Kan, behöver eller måste gatufoto utvecklas?

Eller är det för evigt oföränderligt?

Det är lika bra att säga det genast: Jag gillar gatufoto. Jag gillar det ständigt pågående skådespelet i staden, att fånga ögonblick i dess liv. Sporten är att hålla på och aldrig ge sig. Ibland lyckas man få till en bra bild, ibland inte. Zlatan gör inte mål på alla passningar han får heller. Men han slutar aldrig att försöka. Det gör inte en gatufotograf heller.

Jag har avsiktligt hållit mig borta ifrån gatufototyckandet här på FS ett tag då jag insett att alla har rätt i vad de tycker att gatufoto är i någon mån. Alla har funnit sitt lilla korn av ämnet, så att säga. Inte heller nu ska jag säga vad gatufoto är eller inte är. Men jag tänkte bara dela med mig av en reflektion.

Reflektion

I grund och botten betraktar jag, som de flesta, gatufotografi som en slags dokumentär fotografi. Allt sedan gatufotografin etablerade sig för grovt 100 år sedan har den dokumentära aspekten inte lämnat genren. Annat är det med det samhälle som dokumenterats. Det har förändrats ordentligt genom åren. Utvecklats, för att använda ett ord som låter mer positivt. Inte bara samhället har utvecklats. Människorna har också utvecklats på många olika sätt.  Mode, umgänge, värderingar mm. Vi har upplevt många krig och en teknisk utveckling som överskuggar all tidigare utveckling i mänsklighetens historia. Allt inom ramen för ett århundrade. Världen såg helt annorlunda ut i början av det än den gör idag. De klassiska mästarna i genren levde och verkade under "sin" era av händelseförloppet och vi har "vår" era att dokumentera under andra villkor än de hade. Det är bara att gilla läget. Även om jag kanske är väldigt förtjust i 50-talet kan jag inte ta bilder på det idag. I varje fall inte utan en ordentlig ansträngning från mig själv och omgivningen =)

Hästdragen kärra 2011

Jag är förstås fascinerad av de gamlas bilder, inget behöver väl sägas mer om den saken. De inspirerar men jag inser att jag inte kan ta samma typ av bilder som de. "Deras" samhälle existerar inte idag. Jag måste ta bilder på ett annat sätt, hitta en annan stil. Att kopiera dem är dödfött. Alla dagens gatufotografer måste hitta sitt eget nya, färska grepp som kan bli klassiskt om ett halvsekel eller så. Därför är det också omöjligt att säga vad som är bra eller dåligt gatufoto idag. En varudeklaration för gatufotografi ter sig lite löjlig att försöka sätta på pränt. Det enda jag kan erkänna är att en del av dagens "gatufoto" begriper jag mig inte på medan annat är mer lätttillgängligt som gatufoto betraktat. Bildspråket har ändrats och det är kanske nödvändigt att utövarna i varje tid presentrar sin egen stil och talar sitt eget språk.

Jag tvingas nog till slut att vidga begreppet gatufoto till en tätortsdokumentär som är evigt pågående. Så länge det finns, av människor bebodda, tätorter att beskriva livet i. Och att den förändras i samma takt som samhället och dess fotograferande innevånare. Inte håller konstnärerna fast vid en gammal stil. De vill sätta sin egen signatur på sina verk. Utveckla konsten. Det borde vara lika fritt för gatufotografen att bygga sitt eget varumärke. Att utveckla gatufotografin. Och liksom konstnärerna som ville utveckla konsten, utsättas för spott och spe från förstå-sig-påiga äldre kollegor.

Så nu gör jag min grej och struntar i vad andra tycker =)

Väntrummen har blivit flera.

Landsvägsfoto lämnar jag sorglöst över till landskapsfotograferna =)

Mellanformataren

Reclaim photography - gerillautställningen 1 oktober

Fotografer, fotografier och snö i september

Lördag första oktober åkte jag in till city för att spana in en del events som skulle försiggå på platttan. I DN fick jag intrycket att det skulle bli en enorm halfpipe snowboardshow med trapporna som "väggar". Det blev knappt en tummetott. Snöälskarna fick ialla fall en fin och varm dag men hade svårigheter med att hålla sig med snö.

Det gick stort inte bättre med Recalim photography. Visst kom de, men tyvärr i små skaror. Lyckligtvis hände det en del annat av intresse på plattan också. Det gick åt en rulle i Zeissen till slut i alla fall.

Jag konstaterade också att det är svårt att ta en bild i city utan att fotografera en fotograf som håller på att fotografera.

Fotograferande fotograf

Snön kom tidigt i år

Missionärer

Reklamjippo

Mr Carlzon in legio

Mrs Jochumsen

De som inte hade nåt med sig kunde i alla fall ställa ut sina skor.

Nästa gerillautställning blir nog den 29 oktober. Kanske... man vet inte så noga med gerillafotografer

Mellanformataren

Skärpa vs känsla - eller båda

Om oskärpans betydelse för en bild

Som vanligt ska det jag skriver inte tas på fullaste allvar. Livet är fullt av andra allvarligheter och fotografi för amatörer är till för att roa oss när vi inte arbetar för brödfödan för att finansiera vår hobby.

