Vila, svalka och frid,
inne och ute,
i kyrka, skugga och sol
och vuvuzelor?

Efter min korta promenad från Centralstationen (Stockholms , alltså) i gassande sol och skuggan från stadens hus, med en paus för glass på Bunkebergstorg, hade jag kommit fram till Jakobs kyrka, granne till Kungsträdgåren och Kungliga Operan.

Ljudet från den 83-stämmiga orgeln trängde ut genom dörren som stod på glänt och lockade in mig till musiken, skuggan och svalkan.  Det skulle bli orgelkonsert, inte nu, men till kvällen, och jag tror att någon provkörde orgeln. Jag satte mig ner och njöt.

Jag tror inte jag varit in i kyrkan förut, trots att den ligger centralt, har legat här sedan invigningen 1643,  ja längre för den hade föregångare, och jag har passerat så många gånger. Jag slogs av var kyrkan var så ljus och luftig.

När jag setat en stund tystnade musiken och jag reste på mig och gick en runda. Inte i hela kyrkan, så jag har lite kvar att upptäcka till nästa besök.

Ljuset föll så fint på väggen just här, så det fick bli två bilder .

Kyrkan var inte tom, turisterna passerade, satt sig ner, läste i guideboken, tittade och fortsatte sin tur i staden.

Liten spansk familj och en man i blå skjorta.

Det gjorde även jag, fortsatte min tur, ut på den lilla kyrkogården, där man också kunde vila i skuggan, på soffor i grönskan som det här tyska paret, eller som den franska familjen med fem döttrar som sitter utanför bilden.

Tyskt par och Jakobs kyrka, med den röda färgen.

Alldeles intill ligger Kungsträdgården. Där vilade också folk, eller om de kanske bara njöt av den soliga  sommarstaden.

Endel sitter vid vattnet...

...andra väljer en bänk i skugga av träden.

Det pågick grön festival, där av tröjornas färg.

Man kunde också söka sig till Molins fontän från 1873. Mannen som talar i telefon är yngre och har kommit dit senare.

Vi kan inte lyssna på honom men väl på Tommy Körberg som sjunger om Molins fontän i revyn Svea Hund:http://www.youtube.com/watch?v=Fc1Y8ZvK13c

Vattnet faller ner i motljuset, och man kan i alla fall inbilla sig att det skänker svalka i värmen.  Jag tror trädens skugga betyder mer.

Möjligen får de här svalka om fötterna.

Själv hamnade jag på Bagdad café och fikade i lugn och ro

Men plötsligt kändes det inte som  lugn och ro längre, när vuvuzela-ljudet det trängde in genom fönstret. Men det var falskt alarm! Det var en turistbuss som stannat för rött ljus alldeles under fönstret och luftkonditioneringsaggregatet på taket lät som ett gäng vuvuzelor.

När jag fikat gick jag vidare, men det är en annan historia.

Olympus PEN Ep-1 + 14-42 mm (utom sista bilden: 17 mm)

När solen bara gassar och molnen lyser med sin frånvaro kan man kanske åka in till stan och leta efter skugga

Bara gassande sol från en molnfri himmel, och det bara fortsätter och svetten rinner. Ett Eldorado för soldyrkare och badare kanske, men jag börjar tycka det är tråkigt. Men inne i stan finns det ju höga hus, då borde det ju finnas skuggsidor också. Jag kanske skulle testa att leta efter skugga, travar iväg till pendeln och är strax mitt i storstaden.

Men egentligen var det nog fotomotiv och inspiration jag saknade...

Inne i stan fanns det moln...

... och bilden fick bli svartvit för annars var den så hiskeligt blå. Hötorgsskrapan, den femte är det väl, var så otroligt vit i solskenet idag, alltså inte bara på bild utan även i verkligheten, den bländade nästan redan när jag stod utanför Centralen.  Har den bytt färg? Eller var det bara för soligt idag?

Fullt med folk var det...

...både levande och andra, en del i sol, andra i skugga.

En del är på väg med raska kliv...

...medan andra är mer tveksamma.

Jag kör med min Olympus PEN, som det så ofta blir numera, så behändiga 335 gram att ha med plus nästan försumbara 71 gram objektiv. Inget man släpar på, den bara är.

Men idag släpade jag med zoomen också, 150 gram till,  jag vill ju lära känna den också och inte bara ta vidvinkelbilder. så här har jag dragit till med en telebild, 38 mm (crop-faktor 2).  Jag hade rätt, det fanns skugga i stan. Om man står på rätt ställe.

Här har också färgen kommit tillbaks i bilden. Jag ville att det röda skulle synas. På de första tre bilderna tog jag bort färgen, inte när jag fotade, utan när jag kom hem. Ibland tycker jag det är praktiskt, att inte behöva bestämma sig i fotoögonblicket, när motiven passar i både svarvitt och färg.

En gång i tiden, på den där gamla analoga filmtiden, körde jag med två kamarehus, ett med Tri-X och ett med dia. Skönt att slippa.

