Det är egentligen ganska skönt att inte försöka ta "bra" bilder utan bara ägna sig åt promenad- occh blogg-bilder

Det blir liksom en sådandär "win-Win" situation om  jag  har kameran  med när jag promenerar och går där jag går lite  slumpmässigt.  Eller tvärtom , att jag strövar runt när  jag fotograferar, utan idéer om vad jag ska fotografera utan låter slumpen eller  de fotografiska ögonblickens ingivelser styra.

Det här är den naturliga vägen ut i stora världen (även om det finns andra smitvägar också). Därför blir det gärna bilder härifrån. Och ibland även  i motsatt riktning om ljuset faller rätt och andan faller på. För det mesta, eller nästan inte, för att jag behöver  bilderna, utom då som bränsle i bloggen.

I går

.

Ja  fortsättningen  är också från igår.

Den lilla 45:an satt på den lilla kameran. Gatufoto med kort tele. Men jag föredrar att kalla det för  promenadfoto. Det stämmer bättre  med  mitt fotande. Här såg jag  speglingen i bilen, men lyckades också fånga in några små figurer. Tyvärr smet hunden ut till höger i fotoögonblicket.

Den här trappan har  jag tittat  på många gånger när jag gått förbi, men nu fanns ett par skor och då blev det e nbild.

Jag slogs lite av att färgen på himmel och hus gick ihop.

.

Men jag tyckte också att  det kunde  passa i svartvitt.

Skönheten i fotograferandet ligger fotograferingsögonblicket.

Resten är bara arbete.

Sedan kommer nästa skönhetsstund när  jag skriver texten.

Det fungerade ju så bra med blommor och gräs igår, så idag fick det bli större växter

Lillkameran med 45:an fungerade så bra igår så de fick följa med på en liten promenad idag.

Jag  använde mest full öppning idag också, 1.8 och letade mig in i växterna efter möjliga motiv.

...som  det här. In bland bladen.

Eller det här, upp mot skyn.

De stora bladen.

Blommorna.

Prövade även  med ett mer vardagligt träd.

Närgånget på min baksida med Panasonic GM5 och Olympus 45 mm/1.8 och full glugg.

Jag har ju använt det   korta (och behagligt  lilla)  objektivet förut på min   Panasonic, men då som  traditionellt tele i mitt promenadfotograferande.  Men idag fick jag idén att använda det för avstånd  nära närgränsen, och  med full öppning  för att minimera skärpedjupet.

Jag botaniserade lite i gräs och buskar utanför bakdörren. Genomgående  med bländare 1.8.

.

Försökte finna en blandning av skärpa och oskärpa.

Inte det enklaste att komponera på den lilla skärmen  med vrenskande glasögon  och blänkande skärm.

Det är bara att hoppas på lite tur också.

.

Några av bilderna blev hyfsade tycker jag.

Och  det var definitivt bekvämare  än  att gräva fram tungkameran  med tungmakro.

Allting har en baksida? Men där utanför finns omvärlden och igår var en onödig dag.

Onödig dag? Ja jag vill inte ta bort den ur almanackan eller så, men det var onödigt  kallt och blåsigt efter att det först varit onödigt varmt för min smak, och jag  tog en  onödig promenad  med onödigt  lite  kläder i den onödiga kallblåsten.

Sedan var jag onödigt trött och gjorde onödigt lite, men det var nog nödvändigt.

Så jag återvänder till min baksida, den som  finns på baksidan av  min  boning och  är avgränsad från omvärlden av  en  lite taggig häck.

Bilder (onödiga?) som jag tog för någon vecka sedan och som  det är onödigt  att hålla på längre

Husen på andra sidan gatan (och en fågel!)

Inget onödigt skärpedjup (så fick jag  in  onödig-ordet en gång till).

Slänger med två vårbilder från huvudstaden 

innan  även de blir onödigt gamla.

*****

Kring sergels torg

Passerade där igår

En profil.

Välkänt motiv?

Ett misslyckande på konditoriet fick bli till något  abstrakt.

Och  så fotografen själv, röd  i ansiktet efter några dagars sol.

Men  ingen selfie, profilen höll i kameran.