Gatufotografisk premiär - och flopp

Egentligen är det ingen premiär. Fotograferat på gator har jag gjort sedan jag började fotografera men för att högtidlighålla mitt inträde i Gatufotopoolen gav jag mig ut att gatufotografera med föresatsen att nu ska det vara människor i bilderna. I varenda bild! Till saken hör att jag nu läser Kurt Bergengrens bok ”Fotografera är nödvändigt” och har tagit intryck av en del av de fotografer han skriver om. Nåväl, ut i vimlet och ta bilder på folk. Dagens utrustning var en Olympus 35RD mätsökarkamera med Tmax 400 i buken. Jag fick den av mor i maj. Hon använder den inte längre. Och jag har ett nyårslöfte att uppfylla.

Lite närmare Södra station gjorde jag mitt första övertramp. Stockholms stads allmänna cykelpool utan en levande människa i närheten! Jag var medveten om brottet och gick vidare bannande mig själv. Jag hade behövt den Alvedon som cyklarna gör reklam för.

Mariatorget. Folkvimmel och fina möjligheter till bilder. Tog flera skott här och hoppades mycket på en del. Gick Hornsgatan ner mot Slussen och trampade sånär på en skateboard vid trappan ner till Södermalmstorg men klarade mig från en klassisk cartoonvurpa. Såg att Stadsmuseet var öppet så jag passade på att titta på SvD:s reportagebildutställning. Till min förvåning kände jag igen en del bilder. Och ändå läste vi aldrig Svenska Dagbladet i de västra provinserna där jag kommer ifrån. Kanske NWT köpte några? Nu letade jag mig ner i katakomberna vid Slussen för att hitta Affes hörna och denna gång lyckades jag. Inte en kotte där! Gick gången bort och där! Nere vid en busshållplats satt en ensam resenär och väntade. Jag tog i lugn och ro två skott. Gick vidare in i mörkret och kände mig som en upptäcktsresande som trampade ny mark. Så småningom uppdagades en väbekant syn; Gamla stan. Så jag gick dit där Djurgårdsfärjorna anlöper ty där var mycket folk. Tog många bilder här och filmen närmade sig sitt slut. Bestämde mig för att spara några rutor till hemfärden även om jag inte gillar att fotografera i tunnelbanan. Gick längs kajen till Gamla stans tunnelbanestation och tog tåget hem. Rullen tog slut innan jag klev av.

Framkallning. Jag gillar det ordet. Att kalla fram något (ur mörkret). Men min fru gillar inte lukten. Kemikalierna ligger på 24°C och jag kör fem minuter, stoppbad 30 s, fix 7 min drygt, skölj 30 min. Sanningens minut är slagen. Har jag lyckats i föresatsen att ha människor i alla bilder? (förutom Alvedoncyklarna förstås) De första åtta bilderna ser ut som bilder sedan är allting svart som i graven! D v s överexponerat som om slutaren ville gömma sig för solen i objektivets periferi. Jag sneglar misstänksamt mot kameran, tar den och testar medan jag stirrar rakt in i objektivet (som står på full glugg) och ser till min förfäran att slutaren öppnas mycket långsamt och stannar i öppet läge och stängs inte förrän jag ”drar fram” mera film. Och jag som hade hoppats på en del fina bilder... men efter ruta åtta gick den sönder. Jag fick i alla fall bilder till nyårslöftet. Och en ordentlig promenad.

Ruta åtta. Motorcyklar på Swedenborgsgatan. Sista normala rutan.

PS addendum

Nu har jag gjort några fina bokmärken av den svarta negativremsan =)

Hilda av Åmål. En berättelse om passion.

