Ford Crestline Sunliner -54

Om ovanliga bilar

För några år sedan på American Car Show i Norrtälje hittade jag den här godingen. En Ford Crestline Sunliner med overdrive från 1954. Jämnårig med mig, alltså. Modeller från det året är jag lite extra svag för, oavsett vad det handlar om. Men nu lite om bilen. Modellen Crestline tillverkades mellan 1952-1954. 1954 ersattes den tidigare sidventilsmotorn med en V8 på 130 hk (Y-block) och med toppventiler. Den tillverkades endast i 36.685 exemplar. Sunliner antyder förstås att den är öppen för solen, en convertible. 1955 ersattes Crestline-serien med den sedermera mycket omtyckta och beundrade Ford Fairlane, en mycket populär bil bland cruisingfolket.

Mycket krom är det

Närgångna fotgängare kan spetsas på huvprydnaden

Rent och prydligt men långt kvar till Volkswagens minimalism.

Som oftast är en gammal amerikanare snyggast bakifrån. Den här kan man ta rygg på i trafiken och njuta av utsikten.

Eders Hängivne, modellår -54

PS
Under Crestlines tre modellår tillverkades drygt en halv miljon bilar i fem modeller. Åtminstone en av dem är en röd cabriolet och finns i Sverige.

Fem rullar och hällande regn

Om en vädertålig kamera

Jag åkte ut till Biskopsudden idag för att fota de gamla bilarna som körde Gärdesloppet, Prins Bertil Memorial. Jag har inte framkallat några bilder än. De ligger i en kö som har blivit oroväckande lång. Jag har några rullar från Montreal med, som jag tror, en del intressanta bilder som ligger före i kön...

Ett liknande ekipage som det här använde jag idag. En yngre Rolleiflex och standard motljusskydd är de enda skillnaderna. Riggad med sportsökaren och pistolgrepp var det hur enkelt som helst att följa bilarna och trycka av vid lämpligt tillfälle.

Jag fick lov att använda hyperfokalinställning och exponera på erfarenhet (interpolerad Sunny 16), det var ju ganska mörkt och regnade en del. Utan att ha sett bilderna vet jag redan att de är ok. Jag kollade exponeringsvärdet när jag var hemma och det blev samma som jag använt.

Svårast var det nog att byta rulle. Även fast det var ganska droppfritt under träden så var det inte torrt. Jag satte kameran mellan benen och hukade med överkroppen över kameran. Det hjälpte gott med att bilarna körde flera varv på samma bana och mellan heaten var det en god stunds paus. Jag missade bara de ekipagen jag valde att inte fota.

Mellanformataren

PS
Det var gott om digitalfotografer där men de var betydligt försiktigare med utrustningen...

PPS
Nu ligger kameran på tork med alla luckor öppna och tillbehören borttagna. När den är torr blir det nog en rulle igen.

Om verkligheten vore svartvit

Skulle vi gilla färgbilder då?

Låt oss föreställa oss att verkligheten alltid har varit svartvit. Vi ser svart och vitt och allt däremellan som olika nyanser av blandningen av dessa två. Och så, i mitten av 1800-talet hittar några uppfinnare på hur man kan permanenta ögonblick i historien med en ny teknik som kallas fotografi. Med kemiska processer lyckas man skapa bilder av verkligheten som visar färger! Olika gråa nyanser får en färg! En ny virtuell verklighet eller parallellt universum öppnar sig. Världen häpnar över den nya tekniken och uppfinningen sprids som en löpeld över världen. Fotograf blir ett yrke men en annan uppfinnare gör tekniken tillgänglig även för amatörer och fotografi blir den nya flugan i alla världens familjer.

Den gamla tekniken.

Långt senare i historien utvecklar andra uppfinnare en fotografisk film som kan återge verkligheten som den är. I svartvitt alltså. Alla blir betagna av den nya tekniken. Man uppfinner t o m en film som kallas diafilm och som man med en projektionsapparat kan projicera bilder på väggen med. Hemmabion era har fötts. Låt vara att en del familjemedlemmar börjar snarka, överväldigade som de är av alla verklighetsintryck i verklighetens nyanser av svart och vitt.

Den nya tekniken. Hänförande, eller hur?

Mellanformataren

PS
Verkligheten är förmodligen olika hos alla individer på denna kula i universum.

Where the Jagga people go

Om Katternas återkomst

Vid Brostugan på Kärsö på Drottningholmssidan av Nockebybron samlas bilentusiaster nästan varje kväll. Igår var det Jaguarernas kväll. Många E-types, en del moderna katter och Morse var där med sin.

Jag var också där med min Mutar och fick naturligtvis ett trevligt samtal på halsen med en Jagga-ägare som verkade skämmas över att gå omkring med en digitalkamera. Han ursäktade sig med att han minsann körde analogt också. Rangefinders och Bladare mest.

Tessaren är normalt väldigt skarp och ger fin kontrast men Mutaren verkar som mjukgörare vad gäller kontrasten. Men med lite tuffare kurvtagning än vanligt gick det att få lite fason bilderna ändå.

Alla bilder tagna med Rolleiflex och Mutar

Mellanformataren

Den osynlige mannen - finn fotografen

Om att undvika självporträtt i lack och krom

Förra söndagen var det ju Prins Bertil Memorial på Gärdet och ni har redan sett bilderna från streetsnappern. Men jag hade också med mig en riktig kamera, Rolleiflex 3,5B Automat från 1954, bland de övriga vintageekipagen. Svårigheten med att fotografera bilar som glänser i solkenet är att de speglar allt i sin närhet. Och det sämsta av allt är att fotografen också kan synas i en och annan bild. Jag försöker att undvika denna olycka men ibland blir man bara så tagen av dessa juvelsers skönhet att man bara ser bilen i sökaren.

Egentligen handlar det bara om att se på allt annat än bilen, d v s titta efter reflexerna i lacken och kromet. Bilar med kraftigt tillknycklade plåtar och kromade detaljer brukar göra detaljer "osynliga" men släta fina ytor är rena spegeln och man får en bild i bilden, förlåt bilen.

Ett annat knep är att inte går för nära. Men det är svårt att avhålla sig från att närgånget studera de fina detaljerna. Krom gör sig väldigt bra i svart/vitt!

Just det. Avstånd.

Som sagt var. Det var gott om gamla skönheter...

Här tog jag en lämpligt placerad lykta och kraftigt formad stötfångare till hjälp. Förstummade difgitalfotografer till höger.

Ett smycke för sin art. Ford Thunderbird. Mycket lämpligt placerad med stort avstånd till närmaste bil och inte mycket folk som speglar sig i lacken. Ett sällsynt ögonblick i bilfotografens värld.

Utställningar i all ära. Ibland tycker jag att det blir för mycket av det goda. Det är roligare att se och fotografera dem i sin rätta miljö: på gatan eller vägen.

Mellanformataren