Bilder från den stora staden

När jag  nu bloggat  med  bilder från den lilla staden måste väl också den stora staden få sin beskärda del. Men det var nu inte någon sorts rättvisemani som gav bilder från den stora staden. Det var  ett helt prosaiskt besök hos tandhygienisten som gav storstadsbilder, för efter misshandeln av käften behövde jag en  promenad. Och bilder.  Kvadratiska. Än har jag inte släppt den formen.  Och jag har fler kvar från den lilla staden.

Började lite färgstarkt.

Fortsatte  med blygsam färg.

Jo det är en lätt toning i bilden.

Men sedan blev det  mera färg igen.

Okej då, ni ska väl få en färgbild till...

Och en färglös.

Trött. Orkar inte skriva något vettigt, så jag låter bli och låter bilderna tala. Om de nu gör det.

Bilder från den lilla staden

Det finns  vägar som  leder dit.

Men jag kom inte längs den vägen. Jag kom på asfalt, fick lifta med de som hade ärende hit. Jag kom  hem på samma sätt. Tack för det!

Jag vandrade runt i den lilla staden och tog bilder. Bilderna blev fortfarande kvadratiska ( jag har ju testat det ett tag) men det här var första  gången jag upplevde en motivmässig begränsning  med kvadrater. Det var bilder jag inte tog för jag såg att det inte skulle bli bra och det var bilder som jag tog som inte blev bra. Men jag får väl återvända med en annan inställning på kameran så jag får liggande rektanglar  med mig hem. Den  här gången framhärdade jag i min envishet (eller dumhet) med kvadrater.

Det Finns ju förstås hus  där i den lilla staden.

Med rektangulär inställning hade  mer av huset  kunnat komma med.

Det finns hus där jag bott. Bakom fönstren i bottenvåningen.

.

Det finns hus där jag lagat tänderna.

Men det finns också vatten.

Kanske var det här jag lärde mig fotografera vatten, om det inte var i fjällen jag gjorde det. Troligen var det båda ställena eftersom vattnet har så  olika karaktär i parkmiljö och forsande fjällbäckar.

.

och det finns säkert  mera vatten...

svartvitt: bilder ett sätt att leva? Eller bara ett uttryck.

Nu har jag  ställt till det, genom att skriva rubriken innan texten är klar, ja till och med innan jag börjat skriva, ja faktiskt innan jag funderat på vad texten ska handla om. Är det vad som kallas för utmaning, att leva upp till det utlovade. Å andra sidan var det  ju precis det vi blev utsatt för i skolan, när det var  prov. Rubriken var given, inget  mer. Jo: skrivtiden. Och så var det ett tvång, det är det inte  att blogga, om man inte har ett inre tvång. För mig är det bara ett nöje att skriva, och helt oseriöst. Och nöje var det ofta i skolan också.

Svart på vitt blir det när  man skriver och svartvitt kan det bli när  man fotograferar.

En svartvit bild, fast  mest svart förstå. Motivet är  de vita stråna mot den mörka bakgrunden. Mer vitt på svart än svart på vitt, ungefär som kritan på den svarta tavlan i skolan. Tyckte det kunde passa eftersom just  stråna var motivet. Jag kunde ju ha gjort  bakgrunden ännu mörkare, men ville  ha lite struktur kvar för att   bevara känslan. Eller så är det ett uttryck, så fick jag med det ordet i texten. Ett "löfte" avklarat om vi ser rubriken som ett löfte

Men ibland handlar mitt val av svartvitt om förenkling och renodling.Inga störande färger.

Som här. Vore bilden i färg skulle alla färgerna, som nu inte finns, dra blicken till sig och minska uppmärksamheten på motivet, som ju är spelet. I alla fall tänker jag så.

Kanske ska jag läsa en tidning. Färgen lika  onödig här!

.

Ibland är det bara den sköna känslan som gör att jag tar till det svartvita i bilderna.

Ibland finns   känslan där redan när jag står  vid motivet Ibland dyker den upp vid framkallningen i Lightroom. En skön  frihet. En gång i tiden släpade jag  ibland med mig två  kameror, en  med färg  och en med s/v

Blänk, speglingar och reflexer utan förvirrande färger.

Mitt sätt att fotografera , är numera  sällan att  jag ger mig ut för att fotografera, däremot går, vandrar, spatserar jag ofta, och  måna gånger är en kamera med, redo runt halsen eller för säkerhets skull i ryggsäcken eller en väska, redo om och när motiven dyker upp. På det viset är ju bilderna ett sätt att leva för mig.

Vatten  är också  fascinerande och  lite lurigt för människoögat, det man ser är inte alltid  vad man ser eller tror sig se, så vid  vatten har jag  lekt mycket  med kameran.

Här är det  i princip samma tankar som  i den första   bilden.

Allt  handlar bara om vilken väg  man  väljer att vandra.

Fyra fyrkantiga foton från fredagens färd

Fångade första fyrkanten  ungefär  där jag blev avsläppt. Något sticker upp där bakom. Vad kan det vara och var  kan det vara? Varför tog jag överhuvudtaget  bilden? Frågorna hopar sig.

Kan det fula bli fint om solen skiner och ljuset är hårt? Eller blir det bara fruktansvärt fult?

Även det redan vackra kan vara svårt att fånga i det obeslöjade solljuset tycker  jag.

Det gäller att söka vinklar. Men det är ju det som är så skojigt när man promenerar med kamera.

Jag blickade  neråt.

Hade hamnat mitt i kampen om brödfödan.

Jag prövar ett svartvitt  perspektiv också.

Det här är  bara de första fyra från gårdagen, men den var lång och jag är trött, så det får bli ett  kort inlägg till att börja  med.

Broar kan överbrygga klyftor sägs det

Jag träffade på en bro i går och den hjälpte mig att överbrygga ett  hinder, samtidigt som den sammanlänkade delarna i ett kluvet samhälle.

Hindret som klöv  på denna plats: järnvägen.

Järnvägen, som både kan vara sammanlänkande och den stora barriären.

Här finns en bro som ser ut som en tunnel.

Och där föll ljuset fint tyckte jag.

.

Brofotgängare.