Sala har förstås de tre senaste blogginläggen handlat om, jag fick lift med dottern som skulle till sitt gruvarbete

Mina barn  är  uppvuxna i  den gamla silvergruvestaden Sala och det  innebär  att  jag  också  bott  där i  ett kvartssekel. Dottern har  varit  den  mesta återvändaren, i och  med att hon jobbat  som  gruvguide  i  silvergruvan  ett  antal  somrar (och  även  i lågsäsong  andra tider  på året). Och  nu  i  veckan  passade  jag  på  att lifta dit,  med henne.Själv  får  jag  ju  inte köra bil längre p.g.a. min  Alzheimerdiagnos.

Så när  hon var  nere  i  underjorden  passade jag  på  att promenera  på  gruvområdet och  ta lite  bilder, och  även  i  omgivningarna. När jag  inte  hängde  i  Repan och  fikade med andra delar  av  personalen som kände  mig  från  alla  tidigare besök. Flera  gånger  ha  jag  ju  varit  där  på Gruvans  dagar och  fotograferat, utklädd  till  gruvdräng, precis   som  guiderna. Men  nu  höll  jag  mig  ovan  jord

Bilderna  i  de  senaste  inläggen  kommer  alltså  rån  denna  tripp  till   Sala. Jag  har  genomgående  använt  min min  Olympus  EM-5, med Panasonics-normalen 25 mm/ 1.7

Avslutar  med  en  fin  gammal  gata  där  vi  bott

Magasinsgatan.

Där  bilen  står bodde  vi.

Och  några  meter  bort  låg  barnens  högstadieskola. Men  det  var  då  det.

Nu är  det  bara  nostalgi.

Längs vägen hem till mig, men jag flyttade ju för tio år sedan, så precis lika var det ju inte häromdagen

Här var  jag  kanske halvvägs, men  det är  ju ett  helt värdelöst påstående, om man inte vet  varifrån  jag  kom, men  om jag  kom från tåget stämde det nog ganska bra. Och nu häromdagen  när  jag  återvände gick jag åt  andra  hållet, så allt är baklänges, men det  syns  ju inte på bilderna. Dessutom  hade  jag  en annan kamera  på  den  tiden, och inte fotograferade  jag  på väg till och  från jobbet, så det är  mycket  som  ändrats. jag  skrev  nog inte sådanahär nonsenstexter om ingenting  heller.

Men här  tror  jag  det är  sig  ganska  likt. Fast förstås annat vatten än då.

Den gamla kvarnen  finns kvar.

.

Stigen  känner  jag igen.

I stadsparken Sprutar vattnet  nu  som  då.

Och  träden är  fortfarande upp-och-ner när de  speglas.

.

Några tavlor? I alla fall har de ram.

Jag roade mig  med att  sätta ram på  några  bilder, delvis  för  att avgränsa  bildens  uttryck.

.

När  motivet inte  har   egna   avgränsningar får  man   hjälpa  till så att  det inte rinner  ut.

Eller så  är  det  bara lite roligt  att experimentera  ibland. Variation  kanske det  kallas.

På andra sidan  vägen såg  det  annorlunda ut.

Gårdagsvattenbilder

I går  passerade  jag  och  min  kamera lite vatten,  och  då  kunde vi  inte  låta  bli .

En del  av  det vi  såg omvandlades  till bilder.

En del bara flöt.

.

Andra simmade.

Vandrarens varsamma vandring varseblir vägens vardagliga vyer bortom banaliteternas blekhet

Själv  gillar  jag  att blogga, så jag blir glad  när  en allitteration  rinner till och och fortfarande finns kvar  när  jag  kommer fram till datorn och  kan skriva ner  den. Ofta överlever de inte  så länge. Den här växte  och  växte  i skallen när  jag släpade  hem en  börda  från  handelsboden och  var tydligen kraftfull nog att  ta sig  ända fram  till tangentbordet..

Bilden är  från  en annan vandring, eller  snarare ett  anspråkslöst strövande i närmiljön.

Ett strövande i både  ljus  och mörker,  i  sol och  skugga, hit och dit

Fast visst  hade  någon  gått  här  före mig.

.