svartvitt: bilder ett sätt att leva? Eller bara ett uttryck.

Nu har jag  ställt till det, genom att skriva rubriken innan texten är klar, ja till och med innan jag börjat skriva, ja faktiskt innan jag funderat på vad texten ska handla om. Är det vad som kallas för utmaning, att leva upp till det utlovade. Å andra sidan var det  ju precis det vi blev utsatt för i skolan, när det var  prov. Rubriken var given, inget  mer. Jo: skrivtiden. Och så var det ett tvång, det är det inte  att blogga, om man inte har ett inre tvång. För mig är det bara ett nöje att skriva, och helt oseriöst. Och nöje var det ofta i skolan också.

Svart på vitt blir det när  man skriver och svartvitt kan det bli när  man fotograferar.

En svartvit bild, fast  mest svart förstå. Motivet är  de vita stråna mot den mörka bakgrunden. Mer vitt på svart än svart på vitt, ungefär som kritan på den svarta tavlan i skolan. Tyckte det kunde passa eftersom just  stråna var motivet. Jag kunde ju ha gjort  bakgrunden ännu mörkare, men ville  ha lite struktur kvar för att   bevara känslan. Eller så är det ett uttryck, så fick jag med det ordet i texten. Ett "löfte" avklarat om vi ser rubriken som ett löfte

Men ibland handlar mitt val av svartvitt om förenkling och renodling.Inga störande färger.

Som här. Vore bilden i färg skulle alla färgerna, som nu inte finns, dra blicken till sig och minska uppmärksamheten på motivet, som ju är spelet. I alla fall tänker jag så.

Kanske ska jag läsa en tidning. Färgen lika  onödig här!

.

Ibland är det bara den sköna känslan som gör att jag tar till det svartvita i bilderna.

Ibland finns   känslan där redan när jag står  vid motivet Ibland dyker den upp vid framkallningen i Lightroom. En skön  frihet. En gång i tiden släpade jag  ibland med mig två  kameror, en  med färg  och en med s/v

Blänk, speglingar och reflexer utan förvirrande färger.

Mitt sätt att fotografera , är numera  sällan att  jag ger mig ut för att fotografera, däremot går, vandrar, spatserar jag ofta, och  måna gånger är en kamera med, redo runt halsen eller för säkerhets skull i ryggsäcken eller en väska, redo om och när motiven dyker upp. På det viset är ju bilderna ett sätt att leva för mig.

Vatten  är också  fascinerande och  lite lurigt för människoögat, det man ser är inte alltid  vad man ser eller tror sig se, så vid  vatten har jag  lekt mycket  med kameran.

Här är det  i princip samma tankar som  i den första   bilden.

Allt  handlar bara om vilken väg  man  väljer att vandra.