Två herrar i solskenet med två olika färdmedel. En bara väntar, en försöker lösgöra sitt åkdon. Sommar-Stockholm och många turistbussar och inte så många promenerande som konverserar på svenska. Tyska. Franska. Spanska. Den här farbrorn sa inget. Busschaufören kanske pratar dalmål.

Det var inte bara turister i stan, det fanns lokalbefolkning också.

"Nämen titta, här fanns det godsaker..."   Tyckte inte fågeln behövde färg, för det har den inte...

Nu har jag kommit fram till Jacobs kyrka, och dörren stod på glänt och orgeltoner sipprade ut, och det lockade in mig (tillsammans med förhoppning om lite svalka. Men först tog jag bilden.

Intressant vad som hände med den här bilden. Det jag såg, och det som fick mig att ta bilden var den röda färgen (kyrkan är röd), och kontrasterna mellan ljus och skugga och alla solfläckarna på gatan, men när jag satt här vid datorn testade jag att ta bort färgen och plötsligt såg jag en ny, bättre bild.

Hade jag haft svartvitt i sinnet hade jag ju också sett motivet för det är ju ljuset som gör bilden, men här var jag övertygad om att färgen skulle tillföra något. Jag hade fel.

Som sagt, jag gick in i kyrkan, men det får vi återkomma till, vi är redan uppe i sju bilder.

När solen lyser skarpt
och skuggorna förstör bilden
kanske det är skuggorna som är bilden

Tre farbröder står så fint i allén, tätt ihop, konfererande, funderande eller spekulerande. En given bild, men det är motljus och skuggorna förstör och till råga på allt är farbröderna svarta. Men vänd då på steken och gör fienden till din vän och utnyttja skuggorna.  Farbröderna och skuggorna får bli svarta och trädens skuggsidor nästan svarta. (Farbröder förresten, det är bara en av dem som är äldre än mig.)

Tre farbröder kastar skuggor i kapp med träden.

Men när ändå bilden är så mycket kontrast, varför inte ta bort färgen.

Fortfarande tre svarta farbröder, men skuggorna har mer nyanser. Samma bild, men ändå inte.

Ett annat träd, men inga farbröder.

Den här bilden hade jag aldrig funderat på utan skuggan. Den är så att säga trädets förlängning och ger struktur, komposition och bild.

På något sätt är det detta med form, struktur och komposition som är stommen (eller ska jag säga drivkraften) i mitt fotograferande just nu. Jag har ju alltid varit en sökare i mitt fotograferande, och fotograferar det jag ser, och just nu är det former jag ser.

En skuggbild till. Här är det grus som är motivet, förutom skuggorna.

En på-vägen-till-jobbet-bild, som fick användning nu när skuggor blev aktuellt.

Sens moral? Det ska väl då vara: Låt inte skuggorna förstöra för dig. Använd dem!

Olympus PEN + 17 mm

Jag gjorde en utflykt till Skåne -
och hamnade vid en å

Jag for till Skåne i helgen. Inte för att fotografera, men i det vackra solskenet blev det några bilder under lunchpausen,

Det fanns en å och en brygga som fångade blicken.

Solens strålar förgyllde landskapets skönhet.

Isen kan bjuda på många sköna vyer...

...liksom speglingarna i snön.

En liten upptickare får avluta dagens lilla kavalkad.

En liten lördagspromenad med Olympus PEN Ep-1

Snö och blåst och kaos men allt ändrade form och sedan kom solen och lyste upp och kameran fick ut och gå

I förrgår när skymningen föll var allt så mörkt och mulet och blått och bara ett enda värmande ljus syntes i fjärran.

Från min ytterdörr

Men sen kom ett dygn av blåst och snö och formade om världen och skapade nya former och solen hjälpte till med sitt skuggspel.

Från min bakdörr

På skuggsidan (som är framsidan)  tonade snön i blått.

Solen inbjöd till promenad, men kölden bet lite i kinderna. Dags för ett litet köldtest av kameran, -15 ska den väl klara. Ja det blev lite kallare nere i sänkorna, men ingen riktig kyla, alltså.

 Promenerade  välkänd väg, men allt är inte välkänt. Här är inte bara marken insvept i vitt, även husen.

Snön är inget hinder, vanliga genvägar trampas snabbt upp

Varför kan inte de som planerar gångvägar lära sig att människor går närmaste vägen, inte längs kanterna på rektanglar.

En del motiv inbjuder till färg, andra till svarvitt, jag bara följer ögats impulser.

Just den här vyn, med lite variationer,  har jag återvänt till flera gånger. Det är något i formerna jag gillar.

Men när jag bytte vinkel blev det färg  istället. Fråga mig inte varför, det bara blev så.

Fast egentligen är det bara bluff det här med färg och svartvitt. Det är ju samma kamera och samma filer. Men egentligen är det inte bluff, för jag "tänkte" i färg och "tänkte" i svartvitt när jag tog bilderna och det stämde när jag kom hem till datorn.

En svartvit bild, den sista för dagen.

Jag testade inte bara kameran i kylan, jag testade också zoomen, som jag egentligen inte använt förut. Jag har ju bara fotat med pannkakan.

Bilder med Olympus PEN Ep-1 och 14-42 mm