Ännu en av Åmåls profiler får man väl anse att skeppare Wahlström är. Bilderna nedan vittnar om passion och målmedvetenhet. Han har byggt hela båten själv. Nåväl, inte motorn och vanliga skruvar men båten och beslagen är alla av egen tillverkning. Jag minns för många år sedan när han väl sjösatte skutan första gången och Provinstidningen Dalsland hade ett långt reportage om hans mångåriga arbetes slut. När jag kom ner första dagen var skutan inte i hamn. Jag fick ge mig till tåls ett par dagar till. När jag kom andra gången var det underhåll som pågick. Drevning av däcket såg det ut som. Jag vinkade och han vinkade tillbaka. Han är nog väldigt van vid fotografer vid det här laget. En gång i Tösse skärgård blev min mahognysnipa omseglad av denna skönhet. Hon ska förstås helst ses på sjön. I hamnen blir det inte riktigt samma sak. Är du i Åmål en sommar så ta dig ner och se den vackra Hilda på nära håll, och glöm inte kameran.

 

Hilda av Åmål. Det i särklass snyggaste fartyget i Åmåls kommun.

Alla bilder med Dogmakameran, Rolleiflex Automat och Tri-X

Ebbe på torget

Åmål har en del profiler i sin tiotusenhövdade befolkning. Tyvärr blir de färre med åren. Ebbe på torget är dock fortfarande ett begrepp som alla som bott där aldrig kan undgå. Och heller inte låta bli att handla hos. När jag kom med Rollein i högsta hugg gick han och satte sig i bilen. Jag gick och pratade med honom. Affärerna går sämre nuförtiden. Finanskrisen märks på torget också. Han ville inte bli fotograferad men när frun kom med mera blommor kröp han ur bilen och då fick jag tillfälle att få dom båda i samma bild. De sliter hårt från tidig vår till sena hösten. Sen åker de till Thailand och vilar upp sig inför nästa säsong på torget i Åmål.

 

Varje dag, måndag till lördag, kör Ebbe ner sina vagnar till torget och dukar upp sina varor.

 

Ebbe med fru

 

Förstklassiga varor

 

Lite glest mellan kunderna den här måndagen.

Skeppsholmen

Trots att jag aldrig seglat något större än en segeleka så är det lika bra att bekänna. Jag är en seglarromantiker. Stora skepp med segel har alltid fascinerat mig. En gång i barndomen gjorde jag en teckning av pappas plastmodell på Cutty Sark och fick den publicerad i Nya Wermlandstidningen. Intresset satt kvar och i tonåren och lite till byggde jag klassiska segelfartyg i plastmodeller. Skeppsholmen är nåt annat. Det är på riktigt. Jag känner mig hemma bland skutorna, seglen, tågvirket på nagelbänkarna och tjärdoften. Jag var där häromdan på väg till Moderna muséet. Skeppsholmen var behållningen av den utflykten.

Jag måste nog dit igen med Rollein och Tri-X.

På två hjul igen

Jag har återupptagit mina cykelturer igen och helt naturligt har jag med mig en kamera. Denna gång tog jag Dogmakameran, Canon Powershot A80. En kompetent liten fotoapparat. Egentligen vill jag ha Coolpixen till det här men den är hos Nikon på ”reparation”. Damm på sensorn! Och den har mest legat i fickan! Reparatören verkade uppriktigt förvånad men kunde konstatera faktum. Powershoten har varit med om mycket värrre äventyr än den men aldrig haft såna problem. Jag slår vad om att de glömt att montera en tätning runt optiken. Nåväl, det går ännu på garantin.

Här några bilder från dagens tur.

Framme vid målet. Hustrun blev skräckslagen när jag talade om målet för dagens tur så för att bevisa min äventyrslusta skickade jag henne ett MMS med bildbevis från ”expeditionen”. Väl hemma visade det sig att hon inte kan ta emot MMS på sitt abonnemang.

På väg hem blev jag hindrad av broöppning. Fram med kameran (som nu omärkligt har ställt om sig till panoramaläge med helt knasiga inställningar) och ta lite bilder. Det var ju det mest spännande som hände på hela turen.

En kilometer hemifrån bröt det ut ett sommaråskväder som berikade luften med nytt fräscht syre och gav spurten hem en riktig skjuts. Personbästa förstås på första turen till Drottningholm =)