Olovslund!
Jag fortsatte min spårvagnslösa promenad längs mer kända vägar och hamnade så småningom vid ett träd. Men låt oss inte gå händelserna i förväg.
Föregående inlägg slutade i tomma intet med ett vägval. Jag kunde enklast ha gått upp till Abrahamsbergs tunnelbanestation, och flytt fältet via tunnelbanan, men jag fortsatte uppför backen och kom upp till min gamla högstadieskola, och där var det fullt med barn ute, så jag vågade mig inte in på skolgården. Som gammal skäggig farbror med kamera var jag nog en misstänkt typ, och det var nog lite tidigt för att bli tagen för tomten.
Eller så hade jag inte lust just då.
Fortsatte uppför den välkända backen, den var en av två alternativa vägar hem från skolan under tre års tid. Nu såg jag nya generationer av tonåringar gå hem samma väg, och en av dem på andra sidan gatan hade samma röda hårfärg och var lika fräknig som jag var då, så det kändes nästan som att det var jag som gick där.
Alltnog, efter uppförsbacke följer nedförsbacke och där väntade den välkända eken.
Olovslunds skola där jag gick mina första sex skolår (förutom en kort period på Söder )
Det var full fart på skolgården och jag blev väl mottagen av en lärare som uppmanade mig att gå in och titta, och det behövde hon inte säga mer än en gång. Skulle jag känna igen mig efter 50 år. Ja i våras var det faktiskt 50 år sedan jag gick ut sjätte klass. Svårt att fatta.
Det var mycket jag kände igen. Slöjdsalarna låg kvar (utom pappslöjden då, men det var nog länge sedan den försvann från schemat). Naturkunskapen, med sina konserverade ormar och skioptikonapparat, hade blivit musiksal.
Och det kära biblioteket låg kvar på sin plats, men nog fanns det fler böcker då...
Här tillbringade jag mycket tid, även på den plats läraren nu sitter. Min lärare på mellanstadiet var även skolbibliotekarie och vi var några i klassen som fick hjälpa till med den sysslan. Jag tog den sysslan på största allvar och i sjätte klass var det jag som mer eller mindre skötte den dagliga ruljansen och såg till att mina kompisar gjorde rätt. Böcker var nog det bästa jag visste.
Tog en sväng i resten av byggnaden och såg att toaletterna ute på skolgården hade ersatts av inomhus-dito i korridorerna, så nu går det inte att springa lika många i bredd längre.
Däremot tror jag att trappräckena var desamma, tyckte jag kände igen bultarna. I småskolan hade vi tre våningar i de här trapporna ner till skolgården. Visst blev det fajt om att komma först ner många gånger, när ingen lärare såg.
Sedan gick jag hem från skolan...
...likt mina nutida efterföljare. Det här lilla backen har jag säkert gått uppför minst tusen gånger. Men stigen var smalare då.
Och här är jag strax hemma. vi bodde i huset till höger, men på andra sidan. Trappan till vänster ledde in till fiskaffären, dit isbilarna från Lovö regelbundet lämnade isblock och där kräftorna simmade i karet, när det var tid för det. Jag brukade gå dit och köpa strömming.
I huset till höger låg livsmedelsbutiken. Man kan ana var dörren var, där det är en inbuktning i väggen. Det går en stupränna där också. Den använde en av grannpojkarna en natt när han kom hem sent och hade glömt nycklarna hemma. Han klättrade upp längs rännan och knackade på fönstret i takkupan, där hans mor låg och sov.
Nu har jag gått närmare det tredje huset. Där låg tobaksaffären på gaveln till höger.
Och uppe i backen till höger anar ni mitt mål: Olovslunds spårvagnshållplats.
Hon var på väg till spårvagnen.
Den här korsningen var nog navet i mitt liv under flera år. Det var här det hände.
Och en svartvit titt från spårvagnshållplatsen mot världens nav.
Och här var det inget signalfel, så här fick jag åka spårvagn. Kära gamla tolvan kan man lita på.
En egen värld, precis som Östermalm och Djursholm. Jag som arbetarklassgrabb var ju bitvis en främmande fågel i den miljön, men det insåg jag inte förrän långt efteråt. Och om det är en egen värld är väl Abrahamsberg en främmande kil som är insprängd.
Och fina bilder så klart :-)
Jo jag har ju tid för sådant här nu Det är ju inga blixtuppdrag, vare sig utforskande eller bloggande, men roligt
är många minnen som rullar upp... Skolan har jag dock inte varit i. Kanske en ide - Råsundaskolan var en pampig gammal byggnad...
uppvuxen i korsningen Västerled - Djupdasvägen och med Olovslundsskolan på gångavstånd är detta synnerligen trevlig läsning. På denna video från 1996 fångade jag litet av de stämningar som lever kvar i mitt huvud.
https://www.youtube.com/watch?v=XNYmYMCrfk4
Nu har vi flyttat långt söderut men vi tänker ofta på den gedigna grund som Folkskolan gav oss för sextio år sedan.
https://www.youtube.com/watch?v=gXJzcSFMGXo
Muchisimas gracias