.

Foto: Pappa Leiler

Lejon

Jag är en professionell sökare

Det ingår ofta i mitt jobb att leta reda på saker. Inte för att jag har förlagt dom. Tekniska saker. Nu har det sina sidor och är man lite blåögd som jag och dessutom oskyldigt oanande kan det oväntade drabba en. Överraskningar är legio, både bra och dåliga eller bara dråpliga. Häromdagen behövde jag få tag på en liten fläkt och för att bredda möjligheten att hitta rätt ute i världen så sökte jag på det engelska ordet för fläkt: fan <Enter>

Jag blev genast översköljd av svordomar på svenska sajter. Inte en engelskspråkig fläkt i sikte! Jag förfinade min sökning en aning och fick bättre träff. Det första resultatet påminde mig om en gammal kollega. En duktig konstruktör var han men tala utan svordomar kunde han inte. Jag känner ingen annan som kan svära en hel mening. Jag lärde mig så småningom att ”sila snacket”. Att sila svaren från webben är däremot tröttsamt.

En gång för längesedan, när internet var ganska ungt, skulle jag ha tag på en nippel att sätta en slang på. Även här gjorde jag en bred sökning för att få ett brett svar: nipple <Enter>. O, Gud sig förbarme, vilka svar jag fick. Inga nipplar men kvinnliga bröstvårtor in legio. Jag är varken pryd eller blyg av mig men då blev jag lite ställd. Ganska hårdhänt lärde jag mig så småningom porrens slang och kunde filtrera även på internet.

Här en (analog) bild av min svärande kollega, svärande över en CAD-dator som inte gör som han vill. Den andra bilden visar hur en riktig nippel kan se ut. Att visa något annat faller utanför denna internetsidas hyfs och vett. (Där fick alla nakenfotografer sig ett uttag).

Svärande kollega 

Nipplar. Bilden är kidnappad från en källa som jag vill skydda.

PS
Alla nakenfotografer kan vara lugna. Jag skojar förstås. Inget är väl vackrare än den nakna människokroppen. Fota på för all del. Varna gärna högljutt om var ni publicerar så håller ni alla nyfikna inom räckhåll.

Jag borde ha blivit arkitekt

Karriärbyte

Om jag någonsin tröttnar på att vara ingenjör ska jag bli förläggare. Jag förlägger saker hela tiden och spenderar en försvarlig tid varje vecka med att leta rätt på dem. Min fru är likadan så ni kan tänka er hur det ser ut i lägenheten när vi går omkring och letar efter varandras saker. Nu har vi, visa av erfarenhet, lärt oss att allting dyker upp förr eller senare när man minst letar efter det. Som en vän som kommer på ett oväntat besök och säger ” Ville bara titta in och säga hej”. Både vännen och den saknade saken tar vi genast hand om. Saken placerar vi på ett riktigt smart ställe och vännen vid köksbordet. Det visar sig oftast att vi är översmarta och saken är försvunnen igen nästa gång vi tänker använda den. Som väl är ligger alla mina fotogrejor i kameraväskan. Den står alltid framme på mitt kontor så den förlägger jag ”aldrig”. Men det händer att jag glömmer den i bilen och det är kritiskt. Då kan det hända att jag får sakna den väldigt länge och Fotosidan får plötsligt en ny medlem med en D80, fyra objektiv och en blixt.

Om det skulle hända går jag in i min permanenta förläggning och drar nåt gammalt över mig. Då är livet slut.

Förläggare behöver jag inget gesällbrev för att bli. Jag är redan en mästare.

Skåda här ett tidigt foto av ingenjör Meldert under sina förstudieår. Skeppsbyggnad för nybörjare var ämnet på denna lektion. Lägg märke till den ännu inte förlagda boken. Glasögonen är rekvisita utan glas. Ett slags intelligensprotes men mycket respektingivande.

Bullbak och skitlukt

Vi åkte ofta till farmor & farfar. Eftersom pappa jobbade vid järnvägen så åkte vi tåg ända tills pappa skaffade en bil. Vi åkte ofta bakom ett riktigt stort ånglok eller ett D-lok med träkaross. Alldeles gratis dessutom eftersom pappa hade fribiljetter. När jag var liten stannade tågen i Slottsbron där mina farföräldrar bodde och vi promenerade glättigt vägen genom skogen ner till Skogsstigen 1 där de bodde. Glättigt, ty det var alltid roligt att komma dit. När SJ lade ner stationen i Slottsbron fick vi kliva av i Grums. Där blev vi hämtade av farbror Eber i sin Simca, eller senare hans DKW och gjorde den spännande resan till Slottsbron, ett stenkast söderut. När pappa köpte PV:n 1965 åkte vi förstås bil hela vägen från Åmål till Skogsstigen. 45 km på 45 minuter på den smala gamla 45:an. Otroligt långt för en pojke.

Grums har ett stort pappersbruk och alla som har varit nära ett pappersbruk vet att det luktar skit om vinden ligger på åt fel håll. Som jag minns det låg ofta vinden på mot Slottsbron. Historiska meteorologiska fakta säger nog att jag har fel på den punkten men så upplevde jag det och det är det som räknas när man kåserar. Ofta mötte oss dock en annan lukt när vi närmade oss Skogsstigen eller klev ur bilen. Nybakta bullar har en otrolig dragningskraft på pojkar och vi störtade in hos farmor, gav henne en snabb hård kram och började genast länsa plåtarna från bullar. Skrattande hällde farmor upp mjölk i glas och satte ut på köksbordet. Jag misstänker starkt att det var henne ett stort nöje att baka bullar åt oss för att sen se oss med frisk aptit konsumera hennes id. Ibland var det mandelkubb och trots den starka lukten av hjorthornssaltet som stack oss i näsan så ögona rann gick de samma öde till mötes som bullarna, plåt för plåt. Det fina med detta var att skitlukten inte märktes.

Det borde vara så att om vinden ligger på i Grums så bakas det bullar och mandelkubb i alla kök i vindriktningen. Det måste vara den avgörande anledningen till att Grums överhuvudtaget existerar än idag.

Här ett foto på bullbakerskan Margit, skitluktens fiende.