När det blev som det blev för att det blev som det blev

Jag hamnade inte där jag tänkt att  jag skulle hamna , genom tillfälligheternas spel, som så ofta händer när jag är ute och rör på mig. Telefonen ringde när jag satt på pendeln och jag missade att gå  av där jag tänkt  att gå av. Ingen katastrof för jag visste ändå inte vart jag var på väg, som så ofta. Möjligen var jag på väg någon annanstans.

Nu blev det Karlberg som så många gånger förut. Men hade det inte blivit så,  hade jag  inte träffat den trevliga glassförsäljerskan och kunnat snacka med henne och inte heller  kunnat rekommendera hasselnötsglassen till herrskapet från Derby. Vad vore livet utan alla tillfälligheter?

Regnet hade slutat och luften var nytvättad när jag kom upp i solen, folk vek ihop paraplyerna och jag plockade upp kameran ur ryggan och stoppade ner regnjackan. Då kom det några droppar till.

Det blev en bild. Med den diffusa solen  i ryggen

En sådan där bild  jag gillar att ta ibland, med mycket detaljer, men ändå  inte rörig, enligt  mitt sätt att se, utan snarare med mycket att titta på, lite som en tavla av Breguel. Utan annan jämförelse.

När jag själv kommit upp för trapporna blev ljuset helt tvärtom, när  jag tittade tillbaka.

Fint ljus det  med, men  på ett  helt annat sätt.

Jag gick över bron, över vattnet  och där hittade  jag  Monika. Förstora, så ser du!

De orange fläckarna fick bli lite av en  lite tunn röd(!) tråd i bilderna.öd

Några uppförsbackar senare kunde jag blicka tillbaks på stationen där vandringen började.

Några orange-aktiga hus håller igång  färgtemat, men börjar få konkurrens av blått. Ett pendeltåg står inne på perrongen. Jag strosar vidare.

Precis som i de senaste fem inläggen använde jag ett gammalt 60-talsobjektiv  för de här bilderna, Konica på Olympus m4/3, för att det ger ett behaglig fotograferande.

Jag hittade några gamla bilder igår

Stockholms Spårvägar  har fått en ny spårvagn

Den fanns på Norrmalmstorg igår och beskådades av stadens befolkning och kanske även besökare från landsbygden. En del hade turen att få följa  med på en tur.

Nere i hamnen stretade en hamnarbetare  med sin börda.

En bild av stadens enklare bebyggelse fanns även bland bilderna jag hittade i går

.

Allt är förstås bara båg, bilderna är tagna i går och tonade lite. Det var Museispårvagnen som gav mig idén. Men bilderna avslöjar förstås sig själva, med alla moderna detaljer.

Som här...

...med alla moderna bilar.

Eller på Centralen med AC/DC-stämning.

mobilbilder i stan, men kanske inte som du tror

Plötsligt  satt jag på tåget in till stan av någon anledning som jag inte kommer ihåg, och det visste  jag  inte heller när  jag satt där på tåget, för jag trodde nog att  jag skulle hamna i Beckomberga eller något  sådant ställe, men plötsligt befann jag mig  i en park på Östermalm och diskuterade flädersaft.

Men det var på vägen hem som jag  fick idén om mobilbilder när jag såg det här gänget på Norrmalmstorg.

Selfie eller groupie?

Sedan blev det några  titta-på-mobilen-bilder.

Titta på mobilen innan man går över gatan.

.

Titta på mobilen i glasbur.

.

Titta på mobilen bakom galler.

När jag kom till Centralen var det fullt  med folk, ordningsvakter, SL-snubbar  med megafon och  stationsvärdar. AC/DC spelar ju i kväll och folk skulle dit, stämningen var förväntansfull på perrongen.

En höjdare, det litterära Söder, två röda gubbar, ett utdöende släkte, kanske ett pottpurri

Mina blogginlägg föds på en rad olika sätt, det är olika drivkrafter eller uppdykande impulser som föder fram dem, det kan vara ord som måste skrivas, formuleringar  som snurrar i huvudet, som jag måste spotta ut för att de inte ska ligga kvar och skava i hjärnan och skapa vånda.

Den här gången började det med en höjdare, helt enkelt en bild i höjdformat.

En bild som riktigt skaver i  sin beskärning på höjden. Ville ha med damen, troligen en turist, och klockan däruppe. Backa  mer kunde jag inte. Då hade jag och  kameran hamnat på Mälarens botten och det  hade ju vari onödig nersmutsning. (Eller heter det nedsmutsning? Förorening kanske?)

