svartvitt: bilder ett sätt att leva? Eller bara ett uttryck.
Nu har jag ställt till det, genom att skriva rubriken innan texten är klar, ja till och med innan jag börjat skriva, ja faktiskt innan jag funderat på vad texten ska handla om. Är det vad som kallas för utmaning, att leva upp till det utlovade. Å andra sidan var det ju precis det vi blev utsatt för i skolan, när det var prov. Rubriken var given, inget mer. Jo: skrivtiden. Och så var det ett tvång, det är det inte att blogga, om man inte har ett inre tvång. För mig är det bara ett nöje att skriva, och helt oseriöst. Och nöje var det ofta i skolan också.
Svart på vitt blir det när man skriver och svartvitt kan det bli när man fotograferar.
En svartvit bild, fast mest svart förstå. Motivet är de vita stråna mot den mörka bakgrunden. Mer vitt på svart än svart på vitt, ungefär som kritan på den svarta tavlan i skolan. Tyckte det kunde passa eftersom just stråna var motivet. Jag kunde ju ha gjort bakgrunden ännu mörkare, men ville ha lite struktur kvar för att bevara känslan. Eller så är det ett uttryck, så fick jag med det ordet i texten. Ett "löfte" avklarat om vi ser rubriken som ett löfte
Men ibland handlar mitt val av svartvitt om förenkling och renodling.Inga störande färger.
Som här. Vore bilden i färg skulle alla färgerna, som nu inte finns, dra blicken till sig och minska uppmärksamheten på motivet, som ju är spelet. I alla fall tänker jag så.
Kanske ska jag läsa en tidning. Färgen lika onödig här!
.
Ibland är det bara den sköna känslan som gör att jag tar till det svartvita i bilderna.
Ibland finns känslan där redan när jag står vid motivet Ibland dyker den upp vid framkallningen i Lightroom. En skön frihet. En gång i tiden släpade jag ibland med mig två kameror, en med färg och en med s/v
Blänk, speglingar och reflexer utan förvirrande färger.
Mitt sätt att fotografera , är numera sällan att jag ger mig ut för att fotografera, däremot går, vandrar, spatserar jag ofta, och måna gånger är en kamera med, redo runt halsen eller för säkerhets skull i ryggsäcken eller en väska, redo om och när motiven dyker upp. På det viset är ju bilderna ett sätt att leva för mig.
Vatten är också fascinerande och lite lurigt för människoögat, det man ser är inte alltid vad man ser eller tror sig se, så vid vatten har jag lekt mycket med kameran.
Här är det i princip samma tankar som i den första bilden.
Allt handlar bara om vilken väg man väljer att vandra.