Skärpa är ett överskattat mått på en bilds kvalitet. Skärpa är som en avledande manöver. Den kan få oss att missa meningen med en bild eller helt missa den känsla den vill förmedla. Den inbjuder oss att betrakta bilden rent tekniskt istället för att inbjuda till en upplevelse, en njutning för vår konstnärliga hjärnhalva. Rätt använd kan skärpan leda ögat till det väsentliga i en bild och låta motivet framträda ur sitt sammanhang utan att sammanhanget förloras. Då behöver inte ens motivet vara krispigt knivskarpt. Man urskiljer det ändå. Här nedan några exempel ur min egen produktion.

Jag ville lyfta fram motorcykeln som står ledigt parkerad på gatan. Skärpenördar kan säkert säga att inte ens den är skarp (trots att  det teoretiskt sett är skarpt på någon detalj). Den tillräckliga skärpan och den, av det korta skärpedjupet, diffuserade bakgrunden lyfter fram det jag vill visa utan att man förlorar intrycket av miljön, känslan av sammanhanget.

För att göra det ännu tydligare visar jag här ett naturfotografi med närmare studie av barken på ett träd på Liljeholmstorget.

Inte ens här är nog barken särskilt skarp. Men den framhävs ändå av den tillräckliga skärpan och resten av dess sammanhang förstärker känslan av det står i en stad.

Ett mer svårdefinierat fall av skärpa som kräver lite mer av betraktarens fantasi kommer här:

Eller som vi fick som uppgift på en kurs jag gick; att fotografera det osynliga motivet.

Här är det nog svårt för en vanlig betraktare att inse att fokus ligger på ett vertikalt lager av luftmolekyler ca 3 meter framför kameran. Det oskarpa sammanhanget förmedlar i alla fall en känsla av att vi är kvar i staden och luften är inte  lika skitig som en del vill få oss att tro. Man ser ju vad som händer!

I en del sällsynta fall kan man säga att skärpan är helt irrelevant. Som i nedanstående bild.

Här är det besynnerligt nog bakgrunden som är skarp och motivet som är oskarpt och ändå fattar man grejen, eller hur? Här har jag f ö försökt göra ett plagiatkombinat av Vivian  Maier och Mike Disfarmer. Jag tycker jag lyckades riktigt bra!

Till sist måste jag, med skärpa, påtala att jag bara retas lite =)

Mellanformataren

Storytelling

Om att berätta med bilder

Den här sommaren stötte jag på några händelser som jag kunde följa under en längre stund. Jag tog flera bilder under händelseförloppet och har använt dessa bilder t ex på street- och X100-bloggen. I den förra på lördagar och den senare mer sporadiskt. Två av händelserna ställer jag ut på Midsommargårdens fotoklubbs utställning nu i dagarna. Men de som inte kan komma dit och se dem live får nu här en liten aning om vad jag pratar om. Bäst är, som alltid, att se det live på pränt. Så om du kan, åk gärna till Midsommargården och titta på klubbens utställning. Vernissage idag  12-16. Många fina bilder visas av en mycket framgångsrik klubb i tävlingssammanhang.

I somras var jag på ett seminarium med Mary Ellen Mark. Hon sa att något av det svåraste som finns är att berätta en historia i EN bild. Så då börjar jag väl med flera =)

Mellanformataren

PS
Det spelar ju ingen roll men för den vetgirige är alla bilder är tagna med Zeiss Ikon ZM, 35 mm objektiv på Kodak Tmax 400. 

PPS
Så här blev det "på väggen"

X100-blogg

För knappt en månad sedan startade jag en bildblogg BARA för min X100. Tanken med det var att jag skulle få lite snurr och tryck i min digitala fotografering genom att ladda upp nya bilder varje dag. Ja, redan i förra veckan hade jag flera bilder på samma händelse i ett enda inlägg. Det blir nog inte  lika regelbundet där med bildkollektioner som jag har planerat i STREET-bloggen men det dyker nog upp någon gång då och då. En del bilder finns i mitt X100-album (som jag slutat fylla på) men det är också många nya. En annan grej med X100-bloggen är att jag bara kör i färg. Behöver träna på färg, tycker jag.

Så här långt är jag mycket nöjd med X100:an även om den inte är riktigt lika enkel och rolig som Zeissen (ZM). Det jobbigaste är det där med batterier som tar slut efter några timmar. Jag har batteri i Zeissen också men det har jag inte bytt  än efter 1,5 år. Det är nästan som att vara batterilös. Härlig känsla, det där. När batterierna inte är det första man tänker på. Men ok, nu behöver jag inte tänka på film istället. Minneskortet räcker ganska länge om man knäpper på samma sätt som med en analog kamera. Tar bra bilder med en gång, menar jag. Utan sprut. Minneskortet rymmer mer än 2 limpor 36-bilders Tmax 400. För att rymma en film behövs ett minneskort på knappt 700 Mb. Det kunde vara kul för att simulera filmkänslan och behöva byta minneskort då och då. Men så små minneskort finns inte. Tror jag.

Den här bilden kommer imorgon

På blogspot är det nästan omöjligt att ta sig igenom kommentarsfunktionen har jag märkt så därför har jag stängt av den i båda bloggarna. Men det finns en knapp som det står +1 på som fungerar ungefär som gilla-knappen på facebook. Det här fattade jag först när jag började med Google+ igår. Så om du gillar en bild, tryck på +1:an. I rutan bredvid till höger syns sedan hur många som gillar en bild. Om du ångrar dig så tryck en gång till. Skitenkelt!

Välkommen in och titta!

Mellanformataren