Klassikerträff

Om gamlingars möte

Håtuna är väl mest känt för Håtunaleken. Jag ska inte orda något om den mer än att ämnet för detta blogginlägg utspelar sig på samma ort. Av en händelse råkade jag träffa en bekant vid vägkanten. Jag hade stannat till för att fotografera ett synnerligen gult och vackert rapsfält. (Jag är svag för gult ska jag erkänna). Han var på väg till Håtuna för en klassikerträff. Eftersom min utflykt inte hade något speciellt mål förutom att ta lite svenskt landskap på vägen till Skokloster hakade jag på och fann en folkfest kring gamla flygplan, bilar och motorcyklar. Helt utan avsikt bidrog jag med mina klassiska kameror när jag gick runt och fotograferade härligheten. Kolla här.

Först tog jag slut på filmen i min Super Ikonta 532/16.

Regementesuniform från Skottland

Sen gjorde jag slut på filmen i min Nettar 515/2

Chevrolet BelAir.

Ny bil med klassiska linjer.

Och till sist några bilder med klassiska Ensign Ful-Vue

Och här kommer kamerorna jag använde i nämnd ordning. Gick det då så går det nu också.

Det här var skoj så jag återvänder nog nästa år. Om jag lyckas få reda på när det ska bli, vill säga. De annonserar tydligen inte sina träffar.

Eders hängivne

PS
Saknade kollegor och vänner med flygintresse. Var höll ni hus Olle Janson och Magnus Fridsell? Jag hoppas få se er nästa gång. 

PPS
Jag fotade en hel del med en annan klassiker också, OM-2N, men den är för ung för att få vara med i detta inlägg. 

HALLÅ! FÄRG!

När färg är motivet

Jag är en nördig svartvitfotograf och har de senaste åren tyckt att färg är för svårt. Dessförinnan tyckte jag tvärtom. Men så lärde jag mig att fotografera svartvitt och började älska det. Kommentarer som "verkligheten är i färg så därför fotar jag i färg" sporrade mig att tränga djupare in i det svartvitas uttryck. Dessutom tyckte jag att färg blev tråkigt. Det såg ut som vanligt. Som verkligheten, liksom. Vardagsmat. Det svartvita gav mig en ny dimension även om jag växt upp med svartvitt i fotoalbumet och i pappas mörkrum. Men själv körde jag bara färg tills för några år sedan då jag steg in i den svartvita världen.

Nils Bergqvist gav mig en kalldusch, eller färgdusch om man så vill i ett av sina blogginlägg nyligen. Han visade egna fina färgbilder som var utöver det vanliga. Dessutom bjöd han på en länk till Franco Fontanas märkliga färgvärld. Allt helt utanför den vanliga verkligheten. Och ändå en del av den.

Chockad men inspirerad har jag nu vänt åter till färgens värld som en copycat. Om man gör som en mästare så kanske det går vägen, tänker jag på min kammare. Här är några av mina första försök.

Eders hängivne

PS
Jag kör numera med färgfilm i mitt Dogmalöfte också och har laddat upp med en 10-pack Portra 400 i frysen. 

Känsligare

Byter känslighet i Dogma-löftet

Jag kör väldigt mycket 400 ISO-film i svartvitt så jag modifierar mitt Dogma-löfte och byter Portra 160 mot dito 400.

Allt annat oförändrat

Eders Hängivne

Nu har'e hänt igen

Om gamla bilder som lever sitt eget liv

Det är ett underligt fenomen, det där. Att gamla diabilder blir populära efter många år i diamagasinet. För en vecka sedan laddade jag upp just en sån där gamling från 1995 på mitt tumblr. Vi var på Naxos ett par höstveckor och just den här bilden tog jag i Hora Naxos' gamla stad som vi utforskade i långsam takt.

Med en billig gammal spegelreflexkamera och normalzoom. Ingen värstingkamera behövs för mina minnesbilder. Bildvärdet sitter nog i de minnen den återkallar.

Eders Hängivne

PS
Ibland tycker jag att jag tog bättre bilder förr... 

När känsla är viktigare än skärpa

Om en gammal amatörkameras prestationer i den digitala åldern

I en tidigare blogg utlovade jag färgbilder som jag skulle framkalla själv. Nu var mina kemikalier sedan länge utgångna och jag ville inte riskera några bilder med gammal kemi så jag skickade in filmen till mitt lab i norra Värmland istället. 

Kameran som tog bilderna är en Agfa Silette typ 1 som började tillverkas 1953.

Här gäller det att vara fena på avståndsbedömning och skärpedjup. Hur gick det? Se här!

OBS! det här är inget för objektiv- och skärpenördar. Andra ögon krävs =)

Tre bilder från en promenad i Drottningholmsparken.

Det här är utsikten från mitt arbetsrum.

Jag var i Marabouparken och tittade på ett par afrikanska fotografers verk. På vägen därifrån gick jag en bit på bryggan längs Bällstaån och hittade det här granna lilla trädet.

Skärpa är bäst när den känns som en smekning. Det funkar bara med film.

Eders hängivne

PS
Ursäkta mig alla naturfotografer. Bilderna kunde väl ha varit lite bättre om man ser till innehållet. Så här går det när man är van att fotografera människor i stadsmiljö och tror att man minsann kan fotografera natur också. Det sket sig förstås men ni kan väl njuta av de milda färgerna i alla fall. 

PPS
Filmen var en Fuji Superia 200