Handflatsstora bilder

Om storformatets roligheter

Förra veckan samlade jag ihop mina storformatsbilder och skickade till Crimson. Ett tiotal blad av positiv film och lika många negativ färg tagna under det senaste året. Om någon tycker att det är dyrt att fotografera med rullfilm så är inte storformat på handflatsstora blad bättre på den punkten. 65 kr per blad tar Crimson för framkallningen och bladen kostar ungefär lika mycket i inköp. Än värre blir det när jag startar min 8"x10"-kamera där 25 blad FP4+ går på en knapp tusing. Jag är svårt frestad att försöka. På en auktionssajt nyss erbjöds oexponerade torrglasplåtar i oöppnad förpackning i dennna storlek. Mer autentiskt kan det väl inte bli. Men resultatet torde vara katastrofalt med så gamla plåtar. Jag har annars egna glas liggande som jag plockat ur ramar. Dessa kan nog beläggas med emulsion och användas direkt i den stora kameran vars kassetter är gjorda för glasplåtar. Ja, ja, vad är väl en bal på slottet...

Så såg det ut för ett år sedan.

Det här tog jag kort på. Ekerö kyrka från landsvägen.

En stund senare landade jag vid Munsö kyrka och testade perspektivkontroll. Jag rätade upp kyrkan från att falla bakåt. Men för att det inte ska se onaturligt ut gjorde jag inte väggarna perfekt vertikala.

På hemvägen stannade jag till vid Drottningholm och avbildade det fina slottet från parken.

Och sista bilden den gången blev hemma på tomten. Till en del grannars undrande kommentarer. "Vad tar du kort på?" "Är det där inte onödigt krångligt?" Hobbylösa nutidsmänniskor!

Höstprakt i Vällingby.

Storformatsfotografi, har jag upptäckt, är rena medicinen för den stressade nutidsmänniskan. När man har hållit på en stund kan det nog jämföras med vara i trans. Det har jag mig veterligen aldrig varit i men jag kan gissa lika bra som vem som helst. Bara laddningen av bladen i kassetter, om än med helt mekanisk rörelsemönster, blir en akt av drömlik meditation i totalt mörker. Arbetarskyddsstyrelesen har säkert ett och annat att invända om monotona arbetsuppgifter men sånt bryr sig ingen entusiast om. En nyttig övning i blindhet. Att lära sig var grejerna finns och inte tappa något. Efter detta är det lätt att beundra dem som är blinda och klarar allt utan att någonsin tända ljuset.

Jag laddade kassetterna på fredag. På lördag var jag på fotomässan. På söndag fotograferade jag tv-eken och hemkommen kände jag mig uppiggad och gav mig i kast med att fota kamerastilleben i svartvitt på de nyladdade handflatsstora negativen. De bilderna ska ni inte få se här.

Bråttom är ett fult  ord i storformatsfotograferingens härad. Bråttom finns inte. Punkt. Bara att rigga kameran med rätt orientering av 4"x5"-tums kassetter är en akt med tungan i rätt mun. Skynke har jag inget men min kollega som långlånat ut utrustningen bilade en schaktsökare. För mig som är en erfaren Rolleiflexfotograf var det förstås förstavalet. Jag försökte använda en svart jacka vid ett tillfälle och det gick bra men var ganska bökigt. Ett riktigt skynke är nog bättre. Objektivvalet denna gång blev normalen på 135 mm. Storformatsobjektiven är t o m enklare än ett bajonettfattningsdito. Kontrollerna är desto fler och här gäller det att koordinera sina båda hjärnceller, både den vänstra och den högra måste prata med varandra. För att göra skärpeinställning och komposition måste slutaren vara öppen och innan man ska ta en bild måste man komma ihåg att stänga. Det gick bra för mig "hver gang". Däremot förlorade jag ett par blad på att exponeringsmätaren var inställd på ett skyhögt ISO-tal medan filmen nöjde sig med 100. En positiv (typ dia) bild kan inte bli mer ogenomskinlig än dessa två. Annars gick det bra. Förutom en detalj. Att fotografera i befintligt ljus när det är mörkt gör bilderna ofantligt blå även om man exponerar rätt. Jag måste ha kört med svartvitt för länge och glömt denna egenhet med färgfilm och kvällsljus. Provade också att få ett stort skärpedjup med swing på objektivet. Det ser onekligen lite makabert ut med ett snedställt objektiv men på mattskivan var det allt annat än makabert. Skitfränt!

