Pro Memoria
Nära tröskeln
"Your first 10,000 photographs are your worst"
Henri Cartier-Bresson
När det gäller mitt analoga fotograferande har jag snart kommit fram till Cartier–Bressons tröskel. Fattas några hundra...
I närheten av Kungsträdgårdens T-banestation
När det gäller det digitala fotograferandet har jag en bra bit kvar. Med tanke på den digitala massproduktionen av skräpbilder kanske Cartier–Bressons citat skulle moderniseras till 100.000 bilder. Då har jag ännu längre kvar...
Fårskalle och herdestav
Jag kunde inte låta bli
Många har väl märkt att jag är lite nörd på historia. Ju äldre historia desto mer ödmjuk blir man över de ansträngningar folk gjorde förr för att skapa en bra historia. Idag åkte jag till Skokloster för att inspektera och kanske köpa ett tillbehör till mitt horn som gör att jag kan öva av hjärtats lust hemma i lägenheten helt ohämmat utan att grannarna blir störda. Men det är inte det det här handlar om. På vägen dit såg jag en runsten vid vägkanten och jag tänkte genast att den där ska jag ta kort på när jag åker hem igen fattigare och rikare på samma gång. Affären gick fort och lätt och sen åkte jag raskt hem igen. Med en fikapaus vid runstenen. Ja, jag hade inget fika med mig så den här gången blev det andlig spis med textläsning på en huggen sten. Det bubblade i blodet av förtjusning över det högtidliga meddelandet som inte är längre än en notis på familjesidorna i DN. Inte är det mer innehållsrikt heller men gammalt är det! Långt före tidningstryckarkonsten uppfanns. Det ni, chefredaktörer. Lite bilder och uttydning bjussar jag på. Läs och njut.
”Bjärt och Bysir och Kylfa de lät resa denna sten efter Assur, sin bror. Dessa var Vikulvs arvingar.”
Grammatiken var inte särskilt utvecklad på 1000-talet =) Annonsen kostade nog en smärre förmögenhet
Bilderna tagna med min Coolpix S710 med blixt i motljus.
Den ligger påpassligt i fickan - alltid. För såna här tillfällen.
Någon gick före mig...
Någon hade gått före mig på trottoaren.
Men först fick han nog en apelsinchock på Arlanda.
Det är jag som är Draken
Lika bra att säga det med en gång. Jag är ingen hjälte. Det är jag som är Draken. Här är jag illa ute när Hjälten Göran fått tag på mig. Den snuskigt sköna prinsessan glömmer jag nu. Göran är en förfärligt tuff rival. Skyr inga medel. Svärd och pansrad häst mot min krokodila hy. Jag dööör...
Hjälp! Han trampar på mig!
Lämna mig ifred! Jag dööör...
Nakna Susanna
Ända sedan pojkåren då jag bodde i Åmåls centrum har jag beundrat Susannas skönhet. Då var hon riktigt brun i det sammetslena skinnet. Snyggare än blekfisen på Drottningholm är hon i alla fall. Susanna i badet kallade mamma henne. Det fanns visst någon koppling till en apokryfisk berättelse där hon utgjorde en frestelse för män. Kanske man blir så här grön om man solar för mycket. Fiskarna som hon leker med är fortfarande bruna (och förskräckligt fula) men de solar ju inte så mycket. Hon står mitt i den centrala parken med det smått koloniala namnet Plantaget. Där är hon omgiven av stadens äldsta arkitektur som är mycket fotogenisk. Mer därom senare.