När man vandrar hemmåt i mörkret är det kanske skönt när en färggrann byggnad dyker upp

Sparsamt är ljuset som lyser upp den gamla staden.

Vad kan ruva borta i skuggorna?

Jag är inte ensam.

Plötsligt återvänder färgen till staden.

När ljuset blir det intressanta.

Ljuset är ju alltid intressant när man fotograferar eftersom fotografering bygger på ljus, men jag tänker nu på  de situationer där ljuset övergår från att vara förutsättningen till att bli motivet. Vad nu skillnaden egentligen är. Bara mängden ljus och hur det faller? Eller något mer? Kanske bara onödiga tankar när jag går där, kanske bara skitsnack i bloggen efteråt, men faktum är att jag förhåller  mig olika till motiven, beroende på vad jag  ser, uppfattar och upplever när  jag går där.

Här såg jag ljuset. Den nedåtgående höstsolen har jag bakom mig och den reflekteras i fönster och andra  speglande ytor. Det var det ljuset jag ville fånga. Att en dam hoppade in i bilden  precis när jag tog  bilden var bara bonus.

Det måste ju inte vara svartvita bilder för att tillämpa det här resonemanget (som ju är en efterkonstruktion, för så här mycket tänker jag inte  när  jag går där, tänket är till  stora delar  en efterkonstruktion). Med färgbilder blir ljusets färg en extra faktor  att ta hänsyn till, eller en möjlighet att fånga ljuset på olika sätt.

Ovanstående bilder, och den här under, är från Gamla stan, men är inte i första hand tänkta att skildra Gamla stan-miljön. Däremot är  de  smala gränderna förträffliga att samla ljuset i.

.

Ljuset går att fånga även i modernare miljö, så gamla miljöer är inte ett måste, och kanske enklare. Sedan beror det ju på var  man har lust att promenera, i alla fall för mig som gillar att ha promenaden eller vandrandet som en bas för fotograferandet. Flanörfotograferande? Men det begreppet har jag skrivit om tidigare.

I morse såg jag de första tecknen

Morgonfynd vid morgontidningshämtning.

Kollade läget på solsidan av huset också.

Projekt Slussen, Och andra bilder i skymningen. Plus en fikabild.

Gick i går afton förbi det tillfälliga konstverket vid Slussen

Konstaterade att Stomatol-reklamen fortfarande lyser

.

Det var ganska tomt på bilar.

Fortsatte sedan till den gamla staden.

Men först hade jag fikat.

på väg när mörkret faller i den gamla staden.

Jag gick här och konstaterade att Mäster  Olof till min glädje   stavar  Olof på samma sätt som jag. Fast han var ju förstås före mig, både  han och  Strindberg.

Men det var ju inte för stavningskontrollen  som jag gick här, utan för ljuset.

Det var nu i måndags när solnedgången var så intensiv.

Fotovinklarna kan bli knöliga, när gränderna är smala..

Och idag passerade jag där igen. Tjatigt? Nej jag var på väg någonstans.