Jag borde ha känt igen mig, eller... och lite till
... men det var först när jag kom hit som jag säkert kunde säga att jag kände igen mig och säkert visste att jag varit här förr.
Saluhallen i Budapest låg på sin rätta plats och det gamla universitetshuset bredvid (sticker in lite grand i bilden). Innan dess hade staden känts främmande, fast vi gått på ställen där jag vet att jag gått förut, men där verkligheten inte såg ut som mina minnen. Hade staden ändrats så mycket?
Redan när vi började gå över bron anade jag vad som väntade på andra sidan Donau
Ett eldorado om man gillar ungerska korvar.
.
Här någonstans insåg jag att jag skulle sluta att försöka känna igen mig och istället acceptera nuet och tiden och glömskan. Det gjorde upplevelserna behagligare och seghjärnan började anpassa sig. Jag glömde hela tiden bort hur länge sedan jag var var här eller tänkte inte på det. Det var ju bara 37 år , men för mig i nutid, eftersom jag varit med om det. Jag gjorde då en liknelse och förlade de de trettiosju åren till historisk tid, t.ex. med start 1910. Då skulle de båda världskrigen med god marginal rymmas. Då insåg jag hur lång tid som förflutit sedan jag var här förra gången.
Där vi bodde den här gången.
Fast några trappor upp.
Fina gamla golv och fina räcken.
Vägen ut på sta´n
Utsikten från vårt rum.
/MA
Hälsningar Lena
Ha det gott/Stig