Nå, senaste sessionen med svartvitt har resulterat i 16 bilder på två timmar som ännu sitter kvar i kassetterna och väntar på framkallning. Måste öva lite blind laddning av bladfilmstanken först...

Inga misstag begågna som jag minns så yielden blir nog 100% och då ska det bli några maffiga kontaktkopior att dela med sig av i mörkrumsgruppen. Visserligen med nördigt innehåll men vaddå?

Mellanformataren.

2011-11-21 19:25   syntax

Så talar en äkta entusiast. Till min besvikelse kan jag dock konstatera att min herre icke är riktigt renlärig. För att nå denna nivå bör man köra med våtplåtar. Sålunda har man sitt lilla mörkrumstält på ryggen under sina fotoexkursioner. I detsamma aktiverar man sedan plåtarna med därtill lämpliga kemikalier, för att därefter med stor flinkhet utföra själva fotograferingen - denna måste nämligen ske innan plåten torkar.
Skämt åsido. Man blir full av beundran inför dåtidens fotografer som under sådana omständigheter tog sig till de mest otillgängliga platser, och kom hem med högkvalitetsbilder!
Nåväl, den som jobbar seriöst kommer hem med högkvalitetsbilder - precis som du. Jag undrar om du inte är en riktig rosenlundare? Men nej - rosenlundare är inte en beteckning på en fotoinriktning, utan ett småelakt epitet. Precis som bakgårdsromantiker.

Besvara

Svar från N Thomas Meldert 2011-11-21 19:39

Nja, Peter. Våtplåtar ligger för långt utanför min intressesfär. Ännu =) Liksóm du kan jag bara beundra de pionjärer som drog ut i fält med sina åbäkiga kameror för att dokumentera ett och annat. Bara hanteringen av utrustningen kräver sin man. Till detta kommer alla strapatser man kan råka in i. Man känner både vördnad och släktskap med dessa pionjärer.
Visst är bilderna typiska rosenlundare. De r tagna innan jag hade läst Kurt Bergengrens förklaring till begreppet och jag själv insett att naturfotografi är ett dödfött företag =)

Svara

syntax 2011-11-21 20:45

Ha! Dött företag?! Min herre får välja vapen och plats.

Svara

Svar från N Thomas Meldert 2011-11-21 21:06

För mig, Peter. För mig.

Svara

2011-11-21 19:51   janolof

Beundransvärt hantverk, och likaså tålamod...

Besvara

Svar från N Thomas Meldert 2011-11-21 21:11

Det är så man känner igen en entusiast =) Inga umbäranden är för svåra

Svara

2011-11-21 20:13   ojanson

Jag drog upp kapuschongen på regnjackan. Det funkade fint.
Kul att se lite landskapsfoto från dig. ;-)

Besvara

Svar från N Thomas Meldert 2011-11-21 20:58

Landskapsfoto, ja. Det var sista gången före uppvaknandet =) Kapuschong har jag ingen, vad jag vet men jag tror inte det spelar någon större roll. Luppen är det viktigaste hjälpmedlet när man inte har ljusschakt.

Svara

2011-11-22 01:57   EGW

16 bilder på två timmar var rena sprinterloppet. En kompis till mig kör storformat, och där jag sett att normaltiden per exponering är 30 minuter. Om man räknar in tiden att plocka fram utrustningen och sätta ihop delarna, välja plats för stativet etc, ljusmäta, ställa in skärpan, sätta in filmen, exponera och så plocka ned och plocka ihop alltsammans igen. Om det går som på räls blir det minst 15 minuter per exponering, men ofta längre tid på grund av allt funderande, flyttande på stativet etc. Skynke är vad som gäller.

Besvara

Svar från N Thomas Meldert 2011-11-22 07:24

Fältfotografering är en helt annan sak. I söndags fotograferade jag inomhus med allt färdigriggat sedan flera dagar. Den mesta tiden mellan plåtarna var att arrangera om motivet, finjustera skärpan och swingen. Samma ljusförhållanden hela tiden så det var bara att köra på

Svara

2011-11-22 17:21   Ingela Ring

Härliga bilder. Skulle varit kul att få testa storformat någon gång... Kanske är det onödigt krångligt, annars är det kanske nödvändigt krångligt. Bilderna tyder på det senare men jaga avvaktar med slutomdömet tills jag sett en fotografering live ;-)

Besvara

Svar från N Thomas Meldert 2011-11-22 18:04

Det är en klar fördel om man kan lära sig en viss ordningsföljd utantill. Snart sitter det i ryggmärgen. Men man ska nog hålla på regelbundet.

Svara