Kan ni se rubrikerna: KLUMPIG FOTOGRAF TAR SIG VATTEN ÖVER HUVUDET

Jag hade förstås onödigt lång brännvidd, men  jag ville inte byta objektiv, hade bestämt mig för att använda den här. Samma som i förra inlägget.

Det litterära Söder

Det är ju en rubrik som kan föra tankarna till Fogelström eller Ivar Lo och  kanske till Söderkåkar, eller till Klas Östergren för den som vill ha något modernare. Men det var inte det som föranledde  rubriken, utan ett par bilder jag tog, kanske på något utdöende.

En riktig gammal bokhandel, som är just bokhandel, eller boklåda som det också kallades,  och inte något mer, som innehåller just böcker och en bokhandlare och inget annat.

Tidigare i sommar  hade SvD några artiklar om vackra, eller var det  till och med världens vackraste bokhandlar. Likaså skrev de om världens vackraste bibliotek. Kanske var det ett första frö till den här bilden. Men tyvärr, jag hann inte botanisera så mycket: "Jag stänger om tio minuter".

Och här bytte jag faktiskt objektiv. Grävde upp vidvinkeln ur ryggsäcken för  att få med alla böcker.

Nästa bild är  också litterär, ett bibliotek.

Två röda gubbar och två väntande damer.

Nu har jag bytt både ö och dag! En bild från en tidigare promenad, en dag som jag tyckte var onödigt varm. Det är tråkigt att vänta på grön gubbe, så medan jag väntade tog jag en bild. En bild som man direkt kan avfärda med att den är för plottrig och rörig och inte tillräckligt  renodlat, en känsla som förstärks av det fläckvisa ljuset.

Eller också är det en bra bild för att det är en innehållsrik bild, som kräver att  man tittar noggrannare på bilden för att upptäcka alla detaljer.

Ett annat uttdöende släkte.

Här dog något annat för drygt  60 år sedan. Ett skrädderi. Konfektionsfabriker växte fram och gemene man gick inte längre till skräddaren för att få ett par nya byxor, och man köpte nya när de var slitna i baken, istället för att få en professionell lagning. De sista resterna av skrädderiet finns nu hos min dotter.

Men nu börjar texten skrädderi dyka upp här och var igen. Invandrade kunskaper.

Fem bilder -- på samma plats -- men så olika -- och blandade tankar

Jag gav mig av in till staden i går eftermiddag, jag minns inte riktigt varför, men förmodligen fanns en diffus idé bakom, en idé som diffunderade när jag kom till Centralen och jag gick åt det håll där det var minst med folk, för det var inte direkt vimlet jag sökte. Riktigt vad jag sökte vet jag fortfarande inte, kanske dyker det upp en annan gång. Eller så gör det inte det, men det spelar ingen roll, för då dyker något annat upp. Lite så fungerar ju mitt fotograferande för det mesta. Det som blir, det blir.

Nu hittade jag alltså en plats, eller snarast snubblade på den, för jag letade ju inte, utan undvek folkströmmarna. Jag riktade kameran åt tre olika håll och tog tre helt olika bilder. För de sista fick jag flytta mig lite mer.

På kameran hade jag för dagen satt ett gammalt manuellt objektiv från 60-talet, ett sådant som jag för några  år sedan köpt för en spottstyver på Tradera, och som jag med en adapter kan sätta på min Olympus. Ett sådant där som har en skärpedjupsskala. Och väger bly jämfört  med de små m4/3-objektiven jag oftast använder, ger kanske lite tyngd åt fotograferingen. Det blir ju lite omväxling också. Jag har aldrig någon längtan tillbaks till slabbandet i mörkrummet, eller trixandet med diaramar, men kan njuta av detta att ha ett manuellt objektiv på kameran. I en del situationer är det helkass, gubben  hänger inte  med, men för det här fotograferandet funkar det utmärkt. Kanske till och med bättre ibland.

Jag har ju också roat mig med att variera bildernas uttryck när de passerade Lightroom på vägen till bloggen, monokromt tonade, lite bleka färgbilder eller mättad sådan, allt efter stundens ingivelse och känsla. Jag är inte länge road av mer avancerat trixande eller bildbehandlande, gjorde ju en del sådant i Photoshop en gång i tiden, men numera är det inget nöje. Att "dra lite i spakarna" i LR får räcka.

Det kan ju ge lite blandat uttryck nä bilderna i ett inlägg är så olika, men även om det är en liten serie, tagen på samma ställe vid ett tillfälle, ser jag bilderna som  solister. Och som lite experiment.

För den sista bilden bytte jag vinkel totalt, för de föregående handlade det  om några steg hit och dit.

Det gjorde förstås ljuset helt annorlunda.