En utflykt, ut ur staden

Vi har klivit av bussen som klättrade upp för backarna åt oss, och går sista biten till fots, vattenflaskorna åker fram med jämna mellanrum och jag trivs bäst i skuggan, men den var det snålt med.

.

Vi bryr oss inte om stoppskylten utan  fortsätter in på området.

Där finns de, kommunisttidens gamla monument. Tidigare fanns de nere i stan.

Det var varmt och ljuset var hemskt, så varken jag eller lillkameran trivdes särskilt bra här.

.

.

Sedan tog vi oss ner till staden igen, med hjälp av en annan buss och här står vi i Pest medan Buda är lite suddigt i bakgrunden

Jag borde ha känt igen mig, eller... och lite till

... men det  var först när jag kom hit som jag säkert kunde säga att jag  kände igen mig och säkert visste   att jag varit här  förr.

Saluhallen i  Budapest låg på  sin rätta plats och  det gamla universitetshuset bredvid (sticker in lite grand i bilden). Innan dess hade staden känts främmande, fast vi gått på ställen där jag vet att jag gått förut, men där verkligheten  inte såg ut som mina minnen. Hade staden  ändrats så mycket?

 Redan när vi började gå över bron anade jag vad som väntade på andra sidan Donau

Ett eldorado om man gillar ungerska korvar.

.

Här någonstans insåg jag att jag skulle sluta att försöka känna igen mig och istället acceptera nuet och  tiden och glömskan. Det gjorde upplevelserna  behagligare och seghjärnan började anpassa sig. Jag glömde  hela tiden bort hur länge sedan jag var  var här eller tänkte inte på det.  Det var ju bara 37 år , men för mig i nutid, eftersom jag varit med om det. Jag gjorde då en liknelse och förlade de de trettiosju åren till historisk tid, t.ex. med start 1910. Då skulle de båda världskrigen med god marginal rymmas. Då insåg jag hur lång tid som förflutit sedan jag var här  förra gången.

Där vi bodde den här gången.

Fast några trappor upp.

Fina gamla golv och fina räcken.

Vägen ut på  sta´n

Utsikten från vårt rum.

Städer med vatten kan ju vara trevliga, så kanske skulle vi välja sådana

I våras bloggade jag om att Uppsala  är en fotovänlig stad, bland annat för att  det rinner vatten genom stan (Fyrisån alltså). Kanske skulle vi välja städer med vatten, för vår tågluffartripp? En sådan åkte jag och några kompisar till 1979.  några tågluffade genom Västeuropa, men vi som var för gamla åkte nattåg genom  Östtyskland och Tjeckoslovakien.  Det var då sovvagnen knappast kunde kallas sovvagn, eftersom  vi inte fick sova så mycket.

Först kom konduktören när vi lagom hunnit somna och han skulle  se på biljetterna, bankade rejält på dörren innan han öppnade den med en smäll och sedan lyste oss i ögonen med sin stora lykta. Och hans följeslagare höll stenkoll på honom:

--Biljetter! Pass! Visum!

När vi lagom somnat in igen,upprepades det det:

Biljetter! Pass! Visum!

Passkontrollanten, med sin kontrollant! Men han skulle också  undersöka om vi gömt något under sängarna eller innanför innertaket.

Sedan då? Tredje gången gillt! Tullkontrollanten med släptåg. Han skulle räkna pengarna också.

Och så passerade vi gränsen och tjeckerna upprepade proceduren  i samma tre akter. Sedan var det strax morgon. Och vi kom så småningom fram till resmålet: Budapest, en stad med vatten.

.

Nu fick Budapest bli startpunkten för vårt luffande. Och vi "fuskade" och flög dit.

Men kanske var det inte såhär vi hade tänkt oss vattnet.

.

Snarare hade vi tänkt oss det här.

Äventyret kunde börja!

Om man nu ska tågluffa hur ska man då bestämma rutten?

Mycket har ju ändrats sedan då när tågluffandet var nytt, Interrail-biljetterna har moderniserats och tågresandet  och tågrutterna har ändrats. Natt-tågen till kontinenten har försvunnit. man kan  inte längre sätta sig på natttåget Nobel i Stockholm och vakna upp i Tyskland vid frukostdags, ej heller  kan man åka nattåg via Trelleborg och bekvämt  hamna i Berlin  och söderöver. båda vägarna har jag prövat  en gång i tiden, med skilda upplevelser längs vägen.

Vi fick alltså ändra strategi, vad gällde planeringen. Vi vände på steken helt  enkelt, och ställde oss frågan "vart vill vi åka? vilka städer vill vi se?" Och går det att få in dem i en resrutt? Det gick.

Men vi tog flyget till hjälp. Vi flög till en stad, och hem från en annan, och åkte tåg däremellan. Och var borta en månad.

Sju städer blev det om jag räknat rätt (rätta mig om jag har fel), med några övernattningar i var och en.

Jag bestämde  mig för att köra med minsta möjliga fotoutrustning, så jag tog bara med min lilla  Panasonic, GM5 med kitzoomen. Jag gjorde ju resan för att uppleva och  för att umgås med dottern, inte för att fota, ta bra bilder  eller dokumentera. Jag plåtade bara för att det var roligt just då. och för att jag vet om att jag har bilder när jag kommer hem så kan jag blogga och ha roligt en gång till.

Bilderna är från första staden.

Nu var det ett tag sedan sist i bloggen, men jag och dottern hade aldrig tågluffat, så vi tog oss en tripp. (INTRO)

Två gånger var jag tre månader för gammal att tågluffa med interrailkort. jag ä r född i början av oktober och när korten  kom kunde de som var födda i januari Interraila. Tre år senare höjdes åldersgränsen för korten med tre år och åter var jag tre år för gammal. Det innebär ju inte att jag inte har åkt tåg, men då fick jag förstås köpa riktiga biljetter.

Så när dottern föreslog att vi skulle tågluffa, behövde jag inte tänka länge innan för att gilla idén, när hon kunde tänka sig att ta hand om sin  Alzheimervirriga pappa.

Så vi gav oss ut på okända vägar.

En okänd  gångtunnel i en främmande stad. Främmande, även om jag hade varit där  förut, men på  37 år hinner mycket hända, bland annat östblockets sönderfall. Gångtunneln var jag ju tvungen att fotografera, gamal gångtunnelfotograf  som jag är (eller har varit) i bloggen.

Jag bestämde mig på ett tidigt stadium, ja kanske redan innan vi åkte hemifrån, att inte försöka ta  bra bilder, eller att  dokumentera resan kronologiskt i följetongsform som jag gjort många gånger förut, utan bara ta bilder som var roliga att ta. Allt annat är för ansträngande för hjärnan att  hantera.

Med varsin stråhatt på huvudet, gav vi oss iväg på äventyr i sommarvärmen.