vädret var drägligare idag, så det blev en färgstark promenad (även om jag har bidragit till det efteråt)

Kanske en promenad  i gammal  god stil längs ständigt upprepade vägar och med d:o motiv. I alla fall började det så idag. Värmen  var inte lika tryckande som  de senaste dagarna, och  med  kamera  runt  halsen  och vattenflaska i  väskan  vågade  jag   mig  ut.

Plötsligt  hade  jag  hamnat här, det  bara  blev så i mitt lodande,    fötterna  kände  igen vägen och styrde   min väg, medan jag hade  tankarna   på något annat, som  jag  brukar  ha.

Den  mest  fotograferade gångtunneln från den tid då  jag gick här  ofta, den snabbaste gång- och  cykelvägen till och från jobbet, på den tiden jag  gjorde  det. jobbade  alltså. En snart  bortglömd  tid  nu. Det har gått några år.

Gångtunnelfärg idag.

.

Någonstans  här började  jag  fundera  på att släppa realismen och  istället  släppa  på färgerna

Falsk  grön färg på grönskan

En  svartvit bild som   är gröntonad.  Den  kändes på något  vis  mer  realistisk.

Orealism?

Jag  satte  mig på en soffa, drack några  klunkar och  och tittade  på knutpunkten.

Med  min  erfarenhet  från förr kunde  jag  räkna till  sju trafikflöden  till korsningen därborta, den  upptrampade  gångvägen  inräknad. Bilar, fotgängare  och cyklar var  för sig Dubbelt  så många flöden   om man  räknar  med  trafik i  båda riktningar.

Reste  på mig  och  gick  fram till trädet, en  gammal fotokompis.

Fast det  är  faktiskt  två  träd.

Tittade rakt  ner  också.

Fortsatte min färggranna vandring...

... och såg  en spännande  väg  in  i grönskan.

Men  det  var  inte en  väg  att  gå.

Och istället  hamnade  jag  här, och  där  kände  jag  igen  mig.

Eller var  allt en dröm?

Men  här har  vi svart  på  vitt  att jag  